Greta Thunberg (klimataktivist)

Jag är som sagt övertygad om att hon har rätt. Men gör jag inte bara som alla andra vuxna och försöker normalisera det hon säger? Som om det viktiga var att ställa in hennes bok på rätt hylla i fartygsbiblioteket på Titanic, i stället för att släppa allt man har för händer. Man kan avsky sig själv för mindre.

En enda gång har jag deltagit i fredagarnas klimatstrejk utanför riksdagen. Den gången hörde jag mig själv säga: ”Det finns inget skäl att inte delta varje vecka, inget vi gör kan vara viktigare än detta.” Men det gjorde det uppenbarligen redan följande vecka – liksom veckan därpå, och nästa igen. Fredag efter fredag väljer jag att sitta kvar vid mitt skrivbord, som om jag antingen betvivlade klimathotets existens eller på allvar trodde att just den litteratur jag ägnar mig åt vid detta skrivbord har särskild licens att överleva den klimatförändring som kan ödelägga hela vår civilisation för övrigt. Givetvis är varken det ena eller andra sant, jag handlar helt enkelt i strid med min egen övertygelse, ett klockrent exempel på vad psykologer kallar kognitiv dissonans: när man inte handlar i enlighet med den inre rösten får man se till att tysta eller överrösta den.

Att stå ut med sin egen och omvärldens kognitiva dissonans kräver viss övning och brukar därför premieras som ett särskilt vuxet beteende.