Citat:
Ursprungligen postat av
Combival
Om han har flera diagnoser? (Han måste inte ha blivit utredd för det tidigare), låt säga Asperger och nu då senare schizofreni? Då fungerar det knappast att tjata och tjata som det kanske gör med "normala" tonåringar. Det har snarare motsatt effekt.
De är kanske vana vid att han periodvis varit tystlåten, inbunden, haft sömnproblem osv? (det behöver man i och för sig inte en diagnos för att vara heller).
Man kan inte skuldbelägga föräldrarna när man inte vet hela bakgrunden.
Många barn eller tonåringar är väldigt duktiga på att dölja sina problem och smälta in. Det är inte alls ovanligt.
Nu är det så att vi sitter o skriver på flashback och då är det så att det blir svårt att förklara allt, som tex. tjata...klart jag inte menar att jag tjatar, tjatar, tjatar på mitt barn !! Man måste ha kontakt med sitt barn, trots att de växer och kompisarna betyder mer många gånger.
Jag vet mycket mer om Asperger syndrom än vad du gör. Mitt barn har asperger syndrom och mitt barn har humor, empati, hänsynsfull och massor av ironi m.m
Däremot när hen var tonåring mådde hen mycket dåligt och ville ta sitt liv. Vilket var fruktansvärt för mig som ensam. Hade jag inte sett mitt barn som självmordsbenägen, så hade jag troligtvis besökt en grav idag.
Jag vill hjälpa andra att förstå att ungdomar behöver sina föräldrar mer än man tror.
Jag får väl tycka att det är konstigt att inte föräldrarna sett förändringar hos Jack. Samtidigt så tycker jag skolan borde sett nåt´?