Kan inte jämföra de bägge.
Bellmans beskrivningar av Stockholm under 1700-talet är ju helt fantastiska. Allt från det uppsnappade pratet i folkmyllret som utgör första delen av
Stolta stad, till de målande beskrivningarna av staden i
Ack vad för en usel koja och
Skyarna tjockna Med de epistlarna, så kan man måla tavlor med texterna som motiv (
Vilket även Peter Dahl har gjort)
Bellman lyckades också få till dialoger och samtal i sina sånger, utan att det låter alltför konstlat. Trots rim och vers. Epistel 31 är ett bra exempel på detta.
Taube gjorde kanske mer, för oss, realistiska visor. Där Bellman upphöjde "skiten" (fyllona och hororna är hans socitet) så får vi ta del av den hos Taube. Det är en tuff verklighet för sjömännen. Lyssna på texten till
Eldarevalsen.
Men likaså är det är äventyr i Sydamerika och på oceanerna för karaktärer som Fritiof Andersson, som kan få vilken dagdrömmare som helst att vilja mönstra på ett skepp. Och som någon tidigare nämnde. Den frihet som omgärdar
Så länge skutan kan gå är klockren.
Taube kanske dock är något mer lyrisk ibland, än vad Bellman var.
Men kort sagt -De går inte att jämföra. Men bägge är fantastiska på sina sätt.
För tillfället lyssnar jag nog mer på Taube, men snart faller jag nog in i en Bellmanperiod igen.