Finns nått bra med borderline?

Hade för länge sedan diagnos Personlighetsstörning UNS och mottagandet man fick inom vården var bedrövligt. Men de hade sina diagnosglasögon på sig och projicerade massa konstigheter. Om jag sa att jag var deprimerad eller hade ångest så togs detta som om jag sökte uppmärksamhet, även om jag faktiskt helst inte ville prata om det och det måste ha märkts!

Istället för ett mänskligt mottagande så fick jag något som närmar sig rent hat. De ansåg att detta var det bästa sättet att bemöta personlighetsstörning. Att man skulle inte tro att man skulle komma undan med något! Fastän det var helt jävla uppenbart att patienten led och behövde hjälp. Även när de bara tog blodtryck så gjorde de det med kraft och en smula våld för att man skulle "fatta".

När jag sedan fick en helt annan diagnos ändrades deras mottagande, som dag och natt. Men jag var ändå samma människa. Jag har svårt att förstå att någon som faktiskt har personlighetsstörning mår bra av att kastas runt mentalt och fysiskt. Tror alla behöver en grund att stå på som de kan lita på.

Okej , de låter som hur jag tänkte om borderline förut.
Men den hjälpen du pratar om, vad den faktiskt innebär går emot det du säger gällande tröst och sånt.
Självaste diagnosen (borderline) och lösningen inom psykiatri (DBT) går emot vad du säger.
Däremot hur personerna verkligen är, och vad som verkligen hjälper kan skilja sig enormt.

Jag tror inte alla som har borderline diagnos har borderline på riktigt.

Kul att det uppskattas! För att flika in, så att ingen känner sig personligt påhoppad som har diagnosen, är det jag skriver en generell konklusion. Det finns dessutom många med diagnosen som är feldiagnosticerade och istället har diagnosen C-PTSD (komplex posttraumatiskt stressyndrom). C-PTSD saknar i regel splitting- och självskadebeteendet. C-PTSD är till skillnad från BPS grundat helt i psykosocialt, frekvent återkommande trauma. Som jag tog upp innan kan man trubbigt hårddra det som gett upphov till BPS i 50% genetiska faktorer, 50% miljö, där sistnämnda delar bakgrund med C-PTSD. C-PTSD påvisas inte DSM-5 och är inte en helt erkänd diagnos, men lär dyka upp där inom snar framtid.

- Uppvisar Borderline beteendet bara i kärleksrelationer? Varför inte i vänskapsrelationer eller familjerelationer?

Nej, det förekommer i vänskaps- och familjerelationer också. I partnerförhållanden blir dock ofta den emotionella instabiliteten mer påtaglig, då partnern utgör en mer intim roll. Partnern blir något av en trygghet i form av "vårdnadshavare", samtidigt som den är en romantisk partner. Många BPS:are svartmålar under tidens gång flera vänskapsrelationer under sin livstid. Många vänner har även lagt benen på ryggen. Det är inte ovanligt att BPS:arens svartmålning av "f.d. vänner" släpper och BPS:aren återtar kontakt med dem. I familjerelationer rör det sig ofta om personer som vuxit upp med mödrar som har BPS, och därtill en mycket instabil relation med denne och såklart kraftigt negativt påverkad p.g.a. förälderns beteende under uppväxten. Många av dessa är medsjuka, och flera lider av C-PTSD. För den eller de föräldrar som har en avkomma som lider av BPS så har såklart dennes uppväxt varit högst kaotiskt, med maktlösa och desperata föräldrar. Man talar kanske inte högt om det i fikarummet på jobbet att dottern skurit upp sig och hamnat på psykjouren...

- Varför berättar man inte om sin diagnos för en partner när man vet hur starkt den påverkar relationen? Jag tänker att det finns ett starkt medvetet manipulativt element i att inte berätta!?

Beror på flera faktorer, vissa BPS:are är mycket öppna med sin diagnos i ett tidigt skede. En del är helt enkelt ärliga, andra tar upp det snabbt för att kunna gömma sig bakom diagnosen och att kunna skylla sina handlingar, samt instabila beteende på något. Det är trendigt att ha BPS nuförtiden. Vissa berättar det inte av den enkla anledningen att den inte vill skrämma iväg en potentiell partner. När partnern sedan blivit emotionellt involverad så brukar det tas upp på tal. Detta är fullt förståeligt enligt mig, jag tror inte det beror på manipulativa faktorer i grunden. Möjligen kan det bero på den nedsatta empatiska förmågan, och såklart desperationen i att inte bli övergiven - vilket är BPS:arens största rädsla.

- Går det i längden att leva med en Borderline utan att fullständigt gå under själv emotionellt? Mitt ex hade levt med en man i 10 år, förvisso stormigt, men de hade 2 barn ihop. Jag uppfattade honom som extremt distanserad.

Ja, en BPS:aren kan leva i längre förhållanden med narcissister, dock brukar dessa relationer vara extremt destruktiva. Som jag tog upp innan är narcissisten mer eller mindre immun mot BPS:arens svartmålning samt splitting-beteende, och kan enkelt manipulera BPS:aren. Relationer ihop med "normala" partners brukar i snitt vara runt 1,5 år eller 15 år. Ponera dock att detta är relationer där BPS:aren har "äkta känslor" för partnern, och det inte är ett temporärt rebound. BPS:aren reboundar snabbt efter att en genuin kärleksrelation tagit slut, men överger den snabbt. Rebound-beteendet beror på att BPS:aren inte klarar av den ångestprocess som normalt sker när en seriös kärleksrelation tar slut - istället för att sörja hoppar BPS:aren snabbt in i en flyktig rebound-relation. Längre förhållanden brukar ske ihop med partners som är medsjuka, antingen innan de träffade BPS:aren, eller blev det under tiden ihop med BPS:aren. Partnern kan således ha varit medsjuk innan, kanske beroende på egen psykosocial problematik, under uppväxten. Den medsjuka partern vill genuint hjälpa BPS-partnern, och har en snedvriden bild av vad kärlek är. Den missuppfattar behovet av att känna sig behövd med att känna sig älskad. Som jag skrev tidigare har den, förutom en roll som romantisk partner, även en roll som vårdnadshavare. Därför är det extra svårt för den medsjuka partnern att lämna BPS:aren. Den medsjuka partnern blir även en "junkie" för de passionerade topparna som uppstår ihop med BPS:aren, i samband med dennes instabila beteende.

- Finns det saker som man kan göra för att trigga Borderline beteendet alternativ lugna det? Jag själv ifrågasatte många beteenden som jag nu förstår har med diagnosen att göra och det tror jag triggade igång en del beteenden. Jag var egentligen som du är i tråden saklig/lugn men ifrågasättande.

Hur bemöter man ett litet barn som inte fick godis på ICA, som sedan svartmålade pappan som världens hemskaste människa för att han sa nej? Vill man trigga en BPS:are så kan man helt enkelt vara saklig och argumentera utifrån en objektiv synvinkel, sakligt. Man kan ifrågasätta beteendet. Du ser ju exempel på detta här, precis som du tar upp. Vill man lugna ner en stundande ångestattack, så är det närhet och visandet av empati som lugnar. Rör det sig om en temporär svartmålning bör man lämna utrymme och rida ut stormen tills den är över. Alla typer av försök till att lugna BPS:aren här kommer uppfattas som direkta angrepp och genererar förstärkt negativ affekt.

- Jag uppfattar "personligheten" som extremt instabil. Inte bara beteendet. Det är väldigt svårt att få grepp på en Borderline? Vad tycker personen egentligen. Vad är sant och falskt. Vad har hänt och inte hänt. Många gånger så stämde saker inte överens. Det var som två eller tre olika personer. Är Borderlines stabilare i vänskapsrelationer eller växlar vänner över tid?

Alla BPS:are är såklart olika. Personen i sig kan i regel inte reflektera över sitt beteende, eller om den gjort fel. Detta beror delvis på en extremt negativ självsyn, där denne helt enkelt inte klarar av kritik. Kritik blir en spiral av negativ ångestprocess, vilket BPS:aren inte kan hantera, och vips startar splitting-beteendet som en försvarsmekanism. BPS:aren stänger då ute alla känslor likt en mur.

BPS:aren saknar i regel verktyg för att kunna analysera och bearbeta ner exempelvis ett bråk utifrån en objektiv synvinkel. BPS:aren är alltid "biased" och har en verklighetsfrånvänd uppfattning kring vad som faktiskt har hänt. Det är delvis därför nya partners ofta får höra om tidigare relationer där partnern varit världens hemskaste människa. BPS:aren hittar inte på detta, utan har de facto upplevt det hela på detta sätt. Det beror på att BPS:aren har ett svartvitt tänkande, där det saknas gråzoner.

BPS:are kan vara stabilare i vänskapliga relationer, men ofta byts vänner ut kontinuerligt under tidens gång, eller så recyclas gamla vänner som svartmålats lite då och då. Svartmålningen brukar släppa gällande vänner i samband med att en f.d. partner svartmålas. Detsamma gäller även tidigare romantiska relationer. En BPS:are tenderar att försöka recycla gamla relationer som havererat när dennes nya, senaste relation, kraschat. P.g.a. BPS:arens nedsatta empatiska förmåga så kan denna inte redogöra för konsekvenser som kan drabba den f.d. partnern. Varför recycle-beteendet påvisas gång på gång är för att BPS:aren ständigt behöver trygghet och bekräftelse, vilket denne känner är enklare att få ut från en tidigare vän/partnern, än att gå ut på jakt och hitta en ny kandidat.

Detta stämmer såklart inte då 42-69% enligt studier visar på att uppkomsten av BPS beror på genetiska faktorer, och inte traumatiserande, psykosociala händelser i uppväxten.

Empati korrelerar starkt med förmågan att älska. Eftersom BPS:are har nedsatt empatisk förmåga är den också oförmögen att älska. Likt en psykopat eller narcissist. Såklart finns det undantag. Har du reflekterat kring om du tillhör undantaget?

Detta är en klassiker när man diskuterar med en BPS:are. Ni vrider om allt utifrån eran egen verklighetsfrånvända världsbild, sedan skapar ni ett påhittat händelseförlopp. Hade du varit psykiskt frisk hade du mycket väl sett att majoriteten av mina inlägg går ut på att hjälpa andra och svarar på andras frågor. Det kan alla här i forumdelen intyga om, du är ute på djupt vatten. Eftersom du ser allt svartvitt pågår nu en smutskastningskampanj där du bedriver falsk ryktesspridning, och målar upp mig som någon form av antisocial psykiatriker som trycker ner mina patienter. Humor!

Problemet är att du tagit min analys av BPS personligt, troligen då du kände att den var mycket träffsäker.

Okej , de låter som hur jag tänkte om borderline förut.
Men den hjälpen du pratar om, vad den faktiskt innebär går emot det du säger gällande tröst och sånt.
Självaste diagnosen (borderline) och lösningen inom psykiatri (DBT) går emot vad du säger.
Däremot hur personerna verkligen är, och vad som verkligen hjälper kan skilja sig enormt.

Jag tror inte alla som har borderline diagnos har borderline på riktigt.

Kul att det uppskattas! För att flika in, så att ingen känner sig personligt påhoppad som har diagnosen, är det jag skriver en generell konklusion. Det finns dessutom många med diagnosen som är feldiagnosticerade och istället har diagnosen C-PTSD (komplex posttraumatiskt stressyndrom). C-PTSD saknar i regel splitting- och självskadebeteendet. C-PTSD är till skillnad från BPS grundat helt i psykosocialt, frekvent återkommande trauma. Som jag tog upp innan kan man trubbigt hårddra det som gett upphov till BPS i 50% genetiska faktorer, 50% miljö, där sistnämnda delar bakgrund med C-PTSD. C-PTSD påvisas inte DSM-5 och är inte en helt erkänd diagnos, men lär dyka upp där inom snar framtid.

- Uppvisar Borderline beteendet bara i kärleksrelationer? Varför inte i vänskapsrelationer eller familjerelationer?

Nej, det förekommer i vänskaps- och familjerelationer också. I partnerförhållanden blir dock ofta den emotionella instabiliteten mer påtaglig, då partnern utgör en mer intim roll. Partnern blir något av en trygghet i form av "vårdnadshavare", samtidigt som den är en romantisk partner. Många BPS:are svartmålar under tidens gång flera vänskapsrelationer under sin livstid. Många vänner har även lagt benen på ryggen. Det är inte ovanligt att BPS:arens svartmålning av "f.d. vänner" släpper och BPS:aren återtar kontakt med dem. I familjerelationer rör det sig ofta om personer som vuxit upp med mödrar som har BPS, och därtill en mycket instabil relation med denne och såklart kraftigt negativt påverkad p.g.a. förälderns beteende under uppväxten. Många av dessa är medsjuka, och flera lider av C-PTSD. För den eller de föräldrar som har en avkomma som lider av BPS så har såklart dennes uppväxt varit högst kaotiskt, med maktlösa och desperata föräldrar. Man talar kanske inte högt om det i fikarummet på jobbet att dottern skurit upp sig och hamnat på psykjouren...

- Varför berättar man inte om sin diagnos för en partner när man vet hur starkt den påverkar relationen? Jag tänker att det finns ett starkt medvetet manipulativt element i att inte berätta!?

Beror på flera faktorer, vissa BPS:are är mycket öppna med sin diagnos i ett tidigt skede. En del är helt enkelt ärliga, andra tar upp det snabbt för att kunna gömma sig bakom diagnosen och att kunna skylla sina handlingar, samt instabila beteende på något. Det är trendigt att ha BPS nuförtiden. Vissa berättar det inte av den enkla anledningen att den inte vill skrämma iväg en potentiell partner. När partnern sedan blivit emotionellt involverad så brukar det tas upp på tal. Detta är fullt förståeligt enligt mig, jag tror inte det beror på manipulativa faktorer i grunden. Möjligen kan det bero på den nedsatta empatiska förmågan, och såklart desperationen i att inte bli övergiven - vilket är BPS:arens största rädsla.

- Går det i längden att leva med en Borderline utan att fullständigt gå under själv emotionellt? Mitt ex hade levt med en man i 10 år, förvisso stormigt, men de hade 2 barn ihop. Jag uppfattade honom som extremt distanserad.

Ja, en BPS:aren kan leva i längre förhållanden med narcissister, dock brukar dessa relationer vara extremt destruktiva. Som jag tog upp innan är narcissisten mer eller mindre immun mot BPS:arens svartmålning samt splitting-beteende, och kan enkelt manipulera BPS:aren. Relationer ihop med "normala" partners brukar i snitt vara runt 1,5 år eller 15 år. Ponera dock att detta är relationer där BPS:aren har "äkta känslor" för partnern, och det inte är ett temporärt rebound. BPS:aren reboundar snabbt efter att en genuin kärleksrelation tagit slut, men överger den snabbt. Rebound-beteendet beror på att BPS:aren inte klarar av den ångestprocess som normalt sker när en seriös kärleksrelation tar slut - istället för att sörja hoppar BPS:aren snabbt in i en flyktig rebound-relation. Längre förhållanden brukar ske ihop med partners som är medsjuka, antingen innan de träffade BPS:aren, eller blev det under tiden ihop med BPS:aren. Partnern kan således ha varit medsjuk innan, kanske beroende på egen psykosocial problematik, under uppväxten. Den medsjuka partern vill genuint hjälpa BPS-partnern, och har en snedvriden bild av vad kärlek är. Den missuppfattar behovet av att känna sig behövd med att känna sig älskad. Som jag skrev tidigare har den, förutom en roll som romantisk partner, även en roll som vårdnadshavare. Därför är det extra svårt för den medsjuka partnern att lämna BPS:aren. Den medsjuka partnern blir även en "junkie" för de passionerade topparna som uppstår ihop med BPS:aren, i samband med dennes instabila beteende.

- Finns det saker som man kan göra för att trigga Borderline beteendet alternativ lugna det? Jag själv ifrågasatte många beteenden som jag nu förstår har med diagnosen att göra och det tror jag triggade igång en del beteenden. Jag var egentligen som du är i tråden saklig/lugn men ifrågasättande.

Hur bemöter man ett litet barn som inte fick godis på ICA, som sedan svartmålade pappan som världens hemskaste människa för att han sa nej? Vill man trigga en BPS:are så kan man helt enkelt vara saklig och argumentera utifrån en objektiv synvinkel, sakligt. Man kan ifrågasätta beteendet. Du ser ju exempel på detta här, precis som du tar upp. Vill man lugna ner en stundande ångestattack, så är det närhet och visandet av empati som lugnar. Rör det sig om en temporär svartmålning bör man lämna utrymme och rida ut stormen tills den är över. Alla typer av försök till att lugna BPS:aren här kommer uppfattas som direkta angrepp och genererar förstärkt negativ affekt.

- Jag uppfattar "personligheten" som extremt instabil. Inte bara beteendet. Det är väldigt svårt att få grepp på en Borderline? Vad tycker personen egentligen. Vad är sant och falskt. Vad har hänt och inte hänt. Många gånger så stämde saker inte överens. Det var som två eller tre olika personer. Är Borderlines stabilare i vänskapsrelationer eller växlar vänner över tid

Alla BPS:are är såklart olika. Personen i sig kan i regel inte reflektera över sitt beteende, eller om den gjort fel. Detta beror delvis på en extremt negativ självsyn, där denne helt enkelt inte klarar av kritik. Kritik blir en spiral av negativ ångestprocess, vilket BPS:aren inte kan hantera, och vips startar splitting-beteendet som en försvarsmekanism. BPS:aren stänger då ute alla känslor likt en mur.

BPS:aren saknar i regel verktyg för att kunna analysera och bearbeta ner exempelvis ett bråk utifrån en objektiv synvinkel. BPS:aren är alltid "biased" och har en verklighetsfrånvänd uppfattning kring vad som faktiskt har hänt. Det är delvis därför nya partners ofta får höra om tidigare relationer där partnern varit världens hemskaste människa. BPS:aren hittar inte på detta, utan har de facto upplevt det hela på detta sätt. Det beror på att BPS:aren har ett svartvitt tänkande, där det saknas gråzoner.

BPS:are kan vara stabilare i vänskapliga relationer, men ofta byts vänner ut kontinuerligt under tidens gång, eller så recyclas gamla vänner som svartmålats lite då och då. Svartmålningen brukar släppa gällande vänner i samband med att en f.d. partner svartmålas. Detsamma gäller även tidigare romantiska relationer. En BPS:are tenderar att försöka recycla gamla relationer som havererat när dennes nya, senaste relation, kraschat. P.g.a. BPS:arens nedsatta empatiska förmåga så kan denna inte redogöra för konsekvenser som kan drabba den f.d. partnern. Varför recycle-beteendet påvisas gång på gång är för att BPS:aren ständigt behöver trygghet och bekräftelse, vilket denne känner är enklare att få ut från en tidigare vän/partnern, än att gå ut på jakt och hitta en ny kandidat.

Fel, fel och åter fel. Jag har inte tagit din analys personligt. Jag blev snabbt provocerad av ditt uttalande i tråden då jag läst många av dina tidigare inlägg i andra trådar, och sett flera översittarinlägg inom psykologi och psykiatri, som jag valt att inte svara på. Jag reagerade i denna tråd igen på din tråkiga syn på patienter och deras möjligheter. Om du är läkare/psykiater, vilket du framstår som, så borde du se det som ditt personliga uppdrag försöka hjälpa patienterna att må och fungera bättre, istället för att avskriva dem som hopplösa fall. Jag tvivlar också på att du på din arbetsplats skulle se en EIPS-patient i ögonen och hävda att personen inte kan känna kärlek. Att då hävda så bakom en datorskärm blir inget annat än att trolla.

Jag har ingen svart syn på dig personligen, utan ser att du besitter kunskap och ibland ger utförliga svar (vilket jag önskar att alla på flashback gjorde), men jag ser också att du ibland sitter på en hög häst utan att styrka dina provocerande påståenden. Min gissning är att du har klinisk erfarenhet som höjer din självkänsla och att du i din roll sällan blir ifrågasatt eller problematiserar den kunskap du tidigare inhämtat under ditt yrkesliv eller på utbildningar bekostade av olika läkemedelsföretag.

Nu diskuterar jag med dig för att se om du har belägg för ditt påstående i tråden och jag genom det kan lära mig något nytt och revidera min egen kunskapsbank, eller om du möjligen kan få upp ögonen för något du inte tänkt på tidigare. Forskning, olika patienter, samsjuklighet och behandlingar av olika slag är komplexa och absoluta negativa kommentarer om utkomst för samtliga individer inom en viss grupp passar sig inte, tycker jag.

Om DBT, se rubriken Innehåll och genomförande, andra stycket. Där står på en abstrakt nivå om färdighetsträning, som ska hjälpa patienten att hantera sina känslor bättre än att skada sig, t.ex. genom sociala färdigheter och känsloregleringsfärdigheter. Det är dock inte helt lätt att skapa sig en bild av vad som görs och lärs i terapin utifrån en kort sammanfattning på en internetsida.

En annan behandling inom psykiatrin, som jag själv gått för EIPS (borderline), är ERGT (emotion regulation group therapy), som handlar mycket om att identifiera sina känslor för att sedan kunna reglera dem genom en balans mellan distraktion och närmande, där man i närmandet ofta beskriver känslorna för stödpersoner och blir bekräftad i känslornas rimlighet, vilket ska ta udden av känslorna och avvärja mer destruktiva handlingsalternativ. En annan behandling är mentaliseringsbaserad terapi (som fokuserar på att lära sig tolka egna och andras handlingar genom att utveckla sin förståelse för andras och egna tankar och känslor). På vilket sätt menar du att behandlingarna går emot det jag säger om att lära sig söka tröst på hälsosammare sätt?

Nej, eftersom de flesta psykiatriska diagnoserna ställs utifrån en beskrivning av symtom (muntligen eller genom skattningsskalor), så finns det inget sätt att säkerställa att alla som får diagnosen ”verkligen har den”. Det är inte ens så att det finns något konkret ”att ha”, såsom en specifik avvikelse i hjärnan som kan konstateras definitivt med dagens teknik.

De psykiatriska diagnoserna innefattar i stort på ”normala” beteenden eller känslor som uppvisas till betydande överdrift så att det uppstår ett lidande och en funktionsnedsättning för personen.

Det finns hypoteser om vad som är avvikande i hjärnan vid t.ex. schizofreni, depression och adhd (och vissa fungerande behandlingar av symtomen, inte tillståndet, grundade på hypoteserna) men det finns inget biologiskt test för att konstatera diagnoserna i sig. Vilka diagnoser som finns ändras dessutom ständigt utifrån vad som framkommer som ”problematiska psykiska problem” i det samhälle vi lever vi. För 65 år sedan kunde t.ex. kvinnor som inte längre trivdes i rollen som fru anses neurotiska och tvingas till vistelse på sinnessjukhus tills de återanpassats. Autism beskrevs för första gången på 1940-talet och ADHD-diagnosen kom 1994. Personer som ”hade” ADHD på 1950-talet uppfattades inte som avvikande då, eftersom kraven var helt annorlunda under uppväxten, i samhället och i livet, men beteendena och svårigheterna i sig fanns säkert om tillräckligt höga krav hade ställts på den tiden.

Jäklar. Det första jag lägger märke till i detta specifika inlägget är att du varit en trogen följare i min borderlinetråd! Vissa meningar är taget direkt därifrån du har fått mycket inspiration och lärdom ser jag - ser ju nästan ut som att det är jag som har skrivit inlägget...nu förstår jag varför du inte vill diskutera med mig...lite konstigt att diskutera med Borderlinens mamma och den som lärt dig i princip allt du vet i dagsläget

Btw, dina källor var jättedåliga och jag undrade om du ens begriper engelska? Speciellt i den ena länken.

Du får ursäkta mig att jag inte tog mig tiden att läsa dina länkar tidigare och litade på skiten du länkade.

“The relation between BPD and empathy, which may affect the functional difficulties associated with this disorder, is complex because there is some evidence of heightened empathic processing and some evidence of reduced empathic processing in BP”

Här står det att det finns bevis på BÅDE överempatiskt och "under"empatiskt hos olika borderlinepersoner.

Har aldrig sett vare sig dig, eller din tråd tidigare. Jag huserar inte i de forumdelar du uppehåller dig i. Skulle uppskatta om du slutar försöka leta uppmärksamhet ifrån min sida nu.