Herrarna.
Generellt kring herrarna kan man ju konstatera att det i sprint främst är spetsen som saknas. Jag räknade till att 18 olika herrar (två har slutat) klarat kvalet de senaste två säsongerna (Thorn, Halfvarsson, Svensson, Nordström, Bergström, Johansson, Eriksson, Dyvik, Häggström, Persson, Jonsson, Jacobsson, Grate, Peterson, Westberg, Berglund, Hellner, Jönsson). Det som saknas är väl att några klarar att kvala lite mer konsekvent, men vi såg ändå bra tendens på några ifjol (Häggström, Bergström, Grate), samt att fler faktiskt har något att komma med i kvartsfinalen. Även där gick dock de tre nämnda plus Westberg vidare till minst semi minst en gång. Det som verkligen är dåligt är dock spetsen. Vi har ingen man kan ”räkna med” ens ta sig vidare från kvartsfinalen faktiskt. Halfvarsson och Svensson är väl bäst men även dessa två misslyckas att ens ta sig vidare från kvarten ungefär lika ofta som de lyckas. Att ha någon som konsekvent slåss om pallplatser eller segrar, likt vi annars haft i alla tidigare sprintgenerationer, kan vi i nuläget bara glömma. Bristande spurtförmåga och stakningsförmåga lyfts ofta fram här på forumet och det är bara att konstatera att det ligger mycket i det när man ser herrarnas insatser i heaten. Det är trist minst sagt.
Distanssidan har ännu större problem, för där finns det ingen bredd heller. Där har bara 13 plockat poäng (Halfvarsson, Burman, Richardsson, Thorn, Svensson, Hellner, Westberg, Häggström, Ekström, Eriksson, Sandström, Engdahl, Peterson) de senaste två åren och mer än hälften har bara gjort det en gång trots många chanser i flera av fallen. Av de 6 som är kvar har en slutat och en annan av de som plockat mest poäng har nu hunnit bli 37 år och passerat zenit för flera år sedan. Spetsmässigt ser det inte mycket bättre ut, den enda kvarvarande som kan sägas ha realistiska chanser på en pallplacering är så pass ojämn – och så pass sällan på sin högstanivå – att det lika gärna kan avfärdas som en ren slump när den årliga pallplatsen bockas av.
Nåväl, här kommer min genomgång av herråkarna inför säsongen. Inför förra säsongen finns här:
(FB) Längdskidsäsongen 2018/2019 och posten under.
A-landslaget
Calle Halfvarsson
Tystare kring Calle i sommar än det brukar vara, är i alla fall mitt intryck. Ingen hausse och heller inga (?) uppseendeväckande/korkade uttalanden. Likväl verkar han som vanligt ha varit starkast bland herrarna med marginal under träningslägren. Vann ett träningslopp (15 fritt) på rullskidor under lägret i Frankrike med den ovanligt lilla marginalen 30 sekunder (före Burman), men ändå stabilt. Nyligen rapporterades att han dragits med lite förkylning senaste månaden.
Själv har jag nästan inga förväntningar på Calle alls, eftersom det känns hopplöst att ha sådana. Man vet aldrig när det kommer ett bra lopp. Förmodligen när man minst anar det och precis när alla börjat glömma bort att den där Calle trots allt kan åka skidor snabbt ibland. Skulle jag få önska skulle det väl vara att han verkligen får til det ett lopp och vinner, samt att han kommer tillbaka lite i sprint. Förra säsongen var ett klart steg tillbaka där, troligtvis pga hårt fokus på 15 klassiskt mot VM (som såklart sket sig). I år borde han dock inte fokusera på något särskilt alls mer än att bara åka skidor varje tävlingshelg. Kanske är det nyckeln.
Jens Burman
Burman har ju haft ett par tveksamma säsonger, där förra säsongen ändå räddades av bra form under VM (om än svag insats i stafetten). Klagade på skidorna hyfsat ofta också vilket nog både är ett reelt problem (att skidorna faktiskt var svaga, i en del fall uppenbart så) men också skylla-ifrån-sig-mentalitet. Stora ryggproblem har väl annars varit det återkommande samtalsämnet, operationen i början av detta träningsår verkar dock ha fungerat väl. Rullskidinsatserna under sommaren har också varit starkare än på ett par år och nyligen persade han på maxtestet (som han dock inte tycker är något bra sätt att mäta sig på). Så kanske kan vi här ha hopp om att karriärens bästa säsong är i antågande. Det hopplösa är väl att Burman aldrig kommer kunna slåss högt i tourer eftersom han är så svag i sprint, men då får man väl tänka det som en extra vilodag istället. Min förväntning blir att den kommande säsongen blir den bästa hittills i karriären. Fler topp-10 än tidigare (tog 3 st 16/17), ny högstaplacering i världscuptotalen (26:a 16/17) samt bästa snittplacering i distanslopp (~21 16/17) hittills i karriären.
Oskar Svensson
Ska ha varit stark under träningssommaren, men låter det inte så varje år? Visserligen är Svensson också bättre idag än för typ tre år sedan, men varje säsong är verkligen myrsteg framåt. Pallplatsen väntar man fortfarande på. Har svårt att få kontinuitet också med återkommande förkylningar under säsongerna. Det känns ofta som det är ett steg framåt och sen är nästa lopp ett likadant steg bakåt. Ta VM som exempel: I Sprintstafetten såg han riktigt stark ut och växlade över Sverige i ledning, några dagar senare när det var dags för stafetten fick han allt upplagt för sig: Lätt bana och segt tempo där alla väntade på en sista rusning. Ändå strulade han massvis med positionerna (det som borde vara en sprinters styrka) och slösade krafter på att bara hänga kvar bland de främsta lagen (trots gå-tempo) och sen när det var dags för rusningen så fanns inte riktigt krafterna där. Tappet blev förvisso blygsamt (dryga 6 sek) men det kändes ändå som ett steg tillbaka när man precis fått upp hoppet om att Svensson skulle ta hand om första sträckan på bästa tänkbara sätt. Det är ungefär där vi är i största allmänhet i hans karriär, när händer det? Kommer det hända?
Förväntningen måste vara ett tydligt kliv framåt nu. Det innebär minst en pallplats i sprint, gärna större stabilitet med att konsekvent ta sig vidare från kvartsfinal också. Distansloppen är kanske svårare att sätta konkreta resultatmål på men de måste bara bli bättre helt enkelt – för Oskar är ändå en av få under 25 som har visat talang även för distansåkning, och det behöver vi om vi någonsin ska ta en stafettmedalj igen. (Det jobbiga är att det är tydlig déjà-vu på förväntningarna, de var likadana inför ifjol).
Johan Häggström
”Häggas” har gått framåt varje säsong som senior och förra året blev inget undantag. På sätt och vis togs det största steget i och med att han faktiskt klev upp som en okej världscupsprinter vilket belönades med en A-landslagsplats. Häggas är ensam i den oseriösa generationen med att jag inte håller generationstillhörigheten emot honom, eftersom han var alldeles för dålig för att någonsin varit ens tilltänkt till J-landslaget eller JVM när det begav sig. Doldis som han är så har väl inget särskilt läckt från träningssäsongen mer än att jag läste någonstans att han hade haft lite problem, men då har jag verkligen noll koll på historiken – han kanske alltid missar någon vecka varje sommar. Precis som jag skrev inför ifjol är det dock fortsatt svårt att se att det ska kunna bli så mycket mer av Häggas än vad det nu har blivit, en okej världscupsprinter. Men allt kan ju ändå alltid bli lite bättre, så det är väl förväntningen. Fler poäng i världscupen (150 totalt ifjol) och bättre placering i sprincupen (25:a ifjol, topp-20 är ju ett bra mål mtp extraplats till tourer). Fylla på med poäng i ytterligare några distanslopp vore fint också, är realistiskt om han får åka alla tourer. Minst en finalplats i sprint även kommande säsong är rimligt också. En enkel sak Häggas kan göra för att nå de två första målen är att vara med från början i år, ifjol var han faktiskt rätt dålig i början och det var först efter jul-uppehållet som formen började komma.
Teodor Peterson
Svag fjolårssäsong, klart nedåt jämfört med de två innan som ändå var acceptabla (efter att därförinnan haft ett par riktigt svaga säsonger). Tog inte ens medalj på SM, även om det förvisso blev seger i Bruksvalls-premiären. Som jag skrev efter säsongen i min utvärdering då så är Peterson fortfarande den svenska sprinter som gör mest rätt i heaten, problemen är att han fysiskt inte räcker till. Spurten finns inte där, om det beror på orken eller att toppfarten saknas eller lite av både och låter jag vara osagt. Det är tyvärr svårt att se att det ska ha blivit så mycket bättre till i år, men självklart kan han få lite stolpe-in någon gång (a la Grate) och bara därför lyckas bättre i år. Lustigt nog kom Peterson faktiskt placeringen före Häggas i sprincupen (vilket visar hur mycket förväntningar spelar in) så han får väl satsa på att slå Häggas även kommande säsong och (viktigare) att ta sig in på topp-20. Vågar faktiskt inte tro så mycket mer, tyvärr. Även här kan väl någon distanspoäng trilla in om han åker tourerna.
Viktor Thorn
Starkt fjolår, men finns tyvärr ingen poäng i att skriva så mycket här. Ryggskadan kommer väl hålla honom borta i stort sett hela säsongen. Förbaskat att de två stora distanstalanger vi fått fram på senare år har så mycket ryggproblem.