Är språk som finska, tyska och polska onödigt långlästa och komplexa?

Jag jobbar på en översättningsfirma. jag översätter inte, men hanterar de tekniska delarna.

Det jag har märkt med vissa språk är att jämfört med ursprungsfilen, som oftast är på svenska eller engelska, så sväller ordmängden något kollosalt.

Det är ofta vi sitter med s.k slutlayout, där kunden vill att vi layoutar färdigt filen efter översättning, och när det är filer som har översatts till dessa språk så är det alltid massa extra bök. Man måste krympa texten, sänka radavståndet, ja även ibland så måste man lägga till SIDOR i filen, för att det ska få plats.

Exempel jag har märkt av detta väldigt ofta på är språk som finska, polska och tyska.

Vad är det som gör att de sväller något så sjukligt? Givetvis kan man inte förvänta sig exakt samma ordmängd som innan, men just dessa tre ökar i vissa segment med 100%.

Beror det på att språken helt enkelt är osmidiga, att det behövs mycket ord för att förklara något litet, eller beror det på något annat?

Som motpart verkar inte närliggande språk som holländska, estniska eller tjeckiska ta alls lika mycket plats. De är ofta betydligt mer lättarbetade.

Inte alls, det är svenska som är udda i världen med vårt korthuggna och sammanhangsbaserade språk

Märkligt, estniska och finska är mycket närbesläktade språk, samma med svenska och tyska. Polska kan bero på att de medvetet valt det västerländska alfabetet framför det kiryliska, med större användning av bokstäver som följd (för att fjärma sig mot den förhatliga förryskningen under den tsarrysska tiden.

Ja, här är en stor förklaring. Svenska är ett oerhört plastiskt och smidigt språk, där sammanhang och betoning kan förändra en mening helt, vilket i sin tur gör språket ekonomiskt vid skrift (och svensken lyhörd för skiftningar i talspråk, i sin ut gör det svensken duktig på att lära utländska språk och kulturer).

När det gäller just tyskar så har jag ofta lagt märke till att när man är på någon turist-sevärdhet där man får ljudspelare med hörlurar så står tyskarna alltid kvar längst, för att hinna lyssna färdigt.

Hur kan du veta att de är tyskar, det är i många länder tyska talas som huvudspråk.

En ordbok volym på respektive språk visar på antalet ord i språket. Agglutinerade språk som finskan böjer orden för att passa i sammanhanget istället för som i svenskan "hans hus, hennes hus" osv, detta ger en riklig mängd av ord. Dessutom så lånar finskan sällan ord från andra språk iaf historiskt, t.ex usb-sticka heter tökkeli (instickare fritt översatt) vilket också bidrar till mer ord att hålla reda på.

Konstigt nog så är väl engelskan det språk som har väldigt diger ordlista men anses vara lätt översatt, eller förstod jag fel? Usa-engelska a la Hollywood där fuck domimerar borträknat då. Serien Deadwood på Hbo med en rätt avancerad dialog är en rätt så intressant objekt.

Arbetar som kodapa och har liknande erfarenheter av tyska. På ett tidigare jobb så använde vi tyska som mall för att se till att gränssnitten såg okej ut med "maximalt" med text.

Engelska och svenska väldigt närbesläktade, och har liknande grammatik. Kanske därför båda är hyfsat kompakta språk. Tysk grammatik känns mer omständig och "spaltig".

Hm, jag har en finsk kompis som förklarade för mig att i finskan kan man uttrycka sig med färre ord än i svenskan, pga kasus? Själva satsen kan väl bli lika lång vad gäller bokstäver dock, eftersom finskans ord kan bli ganska långa beroende på hur de böjs. Exempel han gav: "Emme me menekkään" = vi går inte heller/vi ska ändå inte gå. Vet inte riktigt hur det sista ordet är böjt där men det ska vara en böjning av "mennä" = att gå.

Det finska språket är absolut logiskt, d.v.s. det skrivs exakt som det uttalas, istället som i svenskan där vad som helst kan vara lite vad som helst och två ord som stavas exakt likadant uttalas helt olika (t.ex. 'kör' som i 'körkort' och 'kör' som i 'sångkör') eller både lång och kort vokal skrivs med kort vokal (jag har fått lite olika bud för hur man skulle kunna förutsäga det i skrift, men det brukar aldrig stämma till 100%). Det blir dock därför lätt långa ord i skrift. Jag vet inte om det hade gått att ha ett fullt logiskt och vettigt språk med korta ord, om allt ska skrivas exakt som det uttalas. Den som känner till ett sådant kan väl ange det, alternativt pula ihop ett nytt skriftspråk som uppfyller det kriteriet, men med kortare ord.

Om du uttalar t.ex. ett 'a' kort, så blir det i finska skriftspråket 'a'. Om du uttalar ett 'a' långt, så skrivs det 'aa'. Väldigt begripligt. Betoning följer samma mönster. Jag kommer att begripa svenskarna tal om betoning i det svenska språket den dagen då jag har träffat en svensk som faktiskt verkar begripa det och kan ange vad som är mer betonat än annat (utom i de mest uppenbara fallen). Konsonanterna följer samma mönster. Jag vet även var jag ska avstava i finskan, då det alltid hörs/syns var man ska avstava. Jag kommer även lära mig hur man ska alltid avstava i svenskan så fort jag har pluggat in alla de svenska avstavningsreglerna, var av en del förefaller fullkomligt godtyckliga och dessutom vaga, så det likväl bli oklarheter i det enskilda fallet. Min gissning är att precis som med allt annat när det gäller det svenska språket, så är det högst 0,5% av svenskarna som säkert vet vad som gäller (officiellt, så att säga, då det inte går att veta logiskt) i deras språk.

Jag menar inte att basha svenskarna på något sätt. Eftersom finska var mitt första språk, så är det kanske väntat att jag ibland blir osäker på vilken preposition man ska använda i t.ex. svenskan och engelskan. När jag frågar svenskar om den korrekta prepositionen, så får jag i regel osäkra svar, men min erfarenhet är likadan med engelsmän jag har haft till hands när jag har blivit osäker på vilken preposition man ska använda i engelskan (av naturliga skäl är det kanske inte de allra mest uppenbara prepositionerna jag frågar om). När jag någon gång har kollat upp den korrekta prepositionen, så har det jag tänkte mig i regel visat sig vara den korrekta, så kanske nojar jag bara i onödan. Hur som helst visar det styrkan med att ha ett språk där man istället böjer substantivet, istället för att memorera en massa prepositioner med närliggande betydelser som sedan till synes i många fall används en aning godtyckligt.

I förbigående underlättar det även att inte ha något genus. Fortfarande efter ett helt liv i Sverige får jag ibland stanna upp och fundera om det ska vara 'en' eller 'ett' m.m., samt skriver jag utan att tänka och kontrolläsa, så råkar jag fortfarande använda fel genusform. Jag ser inte direkt någon funktionell nytta med genus.

Jag är den första att erkänna att jag förmodligen gillar logiken i finskan helt enkelt för att jag är autistisk. Men kanske ändå även för att jag är finne (renodlat till drygt 99% enligt en analys av ett DNA-prov jag skickade in). Ärligt talat vet jag inte alltid var min autism slutar och min finskhet börjar. När finnar (och andra) brukar skämta om typiska drag hos finnarna ("dåliga på kallprat", "ogillar många sociala situationer", "visar inte onödigt mycket känslor utåt", "hög smärttröskel" o.s.v.), så kan jag inte låta bli att notera att det faktiskt är en beskrivning av många Aspergare. Hur som helst, som typisk aspie ogillar jag när saker inte går att utröna logiskt och ingen omkring en säkert kan säga: "så här är det!", något som ofta är fallet i svenskan och med svenskarna, så länge ingen i sällskapet råkar ha studerat språk.

Jag får väl ändra till "Tysktalande", vilket ju också är poängen med hela tråden, vilket språk som talas.
Är det ok för herr Besserwisser?

(Många länder med Tyska som huvudspråk?)

Det är väl strängt taget bara i Tyskland, Österrike och Liechtenstein som tyska är huvudspråk. Sedan är tyskan ett officiellt språk bland flera i Schweiz, Belgien och Luxemburg. Om vi nu ändå håller på och gnetar med detaljer.