/…/(Ibid.)
Vi går över till det ämne som är ett av de mest kontroversiella i hela klimatdebatten, höjningen av havsytan. För alla som bor vid havet är kanske konsekvensen av en höjning den som man förstår bäst. Skulle havsytan utanför Göteborg stiga med de två meter Johan Rockström förutspådde under Runda bordet skulle jag vid högvatten få ro till jobbet, förutsatt att kommunen inte bygger jättelika vallar vid inloppet till Göta älv.
– Jag borde ha sagt att IPCC har en konservativ analys på en ökning mellan 30 och 100 centimeter, säger Rockström. Men återigen, i stridens hetta kan det bli så där att man avrundar en siffra.
För att förklara sin egen dubblering till två meter hänvisar Rockström till två nya rapporter som IPCC ännu inte har beaktat. I rapporterna varnar forskare för att stora glaciärer på västra Antarktis kalvar ner i havet i ökande takt och på sikt kommer att höja havsytan mer än IPCC:s prognoser. Forskarna är dock osäkra på tidsspannet.
I det egna universitetets webbtidning uttalar sig glaciologen Ian Joughin, University of Washington, om en av studierna: »Alla våra simuleringar visar att den [kalvningen i västra Antarktis] kommer att ge mindre än en millimeters årlig höjning av havsytan i några hundra år. Sedan ›boom‹ kommer den verkligen att öka.« Ian Joughin menar dock att processen kan ta från 200 år och ända upp till 1000 år.
När man sitter i ett sådant sammanhang som Runda bordet, är det lätt att man tar i lite?
– Inte nödvändigtvis, säger Rockström. Risken är snarare att man försöker hålla det väldigt kort och på något sätt inte tar med alla om-satser som skulle behövas för att säkra upp på alla punkter. Men när det gäller den generella bilden av forskningen så är min slutsats att den lutar åt en klart större risk är vad IPCC anger.
Ju längre samtalet lider, desto tydligare blir det att Johan Rockström inte alltid följer IPCC:s medellinje, utan ofta använder sig av ny forskning som ännu inte passerat FN-panelens raster.
/…/
Jag sitter med Johan Rockström i närmare tre timmar. Han är en oerhört driven berättare. Trots hans oroväckande uttalanden, som inte alltid övertygar, så falnar bilden av hans roll som Sveriges Doktor Doom. Ju längre samtalet lider, desto mer framstår han som i grunden positiv. Han berättar om den amerikanska boken Abundance [Överflöd], som har gjort ett stort intryck:
– Författarna menar att vi står vid starten av en teknologisk revolution med nanoteknik, bioteknik, digital teknik och så vidare. Enligt deras mening kommer vi att kunna säkra ekonomisk tillväxt och välfärd för alla människor på jorden. Det är enormt spännande.
Det är ju inte det intrycket man får av dig annars. Då är det bara piskan på ryggen, det här kommer att gå åt helvete och att allt är irreversibelt. Det är en sådan ton.
– Det förvånar mig det du säger, men jag kan säga dig att jag inte har gett en enda intervju de senaste åren där jag inte betonar optimismen, och likt förbannat kommer det sällan ut i medierna.
De ville inte ha optimism alltså?
– De vill inte ha optimism. Absolut inte.
/…/(Ibid.)
Vi går över till det ämne som är ett av de mest kontroversiella i hela klimatdebatten, höjningen av havsytan. För alla som bor vid havet är kanske konsekvensen av en höjning den som man förstår bäst. Skulle havsytan utanför Göteborg stiga med de två meter Johan Rockström förutspådde under Runda bordet skulle jag vid högvatten få ro till jobbet, förutsatt att kommunen inte bygger jättelika vallar vid inloppet till Göta älv.
– Jag borde ha sagt att IPCC har en konservativ analys på en ökning mellan 30 och 100 centimeter, säger Rockström. Men återigen, i stridens hetta kan det bli så där att man avrundar en siffra.
För att förklara sin egen dubblering till två meter hänvisar Rockström till två nya rapporter som IPCC ännu inte har beaktat. I rapporterna varnar forskare för att stora glaciärer på västra Antarktis kalvar ner i havet i ökande takt och på sikt kommer att höja havsytan mer än IPCC:s prognoser. Forskarna är dock osäkra på tidsspannet.
I det egna universitetets webbtidning uttalar sig glaciologen Ian Joughin, University of Washington, om en av studierna: »Alla våra simuleringar visar att den [kalvningen i västra Antarktis] kommer att ge mindre än en millimeters årlig höjning av havsytan i några hundra år. Sedan ›boom‹ kommer den verkligen att öka.« Ian Joughin menar dock att processen kan ta från 200 år och ända upp till 1000 år.
När man sitter i ett sådant sammanhang som Runda bordet, är det lätt att man tar i lite?
– Inte nödvändigtvis, säger Rockström. Risken är snarare att man försöker hålla det väldigt kort och på något sätt inte tar med alla om-satser som skulle behövas för att säkra upp på alla punkter. Men när det gäller den generella bilden av forskningen så är min slutsats att den lutar åt en klart större risk är vad IPCC anger.
Ju längre samtalet lider, desto tydligare blir det att Johan Rockström inte alltid följer IPCC:s medellinje, utan ofta använder sig av ny forskning som ännu inte passerat FN-panelens raster.
/…/
Jag sitter med Johan Rockström i närmare tre timmar. Han är en oerhört driven berättare. Trots hans oroväckande uttalanden, som inte alltid övertygar, så falnar bilden av hans roll som Sveriges Doktor Doom. Ju längre samtalet lider, desto mer framstår han som i grunden positiv. Han berättar om den amerikanska boken Abundance [Överflöd], som har gjort ett stort intryck:
– Författarna menar att vi står vid starten av en teknologisk revolution med nanoteknik, bioteknik, digital teknik och så vidare. Enligt deras mening kommer vi att kunna säkra ekonomisk tillväxt och välfärd för alla människor på jorden. Det är enormt spännande.
Det är ju inte det intrycket man får av dig annars. Då är det bara piskan på ryggen, det här kommer att gå åt helvete och att allt är irreversibelt. Det är en sådan ton.
– Det förvånar mig det du säger, men jag kan säga dig att jag inte har gett en enda intervju de senaste åren där jag inte betonar optimismen, och likt förbannat kommer det sällan ut i medierna.
De ville inte ha optimism alltså?
– De vill inte ha optimism. Absolut inte.
/…/(Ibid.)
Vi går över till det ämne som är ett av de mest kontroversiella i hela klimatdebatten, höjningen av havsytan. För alla som bor vid havet är kanske konsekvensen av en höjning den som man förstår bäst. Skulle havsytan utanför Göteborg stiga med de två meter Johan Rockström förutspådde under Runda bordet skulle jag vid högvatten få ro till jobbet, förutsatt att kommunen inte bygger jättelika vallar vid inloppet till Göta älv.
– Jag borde ha sagt att IPCC har en konservativ analys på en ökning mellan 30 och 100 centimeter, säger Rockström. Men återigen, i stridens hetta kan det bli så där att man avrundar en siffra.
För att förklara sin egen dubblering till två meter hänvisar Rockström till två nya rapporter som IPCC ännu inte har beaktat. I rapporterna varnar forskare för att stora glaciärer på västra Antarktis kalvar ner i havet i ökande takt och på sikt kommer att höja havsytan mer än IPCC:s prognoser. Forskarna är dock osäkra på tidsspannet.
I det egna universitetets webbtidning uttalar sig glaciologen Ian Joughin, University of Washington, om en av studierna: »Alla våra simuleringar visar att den [kalvningen i västra Antarktis] kommer att ge mindre än en millimeters årlig höjning av havsytan i några hundra år. Sedan ›boom‹ kommer den verkligen att öka.« Ian Joughin menar dock att processen kan ta från 200 år och ända upp till 1000 år.
När man sitter i ett sådant sammanhang som Runda bordet, är det lätt att man tar i lite?
– Inte nödvändigtvis, säger Rockström. Risken är snarare att man försöker hålla det väldigt kort och på något sätt inte tar med alla om-satser som skulle behövas för att säkra upp på alla punkter. Men när det gäller den generella bilden av forskningen så är min slutsats att den lutar åt en klart större risk är vad IPCC anger.
Ju längre samtalet lider, desto tydligare blir det att Johan Rockström inte alltid följer IPCC:s medellinje, utan ofta använder sig av ny forskning som ännu inte passerat FN-panelens raster.
/…/
Jag sitter med Johan Rockström i närmare tre timmar. Han är en oerhört driven berättare. Trots hans oroväckande uttalanden, som inte alltid övertygar, så falnar bilden av hans roll som Sveriges Doktor Doom. Ju längre samtalet lider, desto mer framstår han som i grunden positiv. Han berättar om den amerikanska boken Abundance [Överflöd], som har gjort ett stort intryck:
– Författarna menar att vi står vid starten av en teknologisk revolution med nanoteknik, bioteknik, digital teknik och så vidare. Enligt deras mening kommer vi att kunna säkra ekonomisk tillväxt och välfärd för alla människor på jorden. Det är enormt spännande.
Det är ju inte det intrycket man får av dig annars. Då är det bara piskan på ryggen, det här kommer att gå åt helvete och att allt är irreversibelt. Det är en sådan ton.
– Det förvånar mig det du säger, men jag kan säga dig att jag inte har gett en enda intervju de senaste åren där jag inte betonar optimismen, och likt förbannat kommer det sällan ut i medierna.
De ville inte ha optimism alltså?
– De vill inte ha optimism. Absolut inte.
Du måste vara medlem för att kunna kommentera