Till att börja med vill jag erkänna att det känns väldigt nervöst och läskigt att skriva detta inlägg då jag aldrig riktigt pratat om hela mina upplevelser för någon och heller aldrig skrivit en tripprapport för någon annan än mig själv. Men meningen med det här inlägget är till största del att hitta andra som upplevt liknande situationer eller har reflektioner kring min tripp för att jag på så sätt ska kunna bearbeta min situation.
Tripparna jag kommer ta upp i detta inlägg hände för ett antal år sedan och jag har sedan dess tyvärr tappat bort min officiella tripprapports-bok, så tripparna kommer beskrivas utifrån min minnesbild utan exakta klockslag. Vi tog allt ifrån 150 ug till 1000+ ug.
Also, jag vet att allt låter galet, trust me.
En vacker sommar var det dags för Emmaboda för tredje året i rad. Denna gång skulle jag hänga med ett ligg och hens kompisar, som jag knappt kände. Hens kompisgäng rankades i stan som några av de flummigaste individerna man kunde hitta och hade innan jag träffade dem många år av trippar på nacken. De var veteraner i jämförelse med mig och jag kände mig som en nykläckt kyckling.
Jag skulle köra en candyflip den kvällen och mådde rätt bra. Det var fortfarande ljust ute, fåglarna kvittrade och stämningen var fin. Men jag minns hur jag kände mig uttittad, som om folk brydde sig om hur jag upplevde situationen, men jag borstade bort det och fortsatte försöka njuta av stunden.
Jag var en väldigt osäker person back in the days och la mycket fokus på hur andra såg mig, så att uttrycka att jag kände mig obekväm fanns inte på kartan.
Det börjar mörkna och rätt som det är kommer en ur kompisgänget, B, fram till mig och erbjuder sig att spruta vatten i munnen på mig ur en pytteliten flaska.
Jag tackar törstigt ja, men så fort jag fått ''vattnet'' i munnen på mig utbrister B att ''HAHA, det där var inte vatten, det var syra!'' Panikslaget försöker jag spotta ut det jag inte redan svalt, men det är försent.
Jag har vid det tillfället ingen aning om hur mycket syra jag intagit, men utifrån mängden jag har i munnen kan vi lugnt säga att det var en del. (I skrivande stund slår det mig dock att B kunde ha drivit med mig och sagt att vattnet var syra endast för att jävlas, men det framgick inte då och hjälpte verkligen inte i stunden).
Inom kort letade jag mig in till tältet, som jag och tre andra delade, för att komma undan från allt stoj då det började kännas övermäktigt. Jag la mig ned och försökte desperat lugna mig själv genom att övertala mig att det kommer gå över. Men paniken tar över och jag ligger där med gråten i halsen tills mitt ligg och hens kompisar kommer in i tältet.
De försöker lugna ner mig, med undantag för B som försöker få mig att gå med på att ha en fyrkant med hens partner plus mitt ligg - vilket får mig att börja störtgrina då det känns som om jag blir verbalt trakasserad och allt hen säger gör hen för att utsätta mig för obehag.
That goes on and on tills jag lägger mig ned och stirrar in i mitt liggs ögon. Då och där kändes det som det typiska ''vi har ett underförstått samband'' mellan varandra men jag kunde inte ta mod att prata om det.
Det var i det ögonblicket som min existens förändrades komplett.
Det kändes som om mitt ligg kunde höra mina tankar och känna mina känslor. Det kändes spännande, nytt och lite skrämmande. Men varför kunde inte jag höra hens?
Det kändes som om jag inte sa det jag ville få sagt skulle det aldrig bli sagt av någon, även om mitt ligg visste vad jag tänkte så kunde hen inte säga det. Jag förstod inte varför då.
Vi ligger där och det känns som om vi petar runt i varandras hjärnor ett tag medans vi hör de andra två förvirrat försöka pocka på min uppmärksamhet åt deras håll. Det var som om jag styrde all världens kraft och de ville ha det strålkastarljuset på sig. Under hela denna tid känns det som om de försöker förvirra mig och få mig att tvivla på mig själv genom att slänga kommentarer mot de jag tänker (för de hör också mina tankar). Det är mest små ord, speciellt frågan ''eller?'' - som i '' är det verkligen så?''.
Tillslut drar de andra två med sig mitt ligg ut ur tältet för att titta på någon spelning, men jag har inte längre någon kontroll över min kropp och ligger lelöst kvar i tältet medans jag ser dem försvinna.
Runtom mig hör jag hur folk ropar ''var är den?'' som om det letar efter strålkastarljuset jag nyss hittade och lät skina över mitt ligg. Jag känner hur jag är den enda som vet vart den är.
Jag känner mig nu övergiven och en stor sorg sköljer över min kropp. Jag känner mig ensammast i hela universum och helt plötsligt slås jag av att jag kanske är det. Tänk om jag är det enda medvetandet i hela universum och alla runtom mig är en extension av mitt undermedvetna som existerar endast för att jag inte ska känna mig ensam? Den djupaste formen av sorg jag någonsin känt slår mig rakt i bröstet. Om jag är min egen skapare - om jag är gud - vem ska trösta mig?
Dessa tankar plågar mig en stund tills en värre tanke slår mig - tänk om jag kommer känna såhär för alltid? Håller jag på att bli galen? Vad ska jag säga till min mamma?
Under tiden dessa tankar slår mig känns det som mitt medvetande flyger ut genom tältet och in i skogen. Jag ser inte längre tältet utan färdas i en mörk skog utan slut. Det känns som om jag upptäckt livets sanning.
Det är svårt att säga hur länge detta varar. Det enda jag minns är tårarna, rädslan och sorgen över att aldrig mer vara den jag en gång var. Rött och svart ljus blandat i skogen. Det känns som en begravning som jag inte kunde lämna.
Men som allt här i världen så tog även denna tripp slut. Jag förträngde det som hade hänt på resan hem (vi snackar total glömska här) och svor att aldrig mer ta syra. Det var ett löfte jag inte kunde hålla.
Något år senare ramlar jag in i en ny kompiskrets. De gedigna knarkare och jag vill visa framfötterna då mitt bräckliga ego krävde acceptans. Jag fixar på så vis syra och vi alla har diverse roliga trippar tillsammans. Tillslut tätnar perioderna av trippar och vi trippar varje till varannan helg i ett par månader. Jag börjar känna igen mönster från trippen jag glömde och snart letar jag febrilt efter ledtrådar som om jag la ett stort, osynligt pussel. Det blev såklart konstigare och konstigare bitar.
Under en tripp i min väns lägenhet märker jag hur människor runtom mig pratar om mig i kod.
Koderna de använde kunde vara fraser som ''Min bror gillar inte pizza''. För att avkoda detta meddelande bytte jag ut ''min bror'' mot mitt eget namn - då det inte existerar någon annan än jag, måste allt handla om mig - sen var det bara att göra motsatsen till inte. Det var lite som ett tvärtomspråk med en enda gemensam nämnare - mig. Så frasen blir helt enkelt ''Rilakkuma gillar pizza''.
När jag väl fått häng på språket kunde jag börja kommunicera med mina vänner genom mina tankar. Då jag aldrig varit en särskilt pratglad prick passade detta system perfekt. Jag kände mig nyfiken och ville lära mig mer. Varje gång jag tog syra var det som om joppen var nyckeln till dörren jag ville gå in i, och varje gång jag rökte en var det som om den låstes upp och där satt mina vänner och väntade på mig. Rummet fick en annan färg, cerise, och jag såg hur mina vänner verkligen såg mig och jag såg dem.
Jag minns specifikt hur jag i början av detta satt och tänkte på hur jag verkligen behövde gå på toa, för att sedan höra min vän säga ''Det är så synd att det är detta man får se när man väl pratar med honom''. Det var som om de aldrig kunde prata med mig på riktigt för ens jag väl tog syra (och rökte på) och kunde förmedla mina känslor och tankar utan dimma. Det var som om mitt berusade tillstånd gav dem permission att prata med mig för att jag sedan skulle kunna vifta bort det med ''äsch, jag trippade ju''.
Till en början var det kul och jag försökte tillsammans med mina vänner lägga den sista pusselbiten till pusslet jag glömt. Det var udda teorier som att jag var från en annan planet, att de var själsliga (men vänliga) parasiter som levde på min livsenergi i synergi med mig osv osv. Jag hoppades till och med att jag skulle få superkrafter som 11 i Stranger Things och jag fantiserade utanför tripparna hur jag skulle kunna få dörrar att gå igen av sig självt.
Men snart blev tripparna mer verkliga än själva livet och det var då den sista pusselbiten uppenbarade sig. Den obeskrivliga rädslan och smärtan kom tillbaka som en blixt i bröstet och jag skrek i mitt huvud till mina vänner att aldrig mer prata med mig på det sättet.
Det hade blivit för verkligt.
När jag senare skulle konfrontera en vän om allt som hänt utanför en tripp förstod hen inte vad jag pratade om. Att de kunde läsa tankar och att jag skulle vara gud lät (självklart) befängt och de blev oroliga för mitt mående.
Jag slutade trippa efter en särskilt stor dos av den stora sorgen och har inte tagit en drog sedan dess.
Jag blev senare det året diagnostiserad med psykos, då trippandet inte upphörde i vardagen.
Fyra år senare äter jag fortfarande abilify och går på regelbunden behandling. Jag kan i dag se objektivt på min situation, då det är vad jag behöver för att överleva, men känslorna stannar tyvärr fortfarande kvar. Om någon har tips på hur man överkommer dessa känslor är jag idel öra.
Så till alla där ute som läser detta och tycker det låter skoj - det är det inte, jag lovar.
Stay safe.
TLDR; Jag fick psykos av för mycket LSD och röka
Tripparna jag kommer ta upp i detta inlägg hände för ett antal år sedan och jag har sedan dess tyvärr tappat bort min officiella tripprapports-bok, så tripparna kommer beskrivas utifrån min minnesbild utan exakta klockslag. Vi tog allt ifrån 150 ug till 1000+ ug.
Also, jag vet att allt låter galet, trust me.
En vacker sommar var det dags för Emmaboda för tredje året i rad. Denna gång skulle jag hänga med ett ligg och hens kompisar, som jag knappt kände. Hens kompisgäng rankades i stan som några av de flummigaste individerna man kunde hitta och hade innan jag träffade dem många år av trippar på nacken. De var veteraner i jämförelse med mig och jag kände mig som en nykläckt kyckling.
Jag skulle köra en candyflip den kvällen och mådde rätt bra. Det var fortfarande ljust ute, fåglarna kvittrade och stämningen var fin. Men jag minns hur jag kände mig uttittad, som om folk brydde sig om hur jag upplevde situationen, men jag borstade bort det och fortsatte försöka njuta av stunden.
Jag var en väldigt osäker person back in the days och la mycket fokus på hur andra såg mig, så att uttrycka att jag kände mig obekväm fanns inte på kartan.
Det börjar mörkna och rätt som det är kommer en ur kompisgänget, B, fram till mig och erbjuder sig att spruta vatten i munnen på mig ur en pytteliten flaska.
Jag tackar törstigt ja, men så fort jag fått ''vattnet'' i munnen på mig utbrister B att ''HAHA, det där var inte vatten, det var syra!'' Panikslaget försöker jag spotta ut det jag inte redan svalt, men det är försent.
Jag har vid det tillfället ingen aning om hur mycket syra jag intagit, men utifrån mängden jag har i munnen kan vi lugnt säga att det var en del. (I skrivande stund slår det mig dock att B kunde ha drivit med mig och sagt att vattnet var syra endast för att jävlas, men det framgick inte då och hjälpte verkligen inte i stunden).
Inom kort letade jag mig in till tältet, som jag och tre andra delade, för att komma undan från allt stoj då det började kännas övermäktigt. Jag la mig ned och försökte desperat lugna mig själv genom att övertala mig att det kommer gå över. Men paniken tar över och jag ligger där med gråten i halsen tills mitt ligg och hens kompisar kommer in i tältet.
De försöker lugna ner mig, med undantag för B som försöker få mig att gå med på att ha en fyrkant med hens partner plus mitt ligg - vilket får mig att börja störtgrina då det känns som om jag blir verbalt trakasserad och allt hen säger gör hen för att utsätta mig för obehag.
That goes on and on tills jag lägger mig ned och stirrar in i mitt liggs ögon. Då och där kändes det som det typiska ''vi har ett underförstått samband'' mellan varandra men jag kunde inte ta mod att prata om det.
Det var i det ögonblicket som min existens förändrades komplett.
Det kändes som om mitt ligg kunde höra mina tankar och känna mina känslor. Det kändes spännande, nytt och lite skrämmande. Men varför kunde inte jag höra hens?
Det kändes som om jag inte sa det jag ville få sagt skulle det aldrig bli sagt av någon, även om mitt ligg visste vad jag tänkte så kunde hen inte säga det. Jag förstod inte varför då.
Vi ligger där och det känns som om vi petar runt i varandras hjärnor ett tag medans vi hör de andra två förvirrat försöka pocka på min uppmärksamhet åt deras håll. Det var som om jag styrde all världens kraft och de ville ha det strålkastarljuset på sig. Under hela denna tid känns det som om de försöker förvirra mig och få mig att tvivla på mig själv genom att slänga kommentarer mot de jag tänker (för de hör också mina tankar). Det är mest små ord, speciellt frågan ''eller?'' - som i '' är det verkligen så?''.
Tillslut drar de andra två med sig mitt ligg ut ur tältet för att titta på någon spelning, men jag har inte längre någon kontroll över min kropp och ligger lelöst kvar i tältet medans jag ser dem försvinna.
Runtom mig hör jag hur folk ropar ''var är den?'' som om det letar efter strålkastarljuset jag nyss hittade och lät skina över mitt ligg. Jag känner hur jag är den enda som vet vart den är.
Jag känner mig nu övergiven och en stor sorg sköljer över min kropp. Jag känner mig ensammast i hela universum och helt plötsligt slås jag av att jag kanske är det. Tänk om jag är det enda medvetandet i hela universum och alla runtom mig är en extension av mitt undermedvetna som existerar endast för att jag inte ska känna mig ensam? Den djupaste formen av sorg jag någonsin känt slår mig rakt i bröstet. Om jag är min egen skapare - om jag är gud - vem ska trösta mig?
Dessa tankar plågar mig en stund tills en värre tanke slår mig - tänk om jag kommer känna såhär för alltid? Håller jag på att bli galen? Vad ska jag säga till min mamma?
Under tiden dessa tankar slår mig känns det som mitt medvetande flyger ut genom tältet och in i skogen. Jag ser inte längre tältet utan färdas i en mörk skog utan slut. Det känns som om jag upptäckt livets sanning.
Det är svårt att säga hur länge detta varar. Det enda jag minns är tårarna, rädslan och sorgen över att aldrig mer vara den jag en gång var. Rött och svart ljus blandat i skogen. Det känns som en begravning som jag inte kunde lämna.
Men som allt här i världen så tog även denna tripp slut. Jag förträngde det som hade hänt på resan hem (vi snackar total glömska här) och svor att aldrig mer ta syra. Det var ett löfte jag inte kunde hålla.
Något år senare ramlar jag in i en ny kompiskrets. De gedigna knarkare och jag vill visa framfötterna då mitt bräckliga ego krävde acceptans. Jag fixar på så vis syra och vi alla har diverse roliga trippar tillsammans. Tillslut tätnar perioderna av trippar och vi trippar varje till varannan helg i ett par månader. Jag börjar känna igen mönster från trippen jag glömde och snart letar jag febrilt efter ledtrådar som om jag la ett stort, osynligt pussel. Det blev såklart konstigare och konstigare bitar.
Under en tripp i min väns lägenhet märker jag hur människor runtom mig pratar om mig i kod.
Koderna de använde kunde vara fraser som ''Min bror gillar inte pizza''. För att avkoda detta meddelande bytte jag ut ''min bror'' mot mitt eget namn - då det inte existerar någon annan än jag, måste allt handla om mig - sen var det bara att göra motsatsen till inte. Det var lite som ett tvärtomspråk med en enda gemensam nämnare - mig. Så frasen blir helt enkelt ''Rilakkuma gillar pizza''.
När jag väl fått häng på språket kunde jag börja kommunicera med mina vänner genom mina tankar. Då jag aldrig varit en särskilt pratglad prick passade detta system perfekt. Jag kände mig nyfiken och ville lära mig mer. Varje gång jag tog syra var det som om joppen var nyckeln till dörren jag ville gå in i, och varje gång jag rökte en var det som om den låstes upp och där satt mina vänner och väntade på mig. Rummet fick en annan färg, cerise, och jag såg hur mina vänner verkligen såg mig och jag såg dem.
Jag minns specifikt hur jag i början av detta satt och tänkte på hur jag verkligen behövde gå på toa, för att sedan höra min vän säga ''Det är så synd att det är detta man får se när man väl pratar med honom''. Det var som om de aldrig kunde prata med mig på riktigt för ens jag väl tog syra (och rökte på) och kunde förmedla mina känslor och tankar utan dimma. Det var som om mitt berusade tillstånd gav dem permission att prata med mig för att jag sedan skulle kunna vifta bort det med ''äsch, jag trippade ju''.
Till en början var det kul och jag försökte tillsammans med mina vänner lägga den sista pusselbiten till pusslet jag glömt. Det var udda teorier som att jag var från en annan planet, att de var själsliga (men vänliga) parasiter som levde på min livsenergi i synergi med mig osv osv. Jag hoppades till och med att jag skulle få superkrafter som 11 i Stranger Things och jag fantiserade utanför tripparna hur jag skulle kunna få dörrar att gå igen av sig självt.
Men snart blev tripparna mer verkliga än själva livet och det var då den sista pusselbiten uppenbarade sig. Den obeskrivliga rädslan och smärtan kom tillbaka som en blixt i bröstet och jag skrek i mitt huvud till mina vänner att aldrig mer prata med mig på det sättet.
Det hade blivit för verkligt.
När jag senare skulle konfrontera en vän om allt som hänt utanför en tripp förstod hen inte vad jag pratade om. Att de kunde läsa tankar och att jag skulle vara gud lät (självklart) befängt och de blev oroliga för mitt mående.
Jag slutade trippa efter en särskilt stor dos av den stora sorgen och har inte tagit en drog sedan dess.
Jag blev senare det året diagnostiserad med psykos, då trippandet inte upphörde i vardagen.
Fyra år senare äter jag fortfarande abilify och går på regelbunden behandling. Jag kan i dag se objektivt på min situation, då det är vad jag behöver för att överleva, men känslorna stannar tyvärr fortfarande kvar. Om någon har tips på hur man överkommer dessa känslor är jag idel öra.
Så till alla där ute som läser detta och tycker det låter skoj - det är det inte, jag lovar.
Stay safe.
TLDR; Jag fick psykos av för mycket LSD och röka
__________________
Senast redigerad av Rilakkuma 2019-10-10 kl. 17:40.
Senast redigerad av Rilakkuma 2019-10-10 kl. 17:40.
