Jag tror att livets mening bäst förstås av den som har flest nivåer av metakognition, d.v.s. där den ene beskriver vad den tänker om livets mening, betraktar den andre sina egna och andra människors tankar om mening metakognitivt på en nivå högre, en tredje på nästa nivå o.s.v. ända upp till den nivå där människan blir medvetandegjord det faktum att hon tänker på samma sätt som rosen blomstrar. Förståelse för livets mening betraktas förstås metakognitivt bortom förståelse som vet-inte eller det-är-ett-mysterium!
Det är ju i övrigt just metakognitivt jämte att blott leva livet att alls ställa sig frågan vad som är meningen med livet...! Så varför inte fortsätta att kliva uppför den trappa, på vilken man nått upp till det andra trappsteget, snarare än att enbart stanna där och titta ned på det första? Fortsätt uppåt och finn dig själv i en
märklig slinga som börjar med att gräset växer, rosen blommar och vattnet porlar – och slutar med detsamma för den som når hela vägen och anländer varifrån man började!
You ask why I make my home in the mountain forest,
and I smile, and am silent,
and even my soul remains quiet:
it lives in the other world
which no one owns.
The peach trees blossom,
The water flows.
– Li Bai (Wikipedia: i Sverige ibland kallad "Kinas Bellman", [han] var en kinesisk poet och skald som levde under Tangdynastin. Han är bäst känd för sin överdådiga fantasi, och sitt daoistiska bildspråk; men även för sin stora förkärlek för starka drycker. På grund av sitt excentriska beteende förvisades han på 740-talet från kejsarens hov, där han varit gäst. Han sägs ha drunknat i Yangtzefloden då han föll i vattnet i ett försök att under rusets inflytande omfamna månens spegelbild. Förmodligen dog han dock en naturlig död till följd av sitt hårda leverne, men legenden lever kvar.

)