Ni som inte hälsar på grannar och kollegor

Varför skulle jag vilja hälsa på idioter?

Måste ju vara för att personen som inte hejar ogillar den som den möter. Annars är personen psykopat e dyl.

Nu talar vi förstås om kollegor och grannar. Om man går genom en centralstation kan man såklart inte hälsa på alla där man möter, då vore man kioskmongo.

Är själv något av en introvert som vill bli något mer extrovert. Hälsar gärna då jag anser det är hyfs och ganska trevligt. Har läst igenom hela tråden och funnit den intressant. Kan hålla med någon (minns ej vem) om att det faktiskt är lättare att bara hälsa än att hålla på med något socialt spel. Vem ska jag hälsa på? Vem ska jag inte hälsa på? Det är, tyvärr, det jag hamnat i och det är krävande för den som faktiskt vill ha kontakt.

Exempel:

1) Såg nyligen en gammal skolkamrat jag inte haft kontakt med alls sedan cirka 18 år tillbaka. Tidigare gav han ett svårbedömligt intryck. Han hade högsta betyg möjligt och var rätt antisocial. Om han var introvert eller såg ner på folk är svårt att veta. Han ser nästan likadan ut idag så jag kände igen honom direkt. Högst tveksamt om han känner igen mig. Han hälsade inte och inte jag heller. Sannolikheten att han skulle vara grymt trevlig och undra hur jag haft det känns minimal.

2) Har en granne jag ser nu och då. Denna granne har ett par relativt vuxna barn som jämt hälsar, håller upp dörren och dylikt. Jag gör samma sak tillbaka och skulle önska att fler agerade liknande. Minimal ansträngning som TS säger.

3) Hade en kollega jag bytte av pass med några gånger. Hon var söt och gav ett hyfsat bra intryck. Dock nämnde en annan kollega som jobbade närmare henne att hon var lite stroppig. En tid senare bytte jag av denna tjej oftare och jag var alltid trevlig i den mån en kollega ska vara. Dock de gånger vi möttes till / från jobbet gav hon ett väldigt instabilt intryck. Jag hälsade bara i förbifarten. Hon agerade ignorant och rent av otrevligt flera gånger om. Svårt att inte ta det personligt. Ohyfsat och oproffsigt i mina ögon. Nu träffar jag inte henne längre, men skulle inte bemöda mig att hälsa oavsett. Slöseri med tid.

4) På mitt landställe brukade en granne (nära vän till familjen) alltid hälsa på en man som alltid sa "Hej svejs" när han gick förbi. Mig veterligen gick konversationen aldrig längre än så. Hon kallade honom skämtsamt för "hejsvejsen" med ett leende. Jag tror all social kontakt räknas när man bor relativt isolerat på landsbygden.

5) I sommar har jag varit på landet och gått runt lite. Ofta vinkar eller markerar någon ifrån förbipasserande bilar att dom har sett mig. Jag vinkar tillbaka. Det här är troligen människor jag aldrig kommer träffa igen. Ändå gör det promenaden lite trevligare. Speciellt då jag är van vid storstadens anonymitet.

6) För några år sedan var jag ute med morsan en sväng. Minns ej klockslag, men det var mörkt och sent. Vid en port hängde en ungdom som tydligt inte hörde hemma i området. Varför hänger man ensam i ett "okänt" område sent på kvällen? Jag fick negativa vibbar, men morsan som är mer social log och sa hej. Tusan vad killen blommade upp. Jag såg verkligen hur killen sken upp inombords.

Jag köper att folk har social fobi eller av valfri anledning hatar att snacka väder och "Greta" med grannar. Vill man inte ha kontakt med någon är det bättre att den andra parten lägger ner sin energi på andra.

.. Men jag tror ett isolerat land som Sverige ändå är på många sätt skulle bli bättre om folk, överlag, var lite mer sociala. Kanske speciellt mot äldre som inte har någon/många och uppskattar minsta gest som dagens händelse.

Läsvärt inlägg och pudelns kärna är hyfs och trevnad. Att interagera med andra och få positivt gensvar ger vardagen mervärde.

Bildning är i alla sammanhang eftersträvansvärt.
Tycker att det är tragikomiskt att lodisar idag i högre utsträckning hittas bland högutbildade.

Det finns otroligt många arbetskollegor som jag inte hälsar på. Jag vill inte prata med dem så jag undviker att hälsa. Jag är otroligt selektiv, 10% är jag välsigt social med 90% pratar jag aldrig med om det inte krävs p g a jobbrelaterat. Att hälsa för sakens skull är ett primatbeteende i mina ögon.

GRANNAR: Jag förhåller mig skeptisk till grannar och försöker hålla dem på avstånd. Vi har inget annat gemensamt än att vi råkar bo på samma ställe. Jag accepterar dem men jag vill inte ha med dem att göra och därför hälsar jag inte på dem. Börjar man hälsa på dem finns det risk att man får någon snackare på halsen - eller värre.

KOLLEGER: Det jobbar drygt 120 pers på min arbetsplats. Jag hälsar på mina närmaste medarbetare (5 pers), min chef, receptionisterna, samt företagets ägare när han tittar förbi. Jag tar sällan initiativ till att hälsa på övriga men jag besvarar förstås deras hälsningar om de tvunget måste hälsa. Jag är väl en av de där motvilliga hälsarna som TS beskrev. Det är så opraktiskt att hålla på och hälsa hela tiden.

TS undrade hur vi vill bli bemötta. Jag kan ju bara svara för mig själv men jag hade varit nöjd om grannar och kolleger teg och skötte sitt.

T.ex. grannar är ju nödvändigtvis inte folk som man är bekant med. Det är en minst lika mänsklig överlevnadsreaktion att bemöta dem med misstänksamhet eftersom man upplever dem som potentiella hot. Stranger danger.

Jag är den som ALLTID hälsar -grannar, killen på macken, you name it. Detta har dock gett mig problem. Folk stannar och snackar och sen får man liksom inte gå. Oftast är det de som inte förstår sociala koder, som vägrar släppa iväg en. Bara häromdagen cyklade jag iväg efter en förklaring om att jag faktiskt inte hade tid. Då stodhon kvar och ropade efter mig istället trots jag var 15 meter iväg och hade lurar på.

Finns bara ett skäl till att jag inte hälsar; Jag vill helt enkelt inte ha med människan att göra. Förmodligen tycker jag illa om den eller att den är jobbig/påträngande eller rakt av störd.

TS och dylikt folk är jävligt obehagliga. De sociala konventionerna kommer så enkelt för dem eftersom de saknar själ och de plågas så fruktansvärt av att andra inte följer konventionerna eftersom de då påminns om att andra har själ.

Om brf där TS bor nästa år beslöt att alla medlemmar skulle samla stenar och bygga små pyramider på innergården, ja då skulle han dyka upp här på forumet och klaga. "Vad fan är det för fel på folk som inte vill samla stenar och bygga små pyramider?"

Och året därefter, när brf beslutat att de som inte hälsar ska bindas fast och stenas till döds, skulle han dyka upp igen. "Vad fan är det för fel på folk som inte vill delta i den av styrelsen beslutade steningen?"

Jag ska medge att själv hör till dem som hälsar, det har blivit så med åren, eftersom jag inte vill bli stenad i slutändan. Och jag vet att det finns andra som likt mig hälsar endast av fruktan för pöbeln. En granne till mig är sådan och han vet att jag är sådan och han vet att jag vet. Ibland om vi passerar varandra, sent på kvällen eller vid annat tillfälle då ingen ser, låter vi bli att hälsa, glider förbi varandra helt ljudlöst, två spöken som helst inte deltar i den offentlig hälsningskulten.

För mig beror det helt på sammanhanget och vem det är.

Jag vill helst inte hälsa på folk som jag inte gillar av diverse skäl, t.ex en fd kollega eller kursare som jag tyckte var löjlig eller vars personlighet inte tilltalade mig alls.
Är det dock någon som jag hade "neutrala" känslor mot så låter jag det bero. Om denne inte hälsar på mig, så hälsar inte jag på denne heller. Jag suktar inte efter någons bekräftelse.
Men är det någon som jag har god relation med så hälsar jag alltid och oftast stannar man även och snackar en stund vid såna möten.

Grannar hälsar jag på ytterst sällan. Visst kan man dra till med ett spontant "hej" när man springer på varandra i trappen, men i övrigt är mina grannar helt ointressanta för mig.

Har blivit någon grej att jag säger hej till nästan alla numera på jobbet, trapphuset, brevbäraren, personalen på matbutiken osv.

Det är lite typiskt svenskt att springa runt som en introvert och inte hälsa på någon, inte ens grannen som man bott bredvid i 10 år.

Frågan är faktiskt intressant, för det verkar primärt handla om en social konvention som (bara?) finns i Sverige. Kan ju heller inte handla om social fobi för många av de som inte hejar verkar ju inte ha några bekymmer med att umgås med andra i andra sammanhang.

Det konstiga är ju att det oftare är jobbigare att inte hälsa än att direkt hälsa. Tänker på de som jobbar stenhårt för att se rakt framför sig och låtsas som om den andra personen inte existerar. Det är inte ett sunt mänskligt beteende.

Jag har i hela mitt liv varit den som ger ett leende och hälsar, på mitt arbete har det varit svårt ibland när jag t.ex. kom till ett arbete där min föregångare var illa omtyckt, men som sagt trägen vinner.
Det tog några månader innan jag var hemma och det innebär att jag när det är/vart problem så var förståelsen hög. Detta var ett data/forskning-företag och jag arbetade inom IT för 20år sedan.