Citat:
Ursprungligen postat av
pita55
Tack för svar! Tror vi har lite olika syn på psykiatrin , min är lite mer positiv än din
Mitt barn har fått hjälp med sin diagnos, fast det tog några år, så ge upp får föräldrar inte göra. Visst finns det urusel personal som inte kan sitt arbete, precis som det finns i alla yrken.Då måste man byta läkare tills man hittar en som är bra.
Kan hålla med om att psykiatrin är en snårig vetenskap...fast jag tycker de har kommit en bit på väg, vi slipper iskalla bad, åka karusell tills vi svimmar m.m.
Fast för mig betyder föräldrarna otroligt mycket och är nr 1 i ett barns liv. Jag vill ogärna skylla på skola, samhället övht. Däremot ser jag något som är fel i tex. skolan , då säger jag till direkt.
Så först och främst så är det jag som förälder som "se" mitt barn och lära ut empati m.m , Ha en kommunikation är A o O , så man lär känna sitt barn. Barnet är en egen individ och behöver lära sig bli självständig.
Att samhället inte ska visa mord och våld m.m ....finns det inget föräldrar kan göra att de inte kan titta på sådana filmer? Annars får man väl prata med barnet och fråga VARFÖR han kollar på hemskheter, vad får han ut av det?
Jag vet inte om du hört talas om psykiatrikern eller professor är han väl. Aftonbladet har skrivit en artikel om honom. Jag lägger ut den här :
https://www.aftonbladet.se/relationer/a/J13oQb/jag-upptackte-att-jag-har-en-psykopathjarna
Att en diagnos underlättar för en enskild individ är inte likställt med att korrekt diagnos är ställd, inte heller säger det något om neuropsykologin som vetenskap. Beroende på samhällets förhållningssätt till en neuropsykiatrisk diagnos (som alltid kommer innebära en kategorisering, förenkling av mänskligt beteende) kommer diagnosen påverka individen för resen av livet och bör därför vara helt valfri.
Kan diagnosen leda fram till att individens förståelse för sig själv och förhållningssätt till omvärlden förbättras är det fördelaktigt för individen, men fortfarande svårt för att inte säga helt omöjligt att objektivt säga en diagnos är till fördel för individen på alla vis. Man skulle förenklat kunna säga att den neuropsykiatriska diagnosen i sig enbart är ett trubbigt hjälpmedel för att ge individen självinsikt och omgivningen mer förståelse.
Föräldrarnas roll när det gäller betydelsen som uppforstran har i det som leder fram till att JL begår ett mord är oerhört knepigt att spekulera i, men den faktorn bör snarare komma på 3:e, eventuellt 4:e plats eller kanske ännu längre ned i listan. Ser vi dock till det genetiska arv från våra biologiska föräldrar så måste betydelsen absolut placeras högst upp på listan över betydelsefulla faktorer. Någonstans i topplaceringarna kommer hur din hjärna anatomiskt, fysiologiskt är konfigurerad - dess arkitektur och i andra hand kommer dess plasticitet, hjärnans förmåga att anpassa sig till sin omgivning efter interaktioner med den.
När vi ser på det så är det alltså fullt möjligt att JL utvecklas till en mördare oavsett uppfostran. Det synsättet resulterar även i att JL delvis är ansvarsfri personligen, dvs JL kan mycket väl vara ett offer för sin egen dysfunktionella hjärna som tar honom in på banor han själv inte kan styra över.
På samma sätt som du vi idag ser på isbad, lobotomering och andra primitiva behandlingar i psykvårdens infantila stadie, kommer vi sannolikt om 50 år titta tillbaka på dagens primitiva medicinering och trubbiga tvångsåtgärder och se på det som övergrepp.