Sverigedemokraterna i opinionsundersökningar

Det är naturligtvis som så att det mesta som SD nu åstadkommer i opinionsväg är
något "nytt" och "stort". Att bli största oppositionsparti var just stort, att bli störst
av alla partier är förstås ännu märkvärdigare.

Men en intressant nivå som SD ännu inte nått är väl när man är största parti, inte
bara inom det s k konservativa blocket, utan också större än de övriga partierna
inom samma block. Alltså ungefär som med moderaterna inom alliansen.

Det kan noteras att 1979, efter en knapp borgerlig valseger, (c) fick statsminister-
posten, trots att (m) var största borgerliga parti. Kunde då motiveras med bl a
observationen att (c) + (fp) var större än (m). Men den regeringen orkade ju
inte ens sitta tiden ut.

Frågan blir alltså om vi får samma läge nu någon gång och hur situationen i så
fall kommer att hanteras.

Det viktiga är inte vilket parti som får statsministerposten utan att SD inte accepterar rollen som stödparti till en M-KD-regering utan kräver ministerposter i proportion till väljarstödet.

Statsministerposten kan rentav vara en lämplig eftergift i regeringsförhandlingarna om man kompenseras på annat sätt.

Vad som är A och O är dock att kräva en plats i regeringen annars ser jag en röst på SD som mer eller mindre bortkastad.

Utfallet av regeringsförhandlingarna nu i höstas/julas/vintras säger väl snarare att det var
väldigt viktigt. Att själv bli och att ingen annan blev. I synnerhet inte den andre.

Nu missförstår du mig. Självklart är det viktigt att sitta i regeringen och att kunna samla ett majoritetsunderlag. Det var detta Löfven lyckades med när han fick över C på sin sida.

Däremot är själva statsministerposten inte så viktig (enligt min mening, andra kanske har en annan uppfattning i den frågan).

Det har Åkesson uttryckt för bara några veckor sedan. Statsministerposten är inte det viktigaste för honom utan att SD:s politik genomföres är viktigare.

Helt enig. Ytterst viktigt att vara med på regeringssammanträdena. I Sverige emanerar i stort sett alla parlamentariska lagförslag och tillsättningar från regeringen.

Enligt A Lööf så var ingen av de 2 stora partierna (3 är de nu) villiga att avstå
statsministerposten till den andre. Och det är väldigt sällsynt att det alls är
någon större tvekan om vem som skall utses till regeringsbildare. Mitt minne
sträcker sig långt tillbaka men inte hur långt som helst.

1973, 1979, 2018 och kanske 2014. Och, med den majoritet som vissa befarar,
andra bejakar, så kan situationen bli mer eller mindre knepig.

Jag vill dock hävda att i en koalition där ett parti är större än de övriga tillsammans
blir det svårt att frångå "den störste". Och SD kan vara i en sådan situation förr än
vi tror.

Och det kan vara ett nytt, smått historiskt steg på gång, för SD enligt ovan. Jag är
övertygad om att strategerna inom partiet redan börjat fundera.

Givetvis har du rätt!
Men det är långtifrån säkert att SD skulle vinna på att lägga rabarber på statsministerposten plus hälften av ministerierna. Risken är överhängande att deras relativt bristfälliga erfarenhet av att styra myndigheter (och länder) leder till misstag som kommer att blåsas upp kraftigt av både massmedia och av oppositionen.

Ja och viktigt är att få vissa nyckel-ministerposter så att de får kontroll över de departementen. Migrationsminister så klart, inrikesminister. Kulturminister (Låter konstigt men de ger mycket bidrag till olika suspekt samhällsfarlig verksamhet) utbildningsminister, väldigt viktigt då mycket propaganda går via den sektorn. Justitieminister vore bra. Sveriges institutioner måste rensas från kulturmarxister och nyliberala globalister.

M och KD kan få prestigeposter som statsminister, utrikesminister, finansminister.

Jag tror du har rätt i det mesta här.

Sådana som Beatrice Ask är väl inte bättre?

Statsministerposten är nog så viktig, inte så mycket för vilken politik som bedrivs utan mest av symboliska skäl. För mig är skälet först och främst emotionellt: Det skulle kännas jävligt bra! Det behövs ingen politisk analys för den åsikten.