Växelvis framryckning med skarp ammunition under värnplikten - Rimlig övning?

Hade en skjutvecka där vi sköt en hel del skarpt uppe i lomben utanför kalix. Dock körde vi aldrig växelvis framrycknkng gruppvis utan korridor bakåt och blixtlås. Även stridsparsvis framryckning med mejning fullt magasin från höften som avslut^^

Vi sköt i princip aldrig löst under våran utbildning, tror genomsnittet låg på kanske 150 patroner/soldat. Själv gillade ja att skjuta så ja kanske sköt 400 bara för att få skjuta så mycke som möjligt. Låg som bevakningsgruppchef så vi hade aldrig nån stridsövning att prata om jämfört med resten av regementet. Men vi sköt alltid skarpt varje torsdag förmiddag hela utbildningen på tavla.

Jag tycker absolut att man bör ha upplevt känslan av kraftiga detonationer under utbildningen. Men att var & en skulle kasta en skarp granat tycker jag var lite onödigt. Fast visst var det kul.

Man sköt inte skarpt med Pansarskott m/68 i fredstid, för det fanns en enprocentig risk att granaten sprängdes redan i eldröret. En oacceptabel risk i fredstid, men fullt acceptabel när man ligger i ett dike & fientliga stridsvagnar rycker fram mot din position.

Istället fick man övningsskjuta med en 9mm instickspipa. Men man fick även uppleva den fulla effekten av vapnet, fast fjärrmanövrerat i en sk. "riktstol". En acceptabel kompromiss i mina ögon.

Ok, håller med om att säkerheten måste hållas högt. Men högre upp i tråden var det någon som skrev att de flesta i plutonen var rätt glada att slippa den skarpa stridsskjutningen vid något tillfälle. Och jag kan inte fjärma mig från känslan att finns sådana känslor är de inte tillräckligt utbildade, skulle en sådan enhet verka i riktigt läge är det bäddat för katastrof.

Ja, om jag i skarpt läge befann mig i en pluton som inte vågade genomföra övningen som beskrivs i trådstarten så skulle jag inte ens fundera på att försöka strida mot fienden. Det skulle vara fullständigt utsiktslöst.

EDIT: föreställ er följande. Vad skulle hända med initiativförmågan i ett sådant förband när det börjar vina riktiga kulor kring skallen som är avlossade av fienden? En sådan pluton skulle bli omedelbart fastlimmad vid marken och förbli så tills någon gör slut på deras lidande.

Jobbigt läge då man som soldat inte har möjligheten att göra som man vill. Och en högre chef som hela tiden har jobbiga beslut att ta kan i ett läge anse att även ett misslyckat anfall kan störa fienden tillräckligt mycket.

Mja, det där är en sanning med modifikation. I slutändan är det ändå den fria viljan som gör att soldaten lyder order. Och saknas förtroende fullständigt för bassarna runt om en blir det svårt att uppbringa den där viljan. Frågar man folk som varit i riktigt krig vad de slogs för så blir svaret nästan utan undantag att de slogs för mannen bredvid dem i linjen. Det är nog väldigt sällan man frågat någon som utfört ett hjältedåd om varför han gjorde det han gjorde och fått som svar: "jo, si, det var de operativa förutsättningarna som helhet som låg närmast i tanken".

Det har förekommit tämligen ofta under historien att ett befäl utfärdar order som inte åtlyds. "Slyta fly! Fiendens framryckning går att hejda om ni bara stannar!" En soldat är ingen robot som förutsättningslöst åtlyder varje order som ges. För att en grupp soldater skall åtlyda en order som helt säkert leder till att de dör måste det föreligga vissa förutsättningar.

Skjutövningar och praxis har generellt blivit säkrare med åren.

Vi hade 2:1-förhållande, dvs. dubbelt så stort avstånd i sidled som avståndet man rycker fram. Och inte varannan soldat, utan de två sidorna av gruppen turades om.

Långt bak i tiden var det inte ovanligt med dödsfall under skjutövningar, då man låg och sköt på flera olika avstånd samtidigt m.m.

Vi är nog egentligen överens.

När en släkting gjorde lumpen så var det någon beväring som körde ihjäl sig, på fritiden utanför tjänsten. Då drogs det igång psykologhjälp & kristerapi för alla på kompaniet.

Släktingens kommentar föll inte i god jord: -"Vad fan gör ni om det blir krig?"-

Jag kommer faktiskt också ihåg just den övningen, växelvis framryckning med skarp ammunition. Ärligt talat var det en smula obehagligt, inte för att vi var ovana med skarp ammunition, utan just för att vinkeln mot soldaterna på båda sidor om en kändes lite riskabel.

Dessutom gjorde vi det sommartid, med full uniform inklusive gasmask på... Kan säga att det inte kändes helt rätt, även om det säkert var en viktig del av utbildningen.

När vi kastade handgranat fick jag och två till dra ur sprinten först, för att byta sida på den (vi var tre på 46 soldater som kastade med vänster :-) Det var också lite spännande... En i gruppen fick ett splittersår i ansiktet av en rikoschett, ovanligt och vi följde alla säkerhetsföreskrifter, men det hände ändå. Inget djupt, men kan tänka mig att han var lite skärrad.

Annars inte mycket skador, lite blodvite när vi skulle montera ihop AK-4:an i mörker och man klämde sig, min "valp" (radio/kommunikationsbil) blev påbackad av en lastbil, men det blev bara plåtskador.

Skavsår efter soldatmarschen, två, tre pers hade lite ont i knän efter att ha sprungit i Karlskrona - Kustjägarbanan (vi var inte kustjägare, det är inte det jag säger)

Mycket dötid, bra motionsträning, springa milen varje fredag på under 50 minuter. Direkt livsfarligt att köra dryga 20 mil tillbaks till Kompaniet efter att ha legat i fält två-tre veckor med dålig sömn pga vaktpass.

Någon kräktes givetvis i gasmasken när vi gick in i "Tårgashuset" :-) Minnen, minnen..

Haha! Jag tänker också fortfarande ofta tillbaka på de där övningarna och gläder mig att jag överlevde.

Gjorde lumpen runt 2001 som ksp90 skytt bak i strf90. Under några övningsveckor på Utö så gjorde vi nämnda övning vid flera tillfällen. Låg riktiga rötägg i samma pluton och grupp så man var lätt nervös. Jag var bara glad att det var jag som hade kspn och sprutade mest kulor och inte någon annan. Minns att jag vid någon övning systematiskt bara sköt mot ett och samma träd och fick nästan omkull det. Roligast var det när befälen inte var i närheten (vilket inte var ovanligt) och man kunde tömma sitt 200-mag nästan i ett svep. Pipan mådde inte så bra efter dock.
Minns att jag tyckte det var lite lustigt att om vår vagn blev anfallen så skulle vi rinna ut baktill och sprida ut oss och försvara den. Operation human shield in action... Kändes lite softare att sitta kvar i luckan medans vagnen sprutade bulor åt alla håll och brände därifrån.
Låg i Kungsängen och det var ett riktigt brokigt gäng med förortskids blandat med lantisar. På det hela en sjukt bra upplevelse.

Alltså, om du läser lite mer noga vad den du citerat rabblat upp i tråden så inser nog du med ganska hastigt att det närmaste den personen kommit att göra lumpen är att spela cs.......

Jag har trott att alla med stridande befattning i infanteriet gjorde den här övningen med regelbundenhet.

Dock så minns jag faktiskt en episod med visst obehag. Vi körde växelvis bakåt i högt gräs, och det var lite extra stressigt för vi hade en skarp sprängladdning med inte allt för lång stubin framför oss. Då tappade vi nog linjen och säkerhetsavstånden lite, för strax efter att jag intagit slutställning och osäkrat vapnet så poppade det upp en figur typ 4 fingrar till höger om min sikteslinje, och min första tanke var att det var ett SAAB-mål som reste sig, men det var det inte.

I övrigt gjorde vi sånt där rutinmässigt och det var inga konstigheter utom den enda gången

Tror inte att det är så farligt som det känns, om vi pratar den obligatoriska utbildningen i vilken man kastar en handgranat från ett värn.

När vi kastar handgranat i skogen eller när man rensar värn är det nog lättare hänt att man fumlar till det. Men jag känner inte till några handgranatsolyckor. Olyckor vid skarpskjutning händer ju faktiskt emellanåt.