Vad skulle få dig att begå självmord?

Känslan av total hopplöshet och det inte blir bra hur jag än bär mig åt. Den känslan driver på mina självmordstankar ibland.

ALS, denna vidriga sjukdom.

För att jag skulle begå självmord skulle jag behöva ha hoppet släkt att min liv någonsin kommer bli bättre.

Existensiell ångest över min idé om vem jag är. Eller var kanske jag borde skriva.

Men egentligen undrar jag om någon har en vettig förklaring över detta? https://www.thelocal.fr/20190409/its-a-massacre-one-french-police-officer-commits-suicide-every-four-days anmärkningsvärt minst sagt. (vill inte starta tråd och hittar inte någon...)


Känns som ångesten är mer än jobbrelaterad.

Hade gjort om jag vågat redan. Samlar mod.. Men slutar väl med att det blir en impulshandling i berusning, det är då jag är som modigast givetvis. Och varför? Jo hoppet är borta, ser inget ljus, och kan inte komma på en enda sak som skulle kunna göra mitt liv meningsfullt. Har varit kroniskt deprimerad i hela mitt liv. Bättre och sämre perioder givetvis. Vilket har lett till missbruk (alkohol o diverse droger, främst tabletter) ingen direkt hjälp från sjukvården trots otaliga försök. Förutom mer medicinering såklart. 34 år, ensam inga barn, dratt mig ifrån allt socialt liv. Jobbar timmar när ja verkligen måste, men vill helst avstå helt från att jobba. Då ja bara blir irriterad av att höra ngn ens prata me mig. Sakerna man varit igenom sitter helt enkelt för djupt för att bli fri ifrån. Bara o vakna upp o slå på nyheterna får mig att gråta, detta är en hemsk värld, med hemsk mänsklighet. Detta vill jag inte vara med om, skäms nästan för att tillhöra mänskligheten. Drogerna räcker inte längre heller för att få tyst i huvudet. Så mina dagar är räknade. Och nej, jag kan inte leva för min familj, dem lever inte för mig. Och jag gör dem mkt olyckliga, genom att själv vara världens olyckligaste..

Om jag blir blind då finns det inget att leva för. Ja förlamad med bara svälja tungan om man lyckas.

Nej.... tragiskt men sant... man tar inte livet av sig om ens barn dör..... man kämpar vidare i livet, just för att visa ens barn att man fortsätter leva för just barnets skull. Varje dag kliver man upp ur sängen, går till jobbet och gör det man förväntas att göra.....just för att hedra sitt barn som dött.
Min dotter dog för 2 år och 5 månader sedan, hon drabbades av en stroke, helt utan förvarning. Hon blev 20 år gammal. Jag har inte uppfostrat mina barn till att lägga av för att man möts av motgångar eller hinder, jag har lärt dem att man kämpar vidare.... Så jag går upp varje morgon, jag gör det jag ska göra, dels för att ta hand om mitt andra barn, att ge henne allt jag kan i form av trygghet, stabilitet, och dels för att visa min avlidna dotter att jag kämpar vidare för hennes och hennes systers skull. Varje jävla dag är en pina, men jag härdar ut för att jag kämpar för mina barns skull, för att visa dem att jag klarar av att leva vidare och vara den jag under hela deras uppväxt lärt dem att vara.
Jag lever mitt liv för att varje dag minnas min äldsta dotter, en plåga, men jag vet att hon inte skulle vilja att jag bara la mig platt ner....hon vill att jag kämpar vidare.

Om allt skulle gå käpprätt åt helvete skulle valet vara enkelt, tänker jag. Då hade jag tagit livet av mig på stört.

Skulle inte ens tveka om jag fick schizofreni. Har en förälder med det så vet vilket helvete det är. Skulle aldrig vilja att ens barn går igenom det heller som man själv fick.

Sen skulle jag egentligen bara behöva lite mer mod just nu för att klara det för är rätt nere jämt nuförtiden. Jobbig hopplöshet som jag inte tycker vänder hur jag än tänker på det

Om något extremt hände min flickvän. Då är det nattåg till Göteborg och hjältehopp från ättestupan på agendan.

1. Ständig/regelbunden kraftig fysisk smärta orsakad av sjukdom, skadatillstånd eller dylikt.
2. Ständig/regelbunden psykisk smärta, som t.ex. långvarig depression.
3. Kraftiga mentala/fysiska förhinder. Hjärnskada som påverkar min intelligens så pass mycket att min personlighet drastiskt förändras. Lång koma, paralyserad, blind + döv.

Whatever. Jag beklagar sorgen och allt sådant men jag är inte du, mitt barn är inte vuxet och nej, jag skulle inte vilja fortsätta leva för att hedra minnet av mitt barn. Vad fan är det för grej att argumentera emot? Drygt.