Den stora filmprojekts-tråden (för filmtittaren)

Shaft (2000)

Samma år som hans paradroll i American Psycho spelade Bale en ond jäkel i en film som heter Shaft. Originalet är från 1971 med Richard Roundtree som John Shaft. Ej originalet har jag sett.

Denna film är en nyinspelning av 70talsrullen, nu med Samuel L. Jackson som Shaft (verkar komma även en Shaft 2019 med Jackson). Jag har inte stenkoll på Shaft, men tyckte det kändes som en serietidningsfilm med over-the-top karaktärer. Shaft är en snut som ser Walter Wade Jr (Bale) blodig och upptagen i en bar där ett bråk har slutat med dödlig utgång.

Bales karaktär är helt galet - säger det igen - heelt galet rasistisk. Hela filmen innehåller mycket anspelningar på ras och kulturella särarter. Detta är något som ger filmen en extra dimension, att den verkligen vågar spela på rasmotsättningar. Undrar jag om filmen i år kommer våga vara lika "racey".

Jeffrey Wright spelar en latino som heter Peoples. Vilken latino han ska vara vet jag ej. Vilka brukar de gestalta i Hollywood som skurkar? Puerto Rico; Costa Rica? Kanske "bara" en mexikan. Peoples gillar rikemanssonen Wades sätt att föra sig. De två blir bekanta.

Filmen går ut på att makt kan köpa sig fri och lagen kan ibland gå segrande ur när reglerna sätts ur spel.

"Too black for the unlform,
too blue for the brothers.

About how justice gets tangled up
in red tape or bought off by the green.

Fuck that job. Fuck the badge.

I'll get that sllver spoon
motherfucker my own way."


Mio in the Land of Faraway
Empire of the Sun
Treasure Island
Newsies
Swing Kids
Little Women
The Portrait of a Lady
Metroland
All the Little Animals
American Psycho 4.5/5
Shaft 3/5
Captain Corelli's Mandolin
Laurel Canyon 2.5/5
Harsh Times
The flowers of war
Out of the Furnace
Knight of cups
Hostiles
Vice

Projekt #7: Walter Matthau

Film #4: Grumpy Old Men (1993)

Handling: Kanske Walter Matthaus och Jack Lemmons mest kända film? Här spelar de grannarna John Gustafson och Max Goldman som gnabbas i tid och otid och när en mystisk kvinna, Ariel (Ann-Margret), flyttar in mittemot, blir de som galna och börja tävla om hennes gunst.

Omdöme: Jag har sett ett par Lemmon/Matthau-filmer, men detta måste vara den mest underhållande. Båda två spottar ur sig one-liners och är väldigt syrliga mot varandra filmen igenom. Det kändes som att desto mer plats Ann-Margrets karaktär tog ju mer gick filmen mot drama istället för komedi, inget negativt i sig dock.

Vad som sänkte helhetsupplevelsen något för mig var de tramsiga segmenten när Matthau och Lemmon började slåss, så att filmen går ner mot typisk "dumb Hollywood"-nivå. Dessutom var Kevin Pollaks limmande på Daryl Hannah och inte minst Burgess Meredith vulgära ordsalvor, lite för mycket. Men småsaker att irritera sig på för Matthau och Lemmon är fenomenala här.

Betyg: 3/5

Filmer som ingår i projektet:

Filmprojekt 2: Tematiska trilogier

Regissör: Lars von Trier

NYMPH()MANIAC (2013) [Director's Cut]
IMDb-länkar:
Nymphomaniac: Vol. I
Nymphomaniac: Vol. II

Igår lade jag fem och en halv timme på den här filmen. 326 minuter. Det innebar att jag också klarade projektets deadline - "hoppas bli klar senast i mars" - om man är väldigt snäll. Projektet inleddes ju i januari 2017, inte i januari 2019. Nåväl. Nu är det slut. Och vilken slut Joe är. Till filmen:

ja, filmen - inte filmerna. Jag såg den i en sittning och med tanke på hur den första volymen "slutar" kommer mitt omdöme också utgå från att det är en film, som von Trier verkar ha avsett om jag förstår det rätt.

Låt oss börja med det positiva: det första kapitlet The Compleat Angler är riktigt starkt. Uma Thurmans roll är inte stor men ger glans åt filmen med den lilla scentid hon har.

Det negativa? Ja, var ska man börja...

Kanske borde man nämna det faktum att von Trier stjäl (eller refererar till) Antichrist-prologen och dessutom gör den sämre än i nyssnämnda film? Oklart varför, men lyckat var det inte. Uselt.

Att Jerôme & P fastnade för varandra är också helt befängt. Där (och kanske inte bara där) kanske man bör fundera på i vilken utsträckning man kan lita på Joe som berätterska (samma problem som i Kurosawas sömnpiller Rashômon).

Slutet orkar jag inte ens nämna. Herregud. Fullständigt "out of character" och kommer från ingenstans.

---

Missbruk, sex, våld, ensamhet, tomhet. De fem ord som fastnar när jag försöker beskriva filmen. Seligman (Skarsgård) hittar en nyligen misshandlad Joe (Gainsbourg) i en gränd och tar hem henne. Hon får en pyjamas och en kopp te. Han får en livshistoria. Joe berättar om sitt liv för honom och han försöker flika in med en massa referenser till fiske, religion och matematik. Det är svårt för Seligman - en asexuell bokmal - att relatera till Joe - en trasig nymfoman - men han gör sitt bästa (ibland).

Symboliken och referenserna fungerar dock inte alltid särskilt bra och framför allt blir det ofta övertydligt med alltför närgående förklaringar. Där man lyckas bäst är i början, med flugfiskeliknelserna.

Berättandet är distanserat och de enda karaktärer som namnges är Joe, Seligman och Jerôme. Alla andra får nöja sig med en bokstav - K, P, L, Mrs. H och så vidare. von Trier leker med fotot en del, vilket nog är nödvändigt för att upprätthålla intresset i över fem timmar när själva historien och de olika kapitlena egentligen saknar en röd tråd. Ett kapitel går i svartvitt och vi bjuds på en del montage och inslag som påminner om dokumentärsformen.

Jag försökte betygsätta kapitlena för att se om filmen kunde undvika en etta:
The Compleat Angler 4/5
Jerôme 2/5
Mrs. H 2/5
Delirium 1/5
The Little Organ School 1/5
The Eastern and the Western Church (The Silent Duck) 1/5
The Mirror 1/5
The Gun 0/5
Totalt: 12/40 (1,5/5)

Första kapitlet är inte starkt nog för att motivera en tvåa för hela filmen. Ergo: 1/5

Filmer som ingår i projektet:

---

Sammanfattning av projektet!

Snittbetyg: 2,28

Rangordning av trilogierna (utifrån totalbetyg):
Park Chan-wook - Hämnd 10/15
Alejandro González Iñárritu - Död 9/15
Lars von Trier - Depression 7/15
Ingmar Bergman - Tro 6/15
Gus Van Sant - Död 5/15
Michelangelo Antonioni - Alienation 4/15

Topp 3:
Oldeuboi (2003)
Babel (2006)
Melancholia (2013)

Tre korta tankar (som får avsluta projektet):
Kul att stifta bekantskap med en känd filmskapare som Antonioni även om det inte direkt blev någon ny favorit.
Trist att Bergmans trilogi inte levde upp till mina förväntningar.
Lars von Trier vinner både bästa inledning och slutscen med prologen i Antichrist och slutet i Melancholia.

Tack för visat intresse! Dags att fortsätta med mina trettiotalsfilmer nu.

Filmprojekt 3: 1930-talet

Tabu: A Story of the South Seas (1931)

Tyvärr dog regissören F.W. Murnau i en bilolycka en vecka före filmens premiär. Drygt ett halvår senare vann den en Oscar för bästa foto.

I en tid där ljudfilmerna hade börjat ta över vägrade Murnau att överge stumfilmen. Han stack till Polynesien och efter en del problem med att få betalt från det produktionsbolag som hade åtagit sig att bekosta produktionen så finansierade han i stället i stort sett hela filmen på egen hand.

Tabu är en tragisk kärlekshistoria indelad i två kapitel - Paradise och Paradise Lost.

En äldre man, Hitu, anländer till Bora Bora där Matahi och Reri - ett ungt par - finns bland befolkningen. Hitu agerar sändebud åt "ledaren över alla öar" som förklarar att deras jungfru nyligen har dött. Reri har, bland annat tack vare sitt kungliga blod, fått den stora äran att bli den nya jungfrun:

No law of the gods is more to be feared than that which guards the sacred virgin
Man must not touch her or cast upon her the eye of desire for in her honor rests the honor of us all

Sacred is Reri
from this time forth she is Tabu
to break this Tabu means death

De förälskade ungdomarna vill inte finna sig i detta öde och bestämmer sig för att ge sig av i hemlighet. De färdas med utriggare och tar sig till en ö där fransoser styr - alla pärlor på havsbotten intresserar så klart den girige västerlänningen. Hos den vite mannen är de gamla gudarna intet värda. Matahi dyker efter pärlor för den vite mannen och - ovetandes som han är om själva konceptet pengar - skuldsätter sig i baren på grund av sin frikostighet.

Hela tiden oroar de sig för att bli upptäckta och att muta den lokala polismannen kan väl inte vara tillräckligt när man försöker fly från sitt öde? Självklart inte. Hitu återkommer - först när Reri inbillar sig att han står framför dem, sedan när han faktiskt står framför dem. Hitu framstår inte som en ond figur för mig - han är inget annat än en budbärare. Ett förkroppsligande av det öde Reri inte kan undkomma. Att utses till Tabu.

I ett sista desperat försök att fly från det samhälle som inte låter de förälskade vara tillsammans väljer Matahi att dyka i den del av lagunen där de bästa pärlorna ska finnas. Detta trots att en livsfarlig haj redan har tagit död på andra pärldykare där (i en scen jag var rädd att bli besviken på, men Murnau var smart och just tack vare att man vet att något ska hända sitter man på helspänn). I den del av lagunen har dykning förbjudits och en skylt har satts upp. En skylt med ett enda ord. Tabu.

Matahi bryter mot både samhällets och naturens tabu. Det kan inte sluta lyckligt, men vilket slut!

Fotot vann som sagt en Oscar och Malicks melanesiska inslag i The Thin Red Line (1998) måste ha inspirerats av den här filmens första del. Det är lite synd att filmen är svartvit - den hade förmodligen fängslat mig fullständigt om den var i färg. Ska man tro Wikipedia hade Murnau tänkt filma i färg, men fick överge det på grund av kostnaden. Kan inte Malick göra en remake? Kanske borde jag nöja mig med att se om (mästerverket) The Thin Red Line (1998).

Även om hajen under vattnet kanske inte är av högsta kvalitet så är undervattensscenerna i övrigt riktigt häftiga, och oj vad hajfenan känns hotfull när Matahi panikslaget flyr i sin sårbara utriggare.

Skådespelarna kan man inte säga så mycket om då man bara använde "vanliga" polynesier, men i dansscenerna framträder Reris kärlek för Matahi på ett väldigt vackert och trovärdigt sätt. Den där klichén om att ögonen är själens fönster känns väldigt lämplig. För att fortsätta med ännu en kliché - om en bild säger mer än tusen ord, vad kan då inte rörlig film göra?

Ljudspåret har jag inte så mycket att anmärka på. Vackert och stundtals är det knappt en stumfilm så väl som ljudet används (även om ingen dialog förekommer).

Murnau har på ett listigt sätt gjort sig av med titelkorten och i stället infogat dem i handlingen - först genom brev från "ledaren över alla öar", sedan genom kaptenens skeppsdagbok och polismannens anteckningar. Tack vare detta får filmen ett flyt som (i positiv bemärkelse) skiljer den från många andra stumfilmer.

Se den!

4/5

Filmer som ingår i projektet:

Filmprojekt 3: 1930-talet

L'âge d'or (1930)

Buñuel & Dalí på det igen året efter deras kortfilm om en andalusisk hund. Den här gången finns det nästan en handling, då en man och en kvinna åtrår varandra men blir stoppade av såväl Gud som borgerskapet.

En religiös ceremoni störs av mannen och kvinnans försök att idka samlag offentligt (i en lerpöl). När mannen förs iväg av två män i uniform lyckas han ändå ta sig loss och sparka iväg en hund, krossa en skalbagge och knuffa en blind man. I bakgrunden hör man inte Queens I want to break free, men man skulle lika gärna kunna göra det. Stundtals nästan lite för övertydligt.

En ko på en säng. Och det var poängen?

Sedan en societetsfest som fortgår utan större bekymmer. Trots att en piga med nöd och näppe undkommer en våldsam eldsvåda i köket. Trots att häst och vagn helt plötsligt passerar genom salen. Ett barn skjuts ihjäl. Varför inte? På något vis hamnar mannen och kvinnan i trädgården, ensamma. Men kvinnan får till slut nöja sig med tån på en staty.

I slutet så har Jesus och de tre vise männen, eller kanske bara någon som ser ut som Jesus och tre av hans vänner, förlustat sig med - eller våldfört sig på - ett tiotal tonårsflickor i en referens till Markis de Sades 120 dagar i Sodom.

Skrattade rakt ut flera gånger och en del scener kommer jag minnas länge. Minus dock för musiken som inte alls passar in tempomässigt fast å andra sidan kanske det är medvetet... vem vet med dessa herrar egentligen?

Jag föredrar en senare Buñuel med tydligare handling som i t ex Viridiana (1961), Simón del desierto (1965) eller Belle de jour (1967) men det här verket gör sig ändå, nätt och jämnt, förtjänt av tre defenestrerade giraffer.

3/5

Filmer som ingår i projektet:

Filmprojekt 3: 1930-talet

L'Atalante (1934)

Då ska vi se...

Juliette från landet, som drömmer om storstadslivet i Paris, gifter sig med Jean som är kapten på en flodbåt. På båten och i filmen finns också en kabinpojke och en sjöman (Michel Simon som stundtals stjäl all uppmärksamhet). Båda är något ovana vid en kvinnas närvaro på båten och hon är något ovan vid all uppmärksamhet som ges henne såväl på båten som i städerna. Vi får följa deras färd längs med Seine. Begick kaptenen ett misstag genom att gifta sig med den här förförerskan?

Vigos enda långfilm då han dog ett halvår efter premiären. Bara 29 år gammal. Efter att tidigare ha sett hans kortfilm À propos de Nice (1930) (som egentligen inte var särskilt bra men fotot var väldigt underhållande/experimentellt) blev jag lite besviken över det något konventionella fotot (som förvisso inte alls är dåligt). Favoritsekvenserna i filmen är de få undervattensscenerna.

Även om den tidigare nämnde Simon i rollen som burdus sjöman ibland underhåller, är huvudkaraktärerna inga man fastnar för, och kärlekshistorien är inte heller något man fastnar för. Handlingen är ärligt talat väldigt svag, men hantverket är gediget så det får bli en tvåa.

2/5

Filmer som ingår i projektet:

Projekt #7: Walter Matthau

Film #5: Pete 'n' Tillie (1972)

Handling: 33-åriga Tillie (Carol Burnett) undrar om hon någonsin ska träffa en karl men pusslas ihop med Pete (Walter Matthau) via en vännina. Det är inte kärlek vid första ögonkastet direkt och Tillie är lite motvalls när de ska gå på date, men efter ett tag spirar kärleken och de blir ett par. Några år senare får Pete och Tillie en son men äktenskapet börjar sedan att knaka i fogarna. Är gräset kanske grönare på andra sidan? En fruktansvärt händelse sätter dock både Tillie och Petes livs på sin spets.

Omdöme: Det är den första filmen jag sett i mitt Walter Matthau-projekt där inte Walter Matthau kör full gas med komiken. Visst levererar han både torra skämt och syrliga kommentarer även här, men filmen är trots allt ett drama och dialogen är inte menad som en skrattfest. Det är lite småmysigt att skåda Pete och Tillies tafatta försök med varandra när de skapar någon form av relation som senare leder till äktenskap.

Men ungefär mitt i filmen ändras tonläget helt, när något "fruktansvärt" sker som jag skrev om i mitt omdöme vilket jag inte avslöjar då det givetvis spoilar en stor del av filmen. Det är här jag tappade bort mig lite, det blev för dramatiskt för att passa med filmens första del. Nära på en biblisk tragedi. Sedan blir det plötsligt lite komedi igen när Tillie börjar slåss med sin vännina.

Tonen skiftar väldigt och filmen tedde sig mycket spretig då den inte kunde hitta en enhetlig form. Skådespeleriet levererar överlag men jag saknar en rak linje; nu känns det som man tittar på två olika filmer.

Betyg: 2/5

Filmer som ingår i projektet:

Filmprojekt 3: 1930-talet

Modern Times (1936)

Min första Chaplin-film blev den sista med karaktären The Tramp. Tyvärr gav den inte mersmak, men jag kommer så klart ge Sir Charlies filmer fler chanser. Vi får följa den klantiga odågan (The Tramp) under depressionen, vilket låter Chaplin kritisera de moderniteter han var missnöjd med - främst den ökande industrialiseringen som kanske framför allt kännetecknas av löpandeband-tekniken. Han hoppar runt från jobb till jobb, med några fängelsevistelser däremellan. På vägen träffar han en flicka (som spelas av hans dåvarande flickvän, senare fru, Paulette Goddard) och tillsammans försöker de försörja sig och hitta ett hem.

Den komiska timingen var det väl egentligen inget fel med, men humorn har försvunnit någonstans på vägen. Det var inte mycket i filmen jag fann särskilt roligt. Kanske beror det på att humorn med Chaplins figur, till skillnad från Keatons (men även Lloyds), bygger mycket på klumpighet och klantighet. Scenen med den nyskapande matningsmaskinen som drastiskt ska öka produktiviteten i fabriken genom att eliminera behovet av lunchpauser, till exempel, är en av flera saker jag har svårt att föreställa mig motsvarigheter till i såväl Keatons som Lloyds filmer. Jag vet inte om detta är helt korrekt egentligen men det är i alla fall min upplevelse. Det blir alltför fånigt i Modern Times.

En väldigt svag tvåa.

2/5

Filmer som ingår i projektet:

Filmprojekt 3: 1930-talet

Triumph des Willens (1935)

Filmhistoriskt viktig, särskilt med Riefenstahls innovativa filmning. Inledningen är vacker när man flyger genom molnen och får se Tyskland ovanifrån. Intressant tidsdokument.

Mäktiga scener och pampig musik, men i grund och botten rätt tråkig.

Kort recension men vet inte riktigt vad man ska skriva om den här propagandadokumentären. Det gedigna hantverket innebär att filmen gör sig förtjänt av en tvåa.

2/5

Filmer som ingår i projektet:

Projekt #7: Walter Matthau

Film #6: The Survivors (1983)

Handling: Robin Williams och Walter Matthau spelar två män, som precis förlorat sina respektive jobb när de samma dag blir rånade på en diner. De blir sedan vänner, men rånaren som visar sig var en hänsynslös torped, är männen hack i häl då han vill döda dem eftersom Williams och Matthau kan avslöja hans identitet.

Omdöme: Filmen börjar rätt bra; Williams håller sin komik någorlunda på lugn nivå och Matthau kör det vanliga syrliga gubbtugget och att New York är bakgrundsstaden funkar alltid för mig. Men desto längre handlingen framskrider och Williams och Matthau försöker gömma sig för rånaren/torpeden desto mer överdriven blir både filmens handling och, inte minst, Williams komik. Det är skrik, viftande, yviga rörelser och rena clownfasor från Williams sida, speciellt mot slutet. Således när han är som värst som skådespelare i mitt tycke. Inte rolig, bara jobbig.

Trots att storyn var ganska tunn hade den ändå något unikt att berätta med Williams och Matthau som två nyligen arbetslösa män som finner varandra och måste samarbeta för att komma bort från filmens antagonist, men detta sjabblas bort mot slutet när både handling och Williams drar iväg. Den sämsta filmen jag sett i mitt Matthau-projekt hittills.

Betyg: 2/5

Filmer som ingår i projektet:

Netflix - Juli 2019

Dessa filmer tänkte jag att jag skulle se då.


Årtal skriver jag sedan.

Netflix - Juli 2019

Järnjätten (1999)

Filmen är tecknad, men en ganska så bra tecknad film. Filmen var händelserik och stod inte stilla allt för mycket. Vackert tecknat och bra action.

Betyg: 7/10