Citat:
Ursprungligen postat av
Fröken_Sverige
Provläs till 08:41.
Från NA, där Christina Eriksson spekulerar: "Vågar vi tro nu att mordet kommer att lösas?"
https://www.na.se/artikel/christina-eriksson-vagar-vi-tro-nu-att-mordet-kommer-att-losas
En annars stenhård fasad.
Jag funderar varifrån Christina Eriksson har fått det?
Har hon varit med som reporter och/eller pratat med sina kollegor som rapporterat fallet?
Christina Eriksson, tycker mig sett att hon skriver krönikor om fallet, kanske inte som kriminalreporter "på plats"?
Och är det inte så som man kan tänka, när man sett SDs geocachingloggar, en stenhård fasad?
Så lite (och så sent) om saknaden av LW, så glada och som "ingenting har hänt alls" i mitt liv, i LWs liv. Mycket "fika", "bullar", "kramar", "tack för cachen" , "efterloggningar", FTF", "event" och "resor".
Så kan man också tänka när några i tråden berättar om att de fått höra att SD sagt att "de har inget på mig annat än anmälningarna", och "de kommer aldrig att lösa det här" (obs, trots citatationstecken är det fritt ur minnet).
Även det lilla leende som reportern skrev om vid häktningsförhandlingen efter insatsstyrkan tagit honom. För det känns verkligen inte som ett tillfälle man ler på, hur oskyldig du än må vara. Det finns ett glapp där mellan vad han förstår att människor förväntar sig av honom i den situationen och vad han gör.
Vad är det han tänker när han står där?
Att han ska visa dom hur lugn han är, att han är oskyldig?
Att han vet att "de inget har på honom"?
Kan han känna sig generad?
Jag misstänker att de flesta människor kan få en obehaglig känsla när de ser en person som står i en rättssal, misstänkt för ett allvarligt mord, inför en häktningsförhandling, och ler.
Ja. Jag tror också att han är iskall.
Om han nu snyftade inför rätten när han blev av med bojorna, då var det nog för han insåg allvaret.
Sin egen situation.
Sig själv.
Jag skulle vilja veta om någon sett honom gråta, snyfta (
äkta tårar) för L*enas död, hennes hemska brutal mord. Har HD sett honom snyfta till? JG?