Ni vuxna som bor hos föräldrarna fortfarande se hit!

Hej!

Känner till ett fall med en vuxen man som vägrar flytta hemmifrån! Han är runt 45 år nu och parasiterar grande på sina föräldrar, är arbetslös och slappar hela dagarna som en håglös tonåring!

Han betalar ingenting hemma och parasiterar fullt ut på de numera pensionerade föräldrarna!

De sade i god tid till sonen att han skulle flytta ut inför deras pensioneringar och de är 80+ nu men sonen triangulerar altjämt mellan TV-spelet, sängen och kylskåpet.

Föräldrarna är naturligtvis inte nöjda med situationen men tar de upp saken så blir han arg och det blir obehahlig stämning så fadern låtsas som ingenting och modern försöker urskulda sig med att sonen snart skaffat sig en utbildning och bostad (it will not happen).

Föräldrarna är således ena riktiga mähän vilket sonen utnyttjar till max!

När man söker på nätet så finner man mycket om föräldrar som vill att deras vuxna barn ska flytta men ingenting där de vuxna barnen uttalar sig och förklarar hur de resonerar!

Betalar gökungarna hemma så är det typ 1200 i månaden men de äter för det dubbla!

Varför är det så svårt för endel att ta klivet ut i vuxenvärlden? Är det snålhet? Är det bekvämlighet?

Är du myndig och bor kvar hemma efter avslutade gymnasiestudier trots att dina föräldrar vill att du flyttar?

Har du barn hemma som vägrar flytta eller göra rätt för sig?

Fram med edra synpunkter och tankar!

För att det är bekvämt. Du är bara avundsjuk då större delen av din lön går till bostadsbubbla och skyhöga bensinpriser. Under tiden går jag hemma och pillar i naveln och skrattar åt er lättlurade idioter som betalar 70% i skatt. Fuck you.

är 22 och bor hemma, men beräknar att flytta om 10 månader ca. Det du beskriver är dock sjukt, och personen i fråga är förmodligen utvecklingsstörd.

Jag tycker faktiskt att somliga föräldrar lär behöva stöd från samhället i detta. Till viss del är det givetvis deras eget fel, mähän som du säger. Å andra sidan tror jag nog i många fall att det är något "fel" på ungen som inte direkt orsakats av föräldrarna i de grövre fallen av detta.

Problemet i sådana fall som du beskriver är ju att föräldrarna är gamla och klena, de kan mycket väl vara rädda för sin vuxen son som ju jämförelsevis är i sina bästa år. De har inga verktyg i lådan för att praktiskt tvinga honom ur huset, och lyssnar han inte när de säger åt honom att flytta, vad ska de göra?

Någonstans måste samhället ändå lite tänka om tänker jag, när det rör sig om tonåringar och föräldrar i sin krafts dagar kan man absolut tycka att föräldrarna själva får ta tag i det och ta ansvar för situationen de skapat med en ansvarslös parasit. Men när det rör sig om vuxna män vs åldrande föräldrar så är det trots allt en annan situation, dessutom kan det vara så att denna man t.ex har aspergers eller kort och gott är psykopat, det är inte föräldrarnas fel och i så fall kanske de faktiskt inte kunde ha utformat sin uppfostran på ett ansvarsfullt sätt som inte lett till detta parasiterande, hänsynslösa beteende.

Uppenbarligen måste det ju vara någon diagnos som ligger bakom. Som 45-åring har man inte ens någon bostadsbrist att skylla på. Även om "utvecklingsstörd" kanske var att dra det lite väl hårt.

Ja, det har du helt rätt i. Det är möjligt, men vem är så dum i huvudet att man snålar på sina föräldrar tills man är 40+. Som du nämner, 100% att något diagnos finns.

Undrar lite hur han har tänkt sig att livet ska vara när föräldrarna dör.
Har han någon utbildning eller har någonsin jobbat tidigare?

Ännu jobbigare att gå på en arbetsintervju och förklara vad man har gjort de senaste åren.

Ja man kan ju få tycka vad man vill om detta, dock så är det ju föräldrarnas fel från början.
Fast det finns ju folk som slänger ut sina införskaffade husdjur när dem tröttnar också.

Nä jag tycker nog att man får vara bered att ta sitt ansvar vid eventuellt införskaffande av levande varelser.
Alla vet ju att dem är som sötast när dem är små, men tyvärr är det många som inte tänker längre.

Det är ju inte"barnens" fel att dem finns.

Jag undrar om det inte i många sådana fall finns även någon form av mental ohälsa, som psykisk sjukdom, autism o.s.v. De par som jag känner som har flyttat tillbaka till föräldrarna eller bor kvar efter att ha blivit en bit över 20 (förvisso är det väl rätt vanligt idag), så verkar just de ha antingen lite psykisk eller fysisk ohälsa. Men säkert finns det så klart andra faktorer som spelar in. Jag har egentligen ingen förklaring.

Jag är själv autistisk, men nog såg jag till att flytta ut tidigt, då jag inte stod ut att leva med min mamma och ville vara självständig, trots att jag samtidigt hade förlorat jobbet och var pank, vilket i och för sig gjorde att jag var tvungen att först flytta ihop med en tjej jag kände. Jag hade väldigt ångest när jag ett antal år senare var tvungen att flytta in hos min mamma i ett par veckor, då det blev ett glapp mellan att jag var tvungen att flytta ut och före jag kunde flytta in i min nya bostad (dock var det faktiskt inte så illa, då jag samtidigt hjälpte min mamma, som också skulle flytta, samt vi fick faktiskt lite bättre kontakt än vi hade haft tidigare).

Så säkert kan det även vara allt från så att personen helt enkelt inte har samma drivkraft att få komma hemifrån till att denne har det helt enkelt ganska bekvämt hos sina föräldrar. Ja, inte vet jag...

Detta är den femtioelfte tråden om detta ämne.

Varför är det så svårt för en del att skriva i befintliga trådar? Är det bekvämlighet? Efterblivenhet?

Mentala handikapp kanske inte är något man växer ifrån.

Nej han bara gymnasieutbildning!