Rolig med glimten i ögat ser jag och lite galen film. Jag uppskattade filmen och Adam Sandler gjorde rollen bra anser jag. Filmen är inte jättemärkvärdig, men den är uppskattande.
6/10
Dumma Mig(2010)
Filmen är helt okej och den har god humor, men jag tar nog bort de två andra Dumma Mig ifrån listan då serien i föll för mig allt för mycket. Humor hade filmen, men annars ingenting speciellt.
5/10
1. Järnjätten(1999)7/10
2. Murder Mystery(2019)6/10
3. Dumma Mig(2010)5/10
4. Kalle Och Chokladfabriken
5. De Fem Legenderna
6. Stuart Little
7. Shrek
8. The Dark Crystal
9. Godzilla
10.Ocean's Eleven
11. Da Vinci Code
12. Angels And Demons
13. Blindness
14. Annabelle
15. The Silence
16. The Purge
17. Wilding
19. Apostle
20. The Mask
21. LOL
22. Sandor/Slash/Ida
23. Bitchkram
24. Dumb And Dumber
... [p]rojektet måste ha en röd tråd, detta måste givetvis också förklaras när man lägger upp det. Om det är en specifik regissör, specifikt årtal, genre ...
Handling: Walter Matthau spelar Henry Graham, en playboy från New York, vars "trust fund"-pengar/arv är fullständigt slut. Ovillig att ta ett vanligt arbete, han är dessutom helt oduglig till i princip allting och får ha hjälp av sin betjänt till de mest triviala vardagssysslor, måste han gifta sig rikt för att behålla sin extravaganta livsstil. Han sätter tänderna i den excentriska miljonärskan Henrietta Lowell (Elaine May), också botaniker, som blir upp över öronen förälskad i Graham (ja, att någon man överhuvudtaget vill ge henne uppmärksamhet) men giftermålet blir såklart inte utan komplikationer.
Omdöme: En något annorlunda roll för Matthau; han är mer nedtonad än han brukar vara, i rollen som den lätt arrogante playboyen Graham men humorn och de sarkastiska oneliner är intakta. Och i A New Leaf står verkligen sarkasmerna som spön i backen. Regissören Elaine May, som också skrev manus och hade en bakgrund som komiker, var mycket duktig på att skapa rolig och fyndig dialog som passade Matthau som hand i handsken. Där är speciellt flera synnerligen komiska scener när Graham och Lowell precis gift sig och för första gången gemensamt kommer hem till Lowell, då Graham inser att det finns 17 stycken personer som "hjälper till" i hushållet utan några tydliga instruktioner - och alla ska sparkas enligt Graham på momangen!
Det enda negativa jag kan komma på var att slutet kändes något abrupt och inte riktigt följde samma spår som den övriga filmen, men annars var A New Leaf en underhållande upplevelse där jag överraskades över hur rolig den var. Många skratt blev det.
Александр Невский (1938) (engelsk titel Alexander Nevsky, svensk titel Storm över Ryssland)
Filmen handlar om den ryske nationalhjälten Alexander Nevskij och hans ledarskap då ryssarna slog tillbaka de inkräktande tyskarna vid slaget på sjön Peipus år 1242 e. Kr.
Den är smockfull med överdivet genomskinlig propaganda, såväl för moderlandet som mot tyskarna - varför den också förbjöds från att visas i samband med att Molotov-Ribbentrop-pakten undertecknades ungefär nio månader efter att filmen släpptes. Den blev naturligtvis väldigt populär igen efter Operation Barbarossas inledning.
Den verkställande producenten för det sovjetiska filmmonopolet, Boris Shumjatskij, verkar ha ogillat Eisenstein. Regissören släppte inte en enda film i Sovjetunionen medan Shumjatskij var producent. Producenten hade 1937 lyckats få en Eisenstein-film stoppad (med hjälp av Stalin) då den inte var tillräckligt sovjetisk och kanske hade han också fått stopp på denna film... om det inte var för den lilla, lilla detaljen att vinderna vände varpå Boris Shumjatskij plötsligt hamnade bland personae non gratae; i januari 1938 anhölls han, i juni 1938 avrättades han... och i december 1938 släpptes filmen Storm över Ryssland. Manuset skrevs av Eisenstein, tillsammans med en herr Pavlenko för att säkerställa att allt gick rött (!) och riktigt till.
Nåväl, nog om bakgrunden.
Till skillnad från Eisensteins Pansarkryssaren Potemkin (1925) där karaktärer i stort sett saknas helt får vi faktiskt följa två individer - men enbart för att de båda försöker vinna en kvinnas gunst; den som visar sig modigast ska få gifta sig med henne. I övrigt är det lika karaktärslöst och lika ointressant. Visst, Nevskij är väl en stor figur i filmen men inte direkt någon man får följa närmre.
Likt den nyssnämnda filmen är det i mångt och mycket ointressant och överdrivet. Däremot bidrar Sergej Prokofjev med ett fantastiskt ljudspår, även om det stundtals blir helt fel tonmässigt - till exempel dras ett glatt och energiskt trumpetande igång precis i samma stund som en tysk knekt får något kastat i huvudet. Det hade passat i en komedi men inte i en film som framställer sig som seriöst menad... men musiken i sig är det verkligen inget fel på och den är också det enda jag kommer ta med mig från den här filmen.
2/5
Filmer som ingår i projektet:
L'âge d'or (Guldåldern, 1930, Buñuel) - 3/5
Tabu (1931, Murnau) - 4/5
Vampyr (1932, Dreyer) - 2/5
King Kong (1933, Cooper & Schoedsack) - 3/5
L'Atalante (1934, Vigo) - 2/5
Triumph des Willens (Viljans triumf, 1935, Riefenstahl) - 2/5
Modern Times (1936, Chaplin) - 2/5
La grande illusion (Den stora illusionen, 1937, Renoir)
Александр Невский (Aleksandr Nevskij, 1938, Eisenstein) -2/5
The Wizard of Oz (1939, Fleming)
__________________
Senast redigerad av Samizdat 2019-09-03 kl. 23:17.
En klassisk regissör som jag i dagsläget bara sett två filmer av, Scarface och Raising Cain. Scarface är i min mening den mest överskattade gangsterfilmen som gjorts och långt ifrån förtjänt av alla hyllningar. Det är inte en dålig film, utan högst medioker. Raising Cain däremot tyckte jag mycket om; snygg, spännande, mysig atmosfär och med en fantastiskt underhållande mörk humor.
En kamrat med oklanderlig filmsmak har länge pratat mycket om De Palma, framför allt hans gialloesqua verk, och nu när jag kollat igenom De Palmas IMDB känner jag att det helt klart är dags att beta mig igenom hans mest intressanta filmer!
Resan kommer börja 1972 och sluta 1993; åtta filmer skapade under en 21-årsperiod som förhoppningsvis kommer ge mig en god överblick av hans stil och berättande och visa mig hur han utvecklades genom åren.
Ska väl försöka dra igång projektet till helgen och siktar på att vara klar med det hela om ungefär en månad, men allt beror på hur mycket tid och energi skolan tar.
En klassisk regissör som jag i dagsläget bara sett två filmer av, Scarface och Raising Cain. Scarface är i min mening den mest överskattade gangsterfilmen som gjorts och långt ifrån förtjänt av alla hyllningar. Det är inte en dålig film, utan högst medioker. Raising Cain däremot tyckte jag mycket om; snygg, spännande, mysig atmosfär och med en fantastiskt underhållande mörk humor.
En kamrat med oklanderlig filmsmak har länge pratat mycket om De Palma, framför allt hans gialloesqua verk, och nu när jag kollat igenom De Palmas IMDB känner jag att det helt klart är dags att beta mig igenom hans mest intressanta filmer!
Resan kommer börja 1972 och sluta 1993; åtta filmer skapade under en 21-årsperiod som förhoppningsvis kommer ge mig en god överblick av hans stil och berättande och visa mig hur han utvecklades genom åren.
Ska väl försöka dra igång projektet till helgen och siktar på att vara klar med det hela om ungefär en månad, men allt beror på hur mycket tid och energi skolan tar.
Kul projekt! Instämmer i att där finns mycket giallo i De Palmas produktioner. Den enda film jag inte sett i ditt projekt är Body Double (1984).
Journalisten Grace Collier bevittnar från sitt fönster ett mord i sin franska grannes lägenhet. Polisen tror henne inte, men hon snokar vidare med hjälp av en privatdetektiv och ett stort mysterium nystas upp...
En väldigt ojämn film som skiftar mellan skräck och fars, intressant och löjlig, spännande och tröttsam.
De Palma verkar inte riktigt veta vilken ton filmen ska ha här. Det finns många bra stunder och konceptet är mycket lovande men han hade nog inte tillräckligt med erfarenhet för att ro det i hamn riktigt än.
Plus för det visuella som är lekfullt och intressant som det så gärna kan vara i en regissörs tidiga verk. Minus för det dåliga slutet, som än en gång slänger filmen direkt från allvar till fars.
Handling: Walter Matthau spelar Charly, en kirurg vars fru nyligen gått bort. Efter ett uppehåll kommer han tillbaka till arbetet på sjukhuset och som den kvinnokarl han är börjar han dejta Ann (Glenda Jackson) som går från att vara hans patient till hans kollega, som sekretare på sjukhuset. Men Ann är inte helt lättflörtad.
Omdöme: Desto fler Matthau-filmer jag ser, inser jag att han under sin karriär hade fler "romantic lead"-roller än jag tidigare föreställt mig. Som karaktärsskådespelare var Matthau ofta en slags antihjälte och då han spelade dessa kom han i precis rätt tid, då under 70-talet, som var antihjältarnas tid i filmbranschen. Där inte bara Brad Pitt-snygga skådespelare kunde vara kärleksintresse.
Åter igen bjuder Matthau på syrliga kommentarer i House Calls, men hans komiska ådra var ändå lite mer nertonad här än i hans andra komedier. Mer humor står Art Carney för, som spelar en helförvirrad överläkare som sover på jobbet och borde gått i pension för länge sen. Glenda Jackson och Walter Matthau har ett väldigt bra samspel och även om deras spirande relation är intressant att följa, så har inte filmen så mycket mer att bjuda på än just detta. Lite händelsefattig, men roliga sidokaraktärer såsom Art Carneys läkare hjälper till att bredda handlingen.
Här hittar De Palma en ton som fungerar genom hela filmen. Till skillnad från Sisters känns den inte spretig och slarvig, utan det är en lekfull och rolig historia med precis lagom mycket svärta.
En riktig fest för ögon och öron; de fenomenala miljöerna i rockpalatset tillsammans med den medryckande musiken gör att man aldrig tröttnar och bara flyter med, även när filmen tappar lite fart emellanåt. Temat, en modern Fantomen på operan möter Faust, är självfallet tidlöst och alltid intressant.
Det stora minuset är väl skådespelet som är under all kritik hos de flesta. Annars en riktig liten pärla som jag känner på mig att jag kommer se om ganska ofta och möjligen höjs betyget på i framtiden.
Det dröjde lite för lång tid innan jag såg film nummer tre som jag hade ganska höga förväntningar på, men häromdagen var det dags och... Herrejävlar vilken dynga!
Ohyggligt tråkig och oengagerande intrig. Draman som inte griper tag i en och thrillers som är allt annat än spännande är nog bland det värsta som finns. Lägg till en extremt krystad plot twist, med en extremt förutsägbar komponent, så har ni receptet på en filmkatastrof.
Hantverket då? Ja, fotot är helt okej men av någon anledning tyckte herr De Palma att det var en bra idé att lägga på ett glamourfilter som gör en illamående.
Var det åtminstone bra musik då, kanske ni undrar? Låååångt ifrån. Att gå från soundtracket i Phantom of the Paradise till detta är ju ett rent otroligt nedköp... Fy fan. Överdramatiskt - till helt odramatiska scener dessutom - är en grov underdrift, men det var inte det värsta. Det värsta var att skiten var på konstant. Oerhört enerverande.
Nej, detta var inte acceptabelt någonstans. Jag ska försöka förtränga att jag utsatt mig för den här filmen och gå vidare, för den här dyngan är verkligen inte bra för blodtrycket.
