Sök på Ruts bok. Det här hittade jag
Citat:
*Ursprungligen postat av*Honan6
Lämnad…
Nedan kommer MH:s 4 senaste inlägg om att bli Lämnad i sin blogg Rutsbok och mer kommer jag inte dela eller skicka i PM. Jag är ledsen, men jag vill inte att hennes blogg ska lusa ner tråden och dessutom är en del av det hon skriver något som polisen bör kontrollera istället för trådläsare.*
Ni som vill ta del av hennes blogg, kan kontakta henne via ett Meddelande på hennes Facebook (länk:
http://*www.facebook.com/m*l*n.hilgendorf*(a, i ). Vem vet, hon kanske gärna delar med sig?*
Spoiler*
”Att gå vidare
Publicerad 2018-03-26 00:00:41 i Allmänt,
Tiden går och jag lever vidare.*
Allt är gott.
Hälsan är fortsatt svajig och i morgon ska jag tillbringa ännu en dag på sjukhuset. Det är som det är, tänker jag.
Men bortsett från det så är allt verkligen bra. I grunden och jordat - bra.*
Jag ser fram emot våren och jag längtar till sommaren. Jag längtar efter mer romantik och jag ser fram emot att fortsätta leva. Jag tänker inte på U alls längre. Det har passerat lång tid sedan minnet av honom flimmrade förbi. Han är en passus i det liv jag fått att leva och hans handlingar får han bära med sig genom sitt liv. Jag varken vill eller tänker bära något av det han valde att göra.*
Jag saknar någon i min vardag. Saknar huden tätt intill och saknar någon som ser mig i ögonen när jag berättar om min arbetsdag. Jag saknar att ha någon som äter middag med mig och som tar sig an disken efteråt. Jag saknar att få presenter fast det inte är min födelsedag och jag saknar att ingen skrattar med mig åt dråpliga youtubefilmer en torsdagskväll i soffan.*
Men.
Allt kommer falla på plats snart och idag är jag så övertygat lycklig över att U svek så svårt den där dagen i juli.*
Tack U!
Kommentarer (0)*
1Gilla
Att stänga en dörr
Publicerad 2018-06-11 21:32:00 i Allmänt,
En stor tragedi har skett i staden som en gång höll på att bli min hemstad. Det sorgliga går knappt att ta in...
Två år efter att jag slutade resa mellan två hem kan jag nu konstatera att jag dragits in i deras livslögner och trassel på nytt. Det gör ont. Min smärta är ingenting jämfört med deras, de som står i trombens öga.
Det finns ingenting jag kan göra men jag ber er alla att låta mina barn vara ifred.
Alla frågor som ältas i undergroundforum förtjänar ett svar men ingenting jag säger kommer tas för sanning. Trots detta försöker jag:
Jag är ganska vanlig. Driven i vissa stunder, tråkig i andra. Jag jobbar med barn, jag tillhör en församling där medelåldern förmodligen är +65, jag har varit föreläsare gällande mind control/otillbörlig påverkan. Jag tränar medelmåttigt, älskar ett gott vin och är en sucker för Netflix-serier. Jag har läst Liftarens Guide flera gånger och jag är totalt ointresserad av sportevenemang som fotbolls-VM. Jag tror att jag anses vara en god vän och jag är bra på att berömma andra människor för deras insatser. Jag har en hobby som periodvis, i samband med ett världsrekord, tog mycket av min tid. Den var också min livboj när jag blev lämnad.
Jag känner inte igen mig i bilden som en enda människa delar med ett hörn av internet. Men hennes bild av mig är förmodligen sann i hennes ögon. Jag bröt kontakten med henne för cirka tio år sedan och det sårade henne djupt. I skuggan av det som nu drabbat U så passade hon på att få ge igen. Tragiskt även det, tänker jag. Men absolut förståeligt. När vi blir sårade säger och gör vi saker som inte alltid är genomtänkta. Se bara på denna min blogg. Så mycket sorg och förtvivlan som har fått komma ut i skriven text. Gott så.
Jag skriver inte ofta här. Längre.
Det beror helt enkelt på att jag reste mig ur sorgen, borstade av mig dammet och gick.... vidare.
Det U och alla där borta trasslade in sig i får bäras av dem själva. Jag försökte skapa någon slags ordning i något som förmodligen var bortom räddning. Så ska jag beskyllas för något så är det att jag var naiv.
Frid vare med er alla!
/Mallan
Kommentarer (0)*
2Gilla
Att ha lite motgång
Publicerad 2018-06-27 22:06:42 i Allmänt,
Äldre församlingsmedlem ringde idag och erbjöd mig lån av sommarstuga. Jag blev varm inombords och kanske säger jag ja. Just nu bad jag om lite betänketid. Samtalet kom när jag var på väg hem från sjukhuset. Min läkare är fascinerande på många sätt. Jag förstår ungefär var tredje ord hon säger och jag får pussla ihop meningarna så gott det går - vilket ständigt leder till missförstånd. Idag var finaste D med mig och fick hjälpa till med tolkningen. På väg till bilen kunde vi jämföra vår uppfattning av vad som hade sagts och inte.*
Det kommer en kallelse för ny datortomografi-undersökning. Kanske har skiten kommit tillbaka och jag har känt av det under några veckors tid. Men jag tänker inte gå med tunga steg, inte ännu. Värdena var "stabila". Eller nja, jag har nått preeeecis till det värde som fortfarande anses okej. Ny prover kommande vecka. Kliver jag över med 0,1 så har vi problem. Det problemet får jag ta då. Just nu tänker jag försöka vara i stunden.*
Utanför min bostad är det sommar nu. Det är stekhett och kvällen är fuktig av havet intill. Jag satt på balkongen alleles nyss och mindes att det var exakt ett sådant här väder den där överdjävliga sommaren för några år sedan.*
Sen tänkte jag på hur jobbigt dom måste ha det där borta och snart sköt jag undan alla tankar, deras kaos får vara deras men jag hoppas att Gud ska leda.
Kommentarer (0)*
1Gilla
Att läsa eller inte läsa
Publicerad 2018-07-15 00:38:42 i Allmänt,
Tragedin i U och barnens värld har ingenting med mig att göra men ändå dras jag in i deras spindelväv, vare sig jag vill eller inte. Numera har jag fina vänner som läser på undergroundforum och meddelar mig om något kan vara av vikt för mig att läsa. Idag försökte jag själv att skumma genom allt som skrivits och bitvis rös jag i den tropiska sommarvärmen... det finns så oerhört många inlägg som faktiskt stämmer med sanningen och som majoriteten av skribenterna avfärdar som rent nonsen. Jag hoppas och ber att utredningsteamet vänder på varje sten och inte bara följer den breda stigen mot enkel lösning.*
Det fanns en tid i slutet av mitt äktenskap med U då barnen mådde allt annat än bra. Jag har funderat mycket på vad som hände sen. Vem eller vilka såg till barnens bästa? Många är de tillfällen då jag talade med U om BBiC men jag förmodar att jag talade för för döva öron. Mina ord hade nog ingen mottagare eftersom det skulle kräva något av honom, något som var obehagligt och skavigt i hans skäl. Barnens uttryck tog så oerhört märkliga vägar. Ett barn drog igång en enorm kalabalik på skolan genom att posta hotbrev till sig själv, ett annat cyklade på motorvägen när denne inte fick sin vilja igenom och ett tredje gjorde sig liten för att slippa allt ansvar som växande innebär (och behandlades också som en baby av båda föräldrarna kontinuerligt). Däremellan var det knivar i skolan, hot om självmord, stölder och jag minns inte allt. Det var helt enkelt så mycket stökigare än familjens fasad ville påskina. Dessa barn, som jag älskar högt, hade en på många sätt snurrig tillvaro. En mamma som inte var närvarande och en pappa som kvävde dem i ett försök att vara den "perfekta föräldern". Det var så mycket knas att jag blir matt när jag tänker på det.*
När nu tragedin har drabbat dem så måste jag uppbåda mycket kraft för att vända allt det där ryggen.
Det är svårt.*
Det är oerhört svårt.*
...och så använder jag en varm julinatt, flera år efteråt, till att tänka på U igen.
Fan!
Kommentarer (0)*
