Citat:
Ursprungligen postat av
-Larsa-
Av Maidens skivor från 80 talet så tycker jag Seventh son of the seventh son är bäst. Det är en intressant platta som jag alltid kommer till att lyssna på när jag är sugen på att lyssna på Maiden.
Titelspåret framförallt skiljer sig från övriga maiden alster på 80 talet, och jag gillar hur skivan är sammanhängande( det är ju en konceptplatta) samtidigt som den inte blir enformig. Ändå låter den jävligt mycket Maiden. En skiva som har allt.
Vad gäller Maidens skivor från 2000 talet så vart " Brave new world" lite av en besvikelse för mig även om plattan inte är dålig. Även Maidens spelning i samband med densamma Turne var ju skuggan av återföreningenskonserten i globen 1999( den mäktigaste konsert jag varit på)
Kanske berodde detta på att förväntningarna på plattan i samband med alla medial turbulens som blivit med Bruces återkomst hissade upp förväntningarna skyhögt? Men än idag tycker jag den är lite för progressiv. Vilket gör att vi kommer in på varför efterföljarna " dance of death" och " a matter of life and death" är så mycket intressantare där man hör en tydlig avskiljning mellan låt nr 1 som låter si och låt nr 2 som låter så osv osv.
Blaze eran är i mitt tycke bara sorglig, men på något sätt är a matter of life and death ändå synnerligen intressant platta då den ljudmässigt påminner mest om den eran. Tycker detta är den bästa plattan Maiden gjort på 2000 talet.
Maidens två senaste plattor tycker jag är för progressiva. Vad gäller " final frontier" så tycker jag dessutom att det inte alls är den klass på låtskrivande som man förväntar sig av Maiden. " Book of Souls" är bättre, valet av öppningslåt är mycket bra och det är en hel del bra spår och sekvenser. Men på det stora hela är det samma problem med denna skiva då den i slutändan mynnar ut i ett hopkok av riff, slingor, basgångar som går in i varandra så man nästan får känslan att hela skivan är en och samma låt.
Saknar strukturen Maiden hade på sina plattor på 80 talet, och som dom återskapade fint på dance of death och a matter of lite and death.
Här går åsikterna isär märker jag 😉. Brave New World rankar jag som Maidens bästa platta. Kanske kan det bero på att det är en sådan rejäl kontrast till Blaze-skivorna (även om jag i grunden tycker de är helt OK), men tycker verkligen den skivan är enorm. Gjuten produktion, högklassiskt låtskriveri och monumentala insatser av alla i bandet.
Dance of Death kan jag, vilket tagits upp tidigare, hålla med om är lite Brave New World 2.0. Den är dock inte i närheten lika bra för mig (även om den fortfarande är bra). Jävligt höga toppar finns i t.ex. Paschendale och Dance Of Death, men de kompletteras tyvärr också med en del mediokra alster. Som helhet är det lite för mycket mellanmjölk för att jag ska bli helt nöjd. Men visst, en bra platta är det allt.
A Matter Of Life And Death är i min mening brutalt underskattad. Det känns som att Steves progressiva ådra pulserade på högvarv under Brave New World och Dance of Death, och att han slutligen lät sprätta upp den på A Matter Of Life And Death. Den skivan ger enligt mig en helt en ny dimension i Maidens musik som jag fullständigt älskar. Det finns en mognad och ett fokus på den skivan som gav mig ett helt annat perspektiv på Maiden som band och låtskrivare. Rankar den skivan oerhört högt.
The Final Frontier bygger vidare på samma recept men där fungerar det inte lika bra. Den stora anledningen där är väl dels att låtskrivandet helt enkelt är lika bra, dels att den är ganska präglad av bandets ambition att låta det progressiva gå till max. Det är väl här jag tycker att influenserna från t.ex. Rush och Genesis blir som tydligast. Jag älskar tanken, och även om genomförandet som helhet är så där så finns det stunder då skivan når monumentala höjder t.ex. i The Talisman och When The Wild Wind Blows. Som helhet ser jag denna som Maidens svagaste skiva på 00-talet, och efter Killers det svagaste ”inte 90-talsalbumet” som bandet gjort.
The Book Of Souls tar enligt mig allt som Maiden står för och sätter ihop det till ett enda stort paket av magi. Även om den inte är lika progressiv som The Final Frontier har den ändå en sådan aura över sig, och den är tillräckligt progressiv för att göra en progg-älskare som mig nöjd. Vad som gör att den höjer sig över resten är dock att den delvis går tillbaka till Maidens grunder, till skillnad mot t.ex. The Final Frontier som till stor del var ett steg bort från rötterna. Det finns tydliga referenser till Powerslave och Somewhere In Time här, vilket gör att den innehåller stunder som även det mest nostalgiska Maiden-fanet kan uppskatta. Det är som att 80-tals-Maiden, 90-tals-Maiden och 00-tals-Maiden möter varandra och kombineras till en enda stor Maiden-fest och jag fullständigt älskar det. Dessutom innehåller den Maidens enligt mig bästa låt i The Red And The Black. Strålande album som jag rankar oerhört högt.
Skulle jag ranka dem blir det:
1. Brave New World (1a totalt sett i Maidens historia)
2. The Book of Souls (4a)
3. A Matter Of Life And Death (5a)
4. Dance of Death (10a)
5. Final Frontier (11a)
Hade betalat betydligt mer för en turné baserad på 00-talets material än för ytterligare en nostalgiturné. Det räcker med sådana från Maiden tycker jag.
Dock så tror jag att om någon som känner mig såg en bild på min tatuering någonstans så skulle de flesta nog känna igen den, med tanke på positionen på min arm, min arms storlek osv.
