Citat:
Ursprungligen postat av
Friherr
Exakt! För 15 år sedan insåg jag att invandringen var den enda viktiga frågan. Tills den dagen hade jag varit borgerlig och ”hatat sossar och kommunister”. Hade jag då sett minsta tecken på att Vänsterpartiet var det mest invandringskritiska partiet så hade jag röstat på dem utan att tveka.
Den typen av inlägg som du svarade på signalerar att författaren fortfarande inte förstått detta enkla faktum.
För min del är jag ju kritisk mot SD-sympatisörer som inte förstår att kvotflyktingar och arbetskraftsvandrare från tredje världen i det långa perspektivet medför samma förändring som asylsökare och papperslösa från tredje världen. Och att det inte spelar någon roll vilken partisymbol som släppte in, under vilka förespeglingar. "Internationell solidaritet", "liberalism" eller "partitaktik för att få påverka" kvittar lika.
Och istället för att som vanligt gnälla över svenska folket och svenska väljare, bör man lämpligen fokusera på
varför SD måste vara så unikt besynnerliga "nationalister" ur ett europeiskt perspektiv? Om inga andra invandringskritiska partier varit tvungna att ifrågasätta om det egna folkets etnicitet existerar, föreslå dubblad kvotflyktingmottagning och ensidigt och oombedda välja block för att smälta in i den befintliga omgivningen - varför har SD varit tvungna?
Jag har ju haft som stående tema att det är historiskt läge för ett nytt S i det nya, mångetniska Sverige som uttryck för svensk konsensus och identitet efter en skala som är viktigare än höger-vänster. En relaterad artikel från GP idag, av Adam Cwejman av alla människor:
Nationalisterna är de nya socialdemokraterna
Observera att liberalen Adam tycker att detta är DÅLIGT och ogillar den polska utvecklingen bort från liberlismen. Han beklagar att den polariserande metoden är så framgångsrik:
Citat:
Det intressanta som hänt i Polen, och denna insikt saknas ofta i svensk offentlighet eftersom landet främst används som ett inrikespolitiskt slagträ, är att landets socialkonservativa och nationalistiska regeringsparti har blivit ett socialdemokratiskt parti för 2000-talet. Ett väldigt effektivt sådant.
Den katolska högern har övertagit rollen som försvarare av den expansiva välfärdsstaten. Mindre landsorters gamla socialdemokratiska väljare har kastat sig i armarna på regeringspartiet. Lag och rättvisa har ingen genomtänkt näringslivspolitik (de stängde exempelvis landets butiker på söndagar).
Men de har inte heller några katastrofala finanspolitiska reformer på lut. De spenderar gärna pengar på väljargrupper som säkerställer återval. Men har inte ruinerat statskassan.
Pensionärer och barnfamiljer har fått omfattande stöd under de föregående fyra åren. Lag och rättvisa varnar gärna för EU-inflytande. Men har samtidigt accepterat att EU är en garant för välstånd och fortsatt högt investeringstryck i landet.
Det återvalda regeringspartiet har lyckats med en sorts balansakt där de plockar politik från alla håll och kanter och inordnar det i en stark berättelse om att de säkerställer Polens överlevnad i en hotfull värld. Väljarna tycks älska det. Och trots att Lag och rättvisa har skakats av upprepade skandaler har stödet inte minskat under de föregående fyra åren.
Visst kan man börja larma om att allt är så väldigt olika i Polen - men det hugger år båda håll:
Citat:
Politisk samling bygger, mest i Polen men även till stor del i Sverige, på att samla väljarna runt berättelser om förestående katastrofer. Som vanligt är det mer en taktik än en avspegling av verkligheten.
Någon utomeuropeisk invandring från kommer Polen inte att behöva ta emot. Dels för att migranter inte söker sig till landet, dels för att EU:s fördelning av flyktingar knappast kommer bli verklighet. Lag och rättvisas skräckscenarion är samtliga överdrivna eller direkt uppdiktade. Men de fungerar.
Till skillnad från SD måste man i Polen koka soppa på en spik. Inga terrordåd eller importerad kriminalitet, våldtäkter och omfördelade resurser i välfärden.
I Polen används svenska förhållanden för politisk propaganda mer effektivt av nationalisterna än de gör i Sverige!
Och grejen är att detta är en interaktiv process mellan partiledning och supportrar: Om dessa var "osvenska" och sparkade bakut när de förväntades acceptera
talking points om kvotflyktingmottagning, arbetskraftsinvandring och öppen kulturentitet och krävde synliggörande av "svennehorans" erfarenheter, skulle de få vad de efterfrågade.
Då kan vi fortfarande hoppas på en historisk Demoskop mätning nästa gång. Dessutom med bonusen att Lena Melin eller Anders Lindberg tvingas skriva artikeln som följer med den historiska nyheten att nazist-rasisterna nu är större än deras eget parti.
