Är språk som finska, tyska och polska onödigt långlästa och komplexa?

Hm, jag har en finsk kompis som förklarade för mig att i finskan kan man uttrycka sig med färre ord än i svenskan, pga kasus? Själva satsen kan väl bli lika lång vad gäller bokstäver dock, eftersom finskans ord kan bli ganska långa beroende på hur de böjs. Exempel han gav: "Emme me menekkään" = vi går inte heller/vi ska ändå inte gå. Vet inte riktigt hur det sista ordet är böjt där men det ska vara en böjning av "mennä" = att gå.

Jag jobbar på en översättningsfirma. jag översätter inte, men hanterar de tekniska delarna.

Det jag har märkt med vissa språk är att jämfört med ursprungsfilen, som oftast är på svenska eller engelska, så sväller ordmängden något kollosalt.

Det är ofta vi sitter med s.k slutlayout, där kunden vill att vi layoutar färdigt filen efter översättning, och när det är filer som har översatts till dessa språk så är det alltid massa extra bök. Man måste krympa texten, sänka radavståndet, ja även ibland så måste man lägga till SIDOR i filen, för att det ska få plats.

Exempel jag har märkt av detta väldigt ofta på är språk som finska, polska och tyska.

Vad är det som gör att de sväller något så sjukligt? Givetvis kan man inte förvänta sig exakt samma ordmängd som innan, men just dessa tre ökar i vissa segment med 100%.

Beror det på att språken helt enkelt är osmidiga, att det behövs mycket ord för att förklara något litet, eller beror det på något annat?

Som motpart verkar inte närliggande språk som holländska, estniska eller tjeckiska ta alls lika mycket plats. De är ofta betydligt mer lättarbetade.

Säkert sant. Förr kunde man på svenska skriva t ex "Allom bekant.." men nu får man skriva "Bekant för alla" om det skall vara allom begripligt.

Även de obsoleta konjunktivformerna var ordbesparande. "Drickom Gustafs skål" - "Låt oss dricka Gustafs skål", "Vore jag du..." - "Om jag var du...", "Han leve!" - "må han leva!"

Det är väl i och för sig en imperativform.

Jag gissar, men jag tror tyska och finska har längre ord än svenska för samma saker. Orden kanske är färre till antalet, särskilt i finska, men bokstäverna fler. Finska kan med ett enda ord uttrycka något som på svenska hade krävt en hel mening, men ordet finska använder är inte direkt kort.

Ja efter lite googlande så klassas det tydligen som imperativ trots att det är rätt konstigt med imperativ i första person principiellt. Det bygger väl på att själva uppmaningen egentligen riktar sig till andra men man inkluderar också sig själv i gruppen man riktar sig till på något sätt.

Nja, varför skulle det vara konstigt? Det finns språk som till och med har imperativ i tredje person. Latin till exempel.

Latin använder dock konjunktiv istället för imperativ i första person plural.

canamus = låt oss sjunga

Rent principiellt är imperativ konstigt i annat än andra person. Jag kan uppmana dig "Diska!" men det finns ingen logik i att uppmana mig själv att diska. Jag diskar väl om jag vill. Vill jag inte så skiter jag i det.

Inte heller kan man uppmana någon att göra något utan att direkt tilltala honom så att det faktist egentligen är andra person. Är Nisse i ett annat rum så fyller det ingen funktion att säga "Nisse diske!" när han inte hör.

Hur imperativ tredje person funkar i latin vet jag inte. I t ex spanska så finns imperativ i tredje person rent grammatiskt men det beror på att man formellt tilltalar något direkt med användande av tredje persons verbformer. Egentligen är det alltså en uppmaning i andra person rent praktiskt.

Är det något liknande i latin eller hur funkar det där med tredje person imperativ?

Man kan uppmana sig själv att göra saker. På svenska uttrycker man sig dock med en vanlig imperativ då. Jag känner inte till något språk som använder imperativ i första person singularis.

Latin använder tredje person imperativ endast i futurum. I lagtexter kan det till exempel användas. Iusta imperia sunto betyder ungefär "befallningar måste vara rättvisa", där sunto är verbet sum böjt i tredje person futurum imperativ. Jag kan tänka mig att Sextus hic esto betyder "Sextus måste vara här".

Jag skulle inte bli förvånad om spanska kan använda sig av något liknande. Latinet saknar formella tilltalsformer.

Ja, här är en stor förklaring. Svenska är ett oerhört plastiskt och smidigt språk, där sammanhang och betoning kan förändra en mening helt, vilket i sin tur gör språket ekonomiskt vid skrift (och svensken lyhörd för skiftningar i talspråk, i sin ut gör det svensken duktig på att lära utländska språk och kulturer).

Vilket omvänt gör svenska så svårt för ex kineser att lära sig

Ser man på andra språk så verkar de vara mer "akademiska" och fyrkantiga medan svenska är ett språk som är mer levande, kaotiskt och nästan förutsätter att alla tänker samma tankar.

Jag jobbar på en översättningsfirma. jag översätter inte, men hanterar de tekniska delarna.



Exempel jag har märkt av detta väldigt ofta på är språk som finska, polska och tyska.

Vad är det som gör att de sväller något så sjukligt? Givetvis kan man inte förvänta sig exakt samma ordmängd som innan, men just dessa tre ökar i vissa segment med 100%.

Beror det på att språken helt enkelt är osmidiga, att det behövs mycket ord för att förklara något litet, eller beror det på något annat?

Som motpart verkar inte närliggande språk som holländska, estniska eller tjeckiska ta alls lika mycket plats. De är ofta betydligt mer lättarbetade.

Märkligt, estniska och finska är mycket närbesläktade språk, samma med svenska och tyska. Polska kan bero på att de medvetet valt det västerländska alfabetet framför det kiryliska, med större användning av bokstäver som följd (för att fjärma sig mot den förhatliga förryskningen under den tsarrysska tiden.

Det är väl i och för sig en imperativform.

Jag gissar, men jag tror tyska och finska har längre ord än svenska för samma saker. Orden kanske är färre till antalet, särskilt i finska, men bokstäverna fler. Finska kan med ett enda ord uttrycka något som på svenska hade krävt en hel mening, men ordet finska använder är inte direkt kort.