Det finska språket är absolut logiskt, d.v.s. det skrivs exakt som det uttalas, istället som i svenskan där vad som helst kan vara lite vad som helst och två ord som stavas exakt likadant uttalas helt olika (t.ex. 'kör' som i 'körkort' och 'kör' som i 'sångkör') eller både lång och kort vokal skrivs med kort vokal (jag har fått lite olika bud för hur man skulle kunna förutsäga det i skrift, men det brukar aldrig stämma till 100%). Det blir dock därför lätt långa ord i skrift. Jag vet inte om det hade gått att ha ett fullt logiskt och vettigt språk med korta ord, om allt ska skrivas exakt som det uttalas. Den som känner till ett sådant kan väl ange det, alternativt pula ihop ett nytt skriftspråk som uppfyller det kriteriet, men med kortare ord.
Om du uttalar t.ex. ett 'a' kort, så blir det i finska skriftspråket 'a'. Om du uttalar ett 'a' långt, så skrivs det 'aa'. Väldigt begripligt. Betoning följer samma mönster. Jag kommer att begripa svenskarna tal om betoning i det svenska språket den dagen då jag har träffat en svensk som faktiskt verkar begripa det och kan ange vad som är mer betonat än annat (utom i de mest uppenbara fallen). Konsonanterna följer samma mönster. Jag vet även var jag ska avstava i finskan, då det alltid hörs/syns var man ska avstava. Jag kommer även lära mig hur man ska alltid avstava i svenskan så fort jag har pluggat in alla de svenska avstavningsreglerna, var av en del förefaller fullkomligt godtyckliga och dessutom vaga, så det likväl bli oklarheter i det enskilda fallet. Min gissning är att precis som med allt annat när det gäller det svenska språket, så är det högst 0,5% av svenskarna som säkert vet vad som gäller (officiellt, så att säga, då det inte går att veta logiskt) i deras språk.
Jag menar inte att basha svenskarna på något sätt. Eftersom finska var mitt första språk, så är det kanske väntat att jag ibland blir osäker på vilken preposition man ska använda i t.ex. svenskan och engelskan. När jag frågar svenskar om den korrekta prepositionen, så får jag i regel osäkra svar, men min erfarenhet är likadan med engelsmän jag har haft till hands när jag har blivit osäker på vilken preposition man ska använda i engelskan (av naturliga skäl är det kanske inte de allra mest uppenbara prepositionerna jag frågar om). När jag någon gång har kollat upp den korrekta prepositionen, så har det jag tänkte mig i regel visat sig vara den korrekta, så kanske nojar jag bara i onödan. Hur som helst visar det styrkan med att ha ett språk där man istället böjer substantivet, istället för att memorera en massa prepositioner med närliggande betydelser som sedan till synes i många fall används en aning godtyckligt.
I förbigående underlättar det även att inte ha något genus. Fortfarande efter ett helt liv i Sverige får jag ibland stanna upp och fundera om det ska vara 'en' eller 'ett' m.m., samt skriver jag utan att tänka och kontrolläsa, så råkar jag fortfarande använda fel genusform. Jag ser inte direkt någon funktionell nytta med genus.
Jag är den första att erkänna att jag förmodligen gillar logiken i finskan helt enkelt för att jag är autistisk. Men kanske ändå även för att jag är finne (renodlat till drygt 99% enligt en analys av ett DNA-prov jag skickade in). Ärligt talat vet jag inte alltid var min autism slutar och min finskhet börjar. När finnar (och andra) brukar skämta om typiska drag hos finnarna ("dåliga på kallprat", "ogillar många sociala situationer", "visar inte onödigt mycket känslor utåt", "hög smärttröskel" o.s.v.), så kan jag inte låta bli att notera att det faktiskt är en beskrivning av många Aspergare. Hur som helst, som typisk aspie ogillar jag när saker inte går att utröna logiskt och ingen omkring en säkert kan säga: "så här är det!", något som ofta är fallet i svenskan och med svenskarna, så länge ingen i sällskapet råkar ha studerat språk.
__________________
Senast redigerad av Europe 2019-06-14 kl. 14:38.