Citat:
Ursprungligen postat av
slemhog
...och så det tidigare såg ut i mer primtiva tider för 100-200 år sen eller i nuvarande America. Det roliga är att nästan alla lägenheter i innerstan och närförort är gamla lyhörda skitlägenheter med urdålig standard som är helt värdelösa att bo i. Har själv haft ett 1a hands kontrakt i innerstan 20-30-tal funkis och man hörde grannen prata genom väggen typ, trafikbuller och parketten var 100 år gammal och knakade. Nyligen var jag på visning i vasastan och titta lite i ett sekelskifte hus och hyresgästen klagade på det var lyhört och hörde grannen prata genom väggen där med.
Denna utveckling beror inte på några jävla ombildningar som det står i artikeln utan kartorna baseras på lönenivå. 1990 var staden mer blandat och ett folkhem över inkomstgränser där vi brydde oss mer om varandra, betydligt mindre invandrare som mestadels hängde i Rinkeby och Alby på den tiden
Det stämmer att mycket renoverats senaste decenniet. Och sekelskifte lgh kan va tjusiga. Problemet är att hela byggnadskonstruktionen med lyhördhet, stomljud, allting är snett och dragit och där typ väggen rasar ihop när man drar loss tapeter och bredspacklar, ventilation med spaltventiler i fönstren som tar luft och buller in från gatan, gamla 1-2 glas fönster, ingen säkerhetsdörr och hissen och folk gap hörs tydligt in i lägenheten, konstiga planlösningar med pyttesmå badrum. Sen är det oftast låg standard på mycket i övrigt och inget fiber och dålig värme. i just sekelskifte byggnader är bjälklaget oftast i trä och lyhördheten enorm i upp och nedled. Enligt hem och hyra har sekelskifte sämst ljudklassning D. Funkis har ska va något bättre som jag bott i och jag kan inte tänka mig något värre. Men visst finns det en del byggnader som är renoverade på alla dessa områden men dom är få. Speciellt hyreslägenheter hos giriga privatvärdar, rena rama skiten oftast. Där är oftast inte ens ytskikten renoverade på flera decennier. Enda fina jag sett var en lägenhet i allmänyttan som var totalrenoverad(Ett undantagsfall) men lyhördheten, ventilation och fönster var helt värdelös som vanligt.
Enligt min syn är renovering av dessa byggnader ungefär som att nylackera en bajskorv.
Borde jämnas med marken och sen byggas nytt med samma fina fasader och takhöjd.
Angående vilka som bodde i centrala Stockholm förr så har du nog missförstått en del. Fram tills att folkhemmet började växa fram i mitten av 1900-talet (egnahemsrörelsen började iofs så smått redan på 20-talet) var faktiskt många delar av innerstaden i princip slum. Östermalm bebyggdes till stor del med stenstad först i slutet av 1800-talet, innan dess var det mest gamla ruckel. Gamla Klarakvarteren revs just för att de ansågs förslummade (och att tunnelbanan skulle dras fram) och på t.ex Fjällgatan och i Gamla Stan (som faktiskt också var nära att stryka med i rivningsvågen) bodde också mest fattiga. Hela Söder var i princip en arbetarstadsdel, och då pratar vi ända in på 70-talet. Den egentliga utflyttningen av fattiga och arbetare från innerstan hände i två steg, först när förorter som Björkhagen, Gubbängen och Vällingby m.fl byggdes och sedan under miljonprogrammen i slutet på 60-talet och början på 70-talet. Det är egentligen först de senaste c:a 25 åren som Stockholms innerstad har börjat bli riktigt gentrifierad.
Att Stockholm var mer blandat för några decennier sedan stämmer, men det var snarare pga att det fanns fattiga kvar i innerstan, inte att folkhemmet hade sett till att de fanns där. Man arbetade snarare på att arbetarklassen skulle få chansen till ett "drägligt boende" i de nya förorterna.
Ombildningarna och lönenivåerna hänger såklart ihop (hur kan man missa det). De som har råd att köpa vid ombildning är ju de som har tillräcklig lön. Även om en del av de mindre bemedlade lyckades köpa vid den första ombildningsvågen så har de senare ersatts av mer kapitalstarka köpare. Så visst är det till stor del ombildningsvågen som har gentrifierat innerstan.
Vad gäller kvalitet på byggnader från olika tidsepoker är min erfarenhet precis tvärtemot din.
Sekelskifteshus är de jag har absolut bäst erfarenhet av. Där jag bor nu (20-tal) hör jag i princip aldrig grannarna. Lite stomljud finns, så man hör rätt bra när folk renoverar t.ex, men varken musik eller röster hörs alls. Grannen under mig hade en nyfödd unge med kolik, något som jag inte visste förrän han talade om det för mig. Spaltventilationsintagen är ofta ett rätt nytt påfund som installerats i efterhand när det gjorts OVK-besiktningar och den gamla självdragsventilationen dömts ut. När det byttes till säkerhetsdörrar här hörde jag mer ljud från porten än innan. Helt klart det bästa boende jag haft ur ren trivselsynpunkt också. Bra takhöjd, inte bara raka linjer och lite snickarglädje. Parkettgolven du klagar på är betydligt högre kvalitet än idag, då de är 100 år gamla och fortfarande kan slipas om att bli som nya.
Äldre funkis har funkat rätt bra också ljudmässigt. Jag tycker mig minnas att det var lite mer stomljud när folk gick, men det kan lika väl varit så att det var fler "hälgångare" till grannar där. Betydligt tråkigare boende dock än sekelskifte, då takhöjden är lägre och allt är så jäkla fyrkantigt så det känna som man bor i en skokartong.
De värsta boenden jag haft är dels en gammal träkåk från 40-talet där man verkligen hörde grannarnas samtal. Den var iofs rätt mysig, men tyvärr rätt eftersatt och risig. Dels var det ett 70-tals höghus där självmordsfrekvensen bör har varit hög bara pga arkitekturen och dessutom var det lyhört som fan.
Helt nybyggda hus verkar däremot inte lida av lyhördhet längre, men personligen tycker jag de är nästan lika tråkiga som miljonprogrammen. Fyrkantiga lådor utan någon större glädjeskapande arkitektur eller detaljtanke. Det är trist att man i princip inte har byggt med någon som helst utsmyckning sedan 20-talet.