Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Men FUP blir offentligt först i samband med att åtal väcks. I fall som dessa väcks inget åtal, för att de presumerade gärningsmännen är döda. Att släppa FUP skulle innebära att man enbart efter teknisk bevisning försöker rekonstruera ett händelseförlopp till skillnad mot en ordinär FUP där den åtalade fått bemöta det som läggs denne till last. Det skulle ha väldigt begränsat värde såväl utifrån aspekten att förhindra framtida liknande händelser och att fastställa vem som gjort vad, varit drivande etc. Relevanta yrkesgrupper kommer nog att få del av diverse forskning som görs vid exempelvis universiteten där man antagligt fått ta del av delar av FUP.

Jonas är travkusken som sköt sina två små pojkar samt sköt sig själv till döds. Karin var mamman. De två levde inte tillsammans, hade delad vårdnad. Dagen innan fick han meddelande att hon skulle flytta med barnen.

Boken om Jonas och Karin, undrar vad det är för bok? Den lär ju i alla fall inte påminna någon om vad som hände Oskar och Hanna. Kan det vara ett sätt att undvika förtalsanmälningar? Hoppas anhöriga har fått möjlighet att medverka så vi vet hur trovärdigt innehållet är. Om dom inte får komma till tals så är det tecken på rena konspirationsteorier.

Den landar snart på biblioteksdisken, skulle aldrig köpa den.

Om Oskar och Hanna - eller Jonas och Karin som de heter i boken - och Agnes och Moa verkligen levde med alla helvetes kval och barnen verkligen led så oerhört att föräldrarna tog detta drastiska beslut, är det kanske något som omgivningen skulle kunna förstå och ha empati med? Inte med morden, men med det lidande alla inblandade måste upplevt. Ett lidande som till slut blev övermäktigt och förvred annars klart logiskt sunt förnuft. Varför tystas det ner?

Jonas är travkusken som sköt sina två små pojkar samt sköt sig själv till döds. Karin var mamman. De två levde inte tillsammans, hade delad vårdnad. Dagen innan fick han meddelande att hon skulle flytta med barnen.

Därför måste huvudpersonernas riktiga identiteter döljas i boken. Jonas och Karin Lyckow är bra pseudonymer.

Om man har ”forskat” i över ett års tid och skriver sanningen så klarar man alla anklagelser om förtal utan oärliga knep.

Jag instämmer med resonemanget och håller med dig i sak. Man ska inte offentligt döma och hänga ut någon med namn och bild som inte kunnat göra sig hörd i en rättegång och därefter bedömts skyldig.

Bjärredshändelsens efterspel med uppgifter från utredarnas är dock så väldigt tvetydigt, trots att de iblandades identiteter och namn aldrig offentliggjorts.

Dels har man redan från början varit synnerligen förtegen från utredarnas sida och dels har man efter en tid gått ut med rätt intrikata detaljer kring diagnoser och allas dödsorsaker.
Varför var det viktigt att berätta att de dödats så brutalt genom kvävning och strypning? Varför ansåg man att att man behövde påpeka att barnen inte hade några verksamma lugnande substanser i kropparna? Varför var det viktigt att poängtera att det varit planerat i månader?

I fallet med familjemorden i Danmark, som skedde på dagen ett år före Bjärred, där fadern suiciderade efter att ha dödat hustrun och fyra barn, har det fram till idag aldrig offentliggjorts hur offren mördades. Dock har en del om faderns sjukdom/ev hjärnskada framkommit rätt detaljerat och alla inblandade har namngivits offentligt.
I berättelsen om hur den namngivna familjen i Kanada till slut nådde en punkt där fadern inte orkade mer och utplånade sin familj och sig själv ges en väldigt nyanserad bild utan att skuldbelägga och vinkla allt för mycket.

Samtidigt döljer man i Bjärred en del ganska elementära detaljer som exempelvis vad forensiska fynd visat gällande vilken förälder som agerade och genomförde morden. Man försöker också på pressmötet lite snabbt förbigå att kvinnan de facto mördades av mannen och det rätt märkliga förhållandet att ingen sett henne vid liv när hon uppges skrivit under sitt testamente.

Det här märkliga dubbla förhållningssättet till att lämna ut vissa rätt känsliga uppgifter och samtidigt dölja och inte klargöra annat är förvånade.
Man undrar varför?

Kunde egentligen händelsen blivit värre eller någon skadats om man berättat lite mer?
Om man förklarat hur testamentet bevittnades utan att kvinnan setts vid liv? Om man berättat att hon - kanske - verkligen bad honom göra våld på sitt fadershjärta och avsluta barnens och hennes liv? Om man berättar lite mer om de tankar som fanns nedtecknade i avskeds/förklaringsbrevet och i funna mail och som kanske kunde ge en hint om hur de i sin förtvivlan resonerat?

Allt behöver inte lämnas ut men två barn har faktiskt berövats livet, det kanske borde det vara skäl nog för att berätta om vad som egentligen hände dem och hur deras mördare resonerat och agerat.

Elisabeth Höglund är som alla andra tvungen att ta hänsyn till risk för förtalsanklagelser.
Kanske är det just i det här fallet något som varit på tapeten i form av hot om förtalsanklagelser redan mot utredarna?
Därför måste huvudpersonernas riktiga identiteter döljas i boken. Jonas och Karin Lyckow är bra pseudonymer.

Jag tror att du har fel Remark.

Travkusken hette Samuel Rehn och mamman till pojkarna hette Karin. Så det verkar knäppt att fingera bara det ena namnet. Därför tror jag att "Jonas och Karin" avser några andra än dem. Vi får väl se.

Travkusken hette Samuel Rehn och mamman till pojkarna hette Karin. Så det verkar knäppt att fingera bara det ena namnet. Därför tror jag att "Jonas och Karin" avser några andra än dem. Vi får väl se.

Tycker det är bra att Bjärredshändelsen i och med boken lyfts upp igen och inte sjunker ner under ytan.

Att bara tysta ner och glömma det som hänt kan inte vara rätt. Det lär oss inget om varningssignaler, om när barn och föräldrar har det för jobbigt, om när skolan och myndigheter lyssnar för mycket på en vältalig och beslutsam förälder eller när ingen ser eller lyssnar på det som inte syns eller sägs tydligt. När en ”duktig” person inte berättar.

Om Oskar och Hanna - eller Jonas och Karin som de heter i boken - och Agnes och Moa verkligen levde med alla helvetes kval och barnen verkligen led så oerhört att föräldrarna tog detta drastiska beslut, är det kanske något som omgivningen skulle kunna förstå och ha empati med? Inte med morden, men med det lidande alla inblandade måste upplevt. Ett lidande som till slut blev övermäktigt och förvred annars klart logiskt sunt förnuft. Varför tystas det ner?

Skulle inte en mer utförlig berättelse om vad den här familjen gick igenom egentligen därför kunna hjälpa andra familjer?
Skulle inte fakta ur ett mer öppet FUP kunna göra att omgivningen visar förståelse och empati för deras lidande och förstår att slutsteget - morden - var fel men uppstod efter stor psykisk belastning under lång tid? Så stor att man tappade fotfästet? De fick inte hjälp, de kanske inte heller sökte den? Omgivningen hade inte förmågan att tolka de subtila signaler som man kanske såg.

Skulle inte familjen Henkows öde kunna hjälpa andra familjer att se att nu håller vi på tappa fotfästet, nu måste vi söka rätt hjälp i tid? Hjälpa andra familjers omgivning att se signaler?
Men för att andra ska kunna lära och se måste helt enkelt mer uppgifter om det som ledde fram till tragedin i Bjärred komma ut och bli offentliga.

Vem gynnar egentligen nedtystandet och mörkläggningen av den här händelsen i Bjärred?
Inte mordoffren, inte de döda utpekade GM. Inte andra familjer med svårt sjuka barn. Inte möjligheten att få mer resurser till ME-forskning eller bättre stöd till pressade familjer. Inte möjligheten att upptäcka om någon annan är på kanten att falla ner i förtvivlan.
Inte den perifera omgivningen runt familjen Henkow som faktiskt än i dag inte förstår.

I akt och mening att förhindra att fler sjuka barn någonsin framöver riskerar att mördas av förtvivlade föräldrar borde det vara rimligt att man öppnar upp om detta fall och berättar deras historia.

Den slutsatsen förutsätter dock att familjens historia verkligen är sådan som polisens målat upp och till begränsad del lämnat ut. I polisens berättelse finns förutom mordgärningarna inget fult eller skamfyllt. Morden känner vi redan till - så varför tystas resten av berättelsen ner? Om den är sann?

All heder åt Elisabet Höglund som grävt, funderat och lagt ner tid på händelsen i Bjärred. Oavsett om hon har eller inte har fått fram något mer eller uppseendeväckande, har hon i alla fall försökt att hålla händelsen i Bjärred aktuell. Hon har ställt frågor.

Det är ju faktiskt fortfarande en märklig omständighet att det på Skattemyndigheten finns två motstridiga dokument om Hanna Brenton. Ett som omtalar att ingen sett henne i livet under januari 2018 och ett dokument som intygar att två vittnen vid namn Hansson personligen sett henne skriva sin namnteckning under ett testamente 4/1 2018.

Jag instämmer med resonemanget och håller med dig i sak. Man ska inte offentligt döma och hänga ut någon med namn och bild som inte kunnat göra sig hörd i en rättegång och därefter bedömts skyldig.

Bjärredshändelsens efterspel med uppgifter från utredarnas är dock så väldigt tvetydigt, trots att de iblandades identiteter och namn aldrig offentliggjorts.

Dels har man redan från början varit synnerligen förtegen från utredarnas sida och dels har man efter en tid gått ut med rätt intrikata detaljer kring diagnoser och allas dödsorsaker.
Varför var det viktigt att berätta att de dödats så brutalt genom kvävning och strypning? Varför ansåg man att att man behövde påpeka att barnen inte hade några verksamma lugnande substanser i kropparna? Varför var det viktigt att poängtera att det varit planerat i månader?

I fallet med familjemorden i Danmark, som skedde på dagen ett år före Bjärred, där fadern suiciderade efter att ha dödat hustrun och fyra barn, har det fram till idag aldrig offentliggjorts hur offren mördades. Dock har en del om faderns sjukdom/ev hjärnskada framkommit rätt detaljerat och alla inblandade har namngivits offentligt.
I berättelsen om hur den namngivna familjen i Kanada till slut nådde en punkt där fadern inte orkade mer och utplånade sin familj och sig själv ges en väldigt nyanserad bild utan att skuldbelägga och vinkla allt för mycket.

Samtidigt döljer man i Bjärred en del ganska elementära detaljer som exempelvis vad forensiska fynd visat gällande vilken förälder som agerade och genomförde morden. Man försöker också på pressmötet lite snabbt förbigå att kvinnan de facto mördades av mannen och det rätt märkliga förhållandet att ingen sett henne vid liv när hon uppges skrivit under sitt testamente.

Det här märkliga dubbla förhållningssättet till att lämna ut vissa rätt känsliga uppgifter och samtidigt dölja och inte klargöra annat är förvånade.
Man undrar varför?

Kunde egentligen händelsen blivit värre eller någon skadats om man berättat lite mer?
Om man förklarat hur testamentet bevittnades utan att kvinnan setts vid liv? Om man berättat att hon - kanske - verkligen bad honom göra våld på sitt fadershjärta och avsluta barnens och hennes liv? Om man berättar lite mer om de tankar som fanns nedtecknade i avskeds/förklaringsbrevet och i funna mail och som kanske kunde ge en hint om hur de i sin förtvivlan resonerat?

Allt behöver inte lämnas ut men två barn har faktiskt berövats livet, det kanske borde det vara skäl nog för att berätta om vad som egentligen hände dem och hur deras mördare resonerat och agerat.

Elisabeth Höglund är som alla andra tvungen att ta hänsyn till risk för förtalsanklagelser.
Kanske är det just i det här fallet något som varit på tapeten i form av hot om förtalsanklagelser redan mot utredarna?
Därför måste huvudpersonernas riktiga identiteter döljas i boken. Jonas och Karin Lyckow är bra pseudonymer.