Skvaller om pseudonymen Bo Balderson?

Intressant. Även om du nog borde kunna hitta bättre förebilder än GW, men det är å andra sidan en smaksak.

Medan jag nu läser om Statsrådet och döden blir en annan omständighet än en för tidigt bortgången broder - tillika möjlig medförfattare - klar ang Baldersons tillkortakommanden som politisk författare: när sossarna förlorade valet 1976 bröts 44 års regeringsinnehav (som skapat ett ganska märkligt enpartistatsbetonat samhällsklimat med regeringen som allts epicentrum) och romanerna om Statsrådet förlorade därmed sin ursprungsmiljö.

Det går att skönja i Statsrådet sitter kvar att Baldersons kännedom om den nya regeringen inte var mer initierad än gemene mans. Vanlig politisk satir fick så träda in för att ge romanen någon form av genremässigt alibi men det fungerade; Balderson hade med besked mutat in sitt revir bland svenska deckarförfattare.

Framställningen av Fälldin i Baldersonböckerna är av samma karikatyraktiga slag som den av honom i media: en piprökande och fåordig bonde med mycket snäva referensramar. Balderson alienerade Statsrådet från Fälldin & Co i intrigen som för att inte blotta sin okunskap om de borgerligas interna jargong.

Erlander i de bägge första romanerna, å andra sidan, är en integrerad del av persongalleriet som apostroferas titt som tätt förment uttryckandes allehanda synpunkter kring Statsrådets person, familjeliv och ministerskap. Statsrådets relation till Erlander blir både trovärdig och naturlig vilket måste ha varit mycket märkvärdigt under en era då media intog en respektfull distans till etablissemanget, åtminstone på ett personligt plan.

Den svenska politikens förändrade spelplan under 1970-talet, när böckerna var som populärast, är något av seriens paradox och stämmer min tes att Sjöberg med bror skapade de fyra första romanerna, skrev den femte själv och resten tillsammans med förläggaren (som knappast hade insiderinformation från Regeringskansliet) så är det något av en bedrift att ha skrivit elva romaner på meriter som endast de fyra första hade: skvaller från regeringskretsarna.

Vet du om Erlander någonsin nämnde BB i något av sina många och omfångsrika memoarband?

Nej, men gjorde han det var det nog inte så positiva omdömen; Balderson var borgerlig och det är nog ingen slump att det var en medarbetare på Aftonbladet som ansträngde sig mest för att spåra och avslöja pseudonymen.

De två av Erlanders böcker som kan komma ifråga är 1960-talet och Sjuttiotal. De är sökbara i google books. Jag sökte på ordet "Balderson" och fick noll träffar.

Edit: jag ser att Erlanders dagböcker t.o.m. år 1969 nu är utgivna. Wikipedia har inte hängt med där.
I dagböckerna för 1968 och 1969 skulle Balderson kunna vara nämnd. Google books verkar inte ha scannat de volymerna, de är i alla fall inte sökbara.

Vi kan alltså inte veta säkert, förrän någon skaffat böckerna och läst. Lite som Hegerfors och avbytarbänken.

Din tes låter mycket plausibel. Jag skulle sätta en slant på att du har rätt.

Tog en titt på diskussions-sidan till wikipedias Bo Balderson-artikel, hittade det här inlägget:

BB's identitet!

Interviewet i SvD fra 2008 er faked da den virkelige forfatter på dette tidspunkt var død! Svarene er dog gode nok når man kender den rigtige forfatter; med "gode nok" mener jeg at de er plausible, hvis forfatteren alså havde levet på dette tidspunkt. Jeg læste ikke "Statsrådet och döden" før ca. 1973, men da blev jeg straks klar over hvem, der dækkede sig under pseudonymet. Jeg havde nemlig tidligere læst et "værk" som forfatteren havde skrevet i eget navn. Sprogbehandlingen afslører ham, hvilket jeg senere har fået bekræftet via computeranalyse. Jeg besluttede mig for ikke at afsløre ham, da det formentlig ville have ødelagt forfatterens lyst til at skrive flere bøger. Der er nok en særlig grund til at forfatteren er mest glad for sit første "værk". Udover at det er en "pusseldeckare" i almindelig forstand, så rummer bogen en ganske særlig pusselbid i bogens første sider, hvor han faktisk afslører det meste af sit virkelige navn, lad os bare sige et sted mellem 70 og 80 % af navnet!

Jeg vil heller ikke her afsløre BB's identitet, men man er da velkommen til at gætte. Hvad jeg ved, har den virkelige forfatters navn ikke været nævnt i pressen. Jeg ved jo ikke om der er andre læsere end mig som kender forfatterens identitet, men årsagen til at den ikke er kendt er formentlig at forfatterens andre "værker" er i en helt anden genre, og desuden meget lidt spredte. Det er ikke særlig sandsynligt, at dem der har læst hans andre "værker" overhovedet læser detektivromaner!

Jeg vil nok på et tidspunkt udgive en lille essay om hvordan jeg fandt ud af hvem Bo Balderson var.

Venlig hilsen Jxxx Lxxxxxx, Hillerød Danmark
5 augusti 2016 kl. 22.21 (CEST)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Diskussion:Bo_Balderson
(Namn och adress till den som skrivit inlägget har jag maskat/tagit bort.)

Lite intressant ändå. Blir sugen på att läsa om "Statsrådet och döden" för att se om det går att hitta svaret som dansken påstår sig ha gjort. Vad tror du om det här?

Det här är inte det rätta tillvägagångssättet, tror jag; alltför många har hittills hävdat sig kunna identifiera en känd författare bakom pseudonymen genom den här typen av språkstilsteorier med resultatet att de flesta samtida författare någon gång utpekats som Balderson.

Vad man missar är att fler än en har samma språkbruk och att författare medvetet eller omedvetet påverkas av varandra. Även Baldersons gammaldags och genomkorrekta språkbehandling varierades under seriens gång. Efter hand introducerade han excentriska uttryck såsom "saftkobbel" vilket han bör ha fått någonstans ifrån, inte osannolikt en annan författare.

Detta är inte en tillförlitlig metod alls ehuru säkert skojig att sysselsätta sig med (uppenbarligen t o m för danskar).

Det som gav vid handen Sjöbergsspåret var en helt annan - och mycket effektivare - metod än jämförande litteraturstudier: journalisten Jörgen Blom på AB studerade Bonniers utbetalningar och kom så denna vägen fram till den okände Sjöberg. Därefter uppdagades en rad kopplingar mellan såväl denne som tvillingbrodern och böckernas miljöer, regeringskansliet och inte minst Irland dit Sjöberg emigrerade efter att ha förhört sig hos irländska myndigheter om immigrationsmöjligheterna användades namnet Balderson!

(Textstilsprovsmetoden liknar litet dålig jämförande språkforskning; vem som helst kan tycka att t ex japanska och koreanska förefaller vara "genetiskt" besläktade mot bakgrund av påfallande överensstämmelser i fonologi, morfologi och syntax men går man på djupet ser man två helt obesläktade språk i och med att respektive medärvt ordförråd inte kan påvisas ha ett gemensamt ursprung.)

Instämmer med dig.

Vi får se om dansken gör som han lovat, nämligen återkommer med en essay som avslöjar namnet. Det namnet ska alltså gå att utläsa som en rebus i inledningen av boken - vore ändå kul att försöka lista ut vem han tror det är.

Ja, det kan bli intressant såtillvida att han måste ha läst en hel del svensk litteratur men ändå valde att inte briljera med sina svenskkunskaper i en kommentar kring en svensk författare vilket är något förvånande.

Jag måste medge att jag inte iddes läsa ut Statsrådet och döden vid senaste omläsningen.

De flesta brukar ange denna som Baldersons bästa och då undrar jag om de flesta läst fler av romanerna i serien för det här var ju den första volymen. Deckargåtan anses vara synnerligen skarp men intrigen bakom mordet har alltid gjort mig beklämd och de sista 40 sidorna går alltför mycket i allvarlighetens tecken; Statsrådet samlar sig i slutet av varje roman och blir seriös och allvarlig men lyckligtvis brukar detta handla om något enstaka kapitel endast.

Jag har rangordnat romanerna i inlägg #304 (där första siffran anger placering och den inom parentes roman enl utgivningsordning) och jag anser fortfarande att Statsrådet och döden inte kan placeras högre än på sjätte plats. Motiveringen är att seriens bägge huvudkaraktärer ännu inte mejslats ut tillräckligt, att handlingen helt - och snudd på klaustrofobiskt - förlagts till sommarön i kontrast till de senare romanernas miljöbyten, att deckargåtan aldrig har varit min favorit samt att persongalleriet utöver Statsrådet och Adjunkten inte är fullt så genomarbetat som man kanske förleds att tro.

Men romanen har åtskilliga förtjänster och är såväl lättläst som bitvis väldigt kul.

Har nu läst om och ut den andra romanen i serien - Harpsundsmordet - och tycker nog att jag borde ranka den som den sjätte bästa istället för Statsrådet och döden. Harpsundsmordet har halvvägs ett handfast tempo med åtskilliga komiska höjdpunkter främst genom statsrådets och adjunktens dialoger om offret (den arsenikmördade brodern till statsrådets gamla barnsköterska i den fiktiva orten Ädelsta invid Harpsundsanläggningen).

Persongalleriet är mindre än i första romanen med endast en handfull misstänkta vilka till skillnad från den första romanen ges utförliga karaktärsdrag. Andra hälften är inte lika spirituell men tillräckligt underhållande och vid upplösningen slipper man statsrådet som allvarsman vilket lättar upp. Adjunkten är i denna roman mer detektivisk än i de flesta andra.

Mordgåtan är inget märkvärdigt men bjuder ändå på embryot till en sk LSP dvs Least Suspected Person vilket döljs främst av att statsrådet inte ägnar den egentliga mördaren någon misstanke samt av att offret var tämligen osympatiskt.

Karaktärer och detaljer recyclas i senare romaner vilket jag varit inne på i tidigare inlägg, bland annat att nattligt regnande som avslöjar att inga främmande fotspår lett till huset när mordet begicks (återkommer åtminstone i Statsrådet sitter kvar och Statsrådet i tiden).

Jag vet inte om det är min pocketutgåva det är fel på men precis som i Statsrådet sitter kvar finns en sekvens där det tycks saknas en mening eller två.

Har läst om och ut Statsrådets verk (1973) och tvekar om huruvida inte denna är bättre eller åtminstone jämbördig med Statsrådets fall (1971) som jag läste ut innan och som jag sedan länge hållit för att vara seriens bästa roman.

Intrigen och persongalleriet är väldigt genomtänkta och inte bara underhållande utan känns naturliga vilket är ovanligt för serien; i åtskilliga romaner förekommer mer än en karaktär som antingen är torftigt utvecklad eller snudd på generisk parodi.

Det är motivet som jag tycker är om inte svagt så i alla fall på gränsen till långsökt. Utan att exponera mordgåtan genom rena spoilern så vill jag framhålla att mördaren gick över ån efter vatten.

Boken är dock full av vitalitet och inspirerade utvikningar i flera olika miljöer. Den är så välskriven att den besitter en form av elasticitet (eller hur jag skall uttrycka det) som tillåter även en del av statsrådets mer urflippade upptåg att passera utan känslan av att detta kunde Balderson väl ha hoppat över.