Hur kan psykologer vara så allmänt accepterade?

Det är helt sjukt för mig. Förstår inte hur allmänheten kan godkänna den generella strategin och spela med.
Hur kan man gå med på att göra sitt allra djupaste, personliga, som (i en ideal värld) ska gå hand i hand med privata, kärleksfyllda relationer, till någons JOBB?!

Vad blir bättre av att berätta en historia, och höra honom säga "mmm", "hmm", "berätta mer", bara för att få klyschiga, optimistiska (synonym - orealistiska) och manualaktiga svar tillbaka?
Som man redan har hittat motargument för i de djupa låtarna man lyssnar på dagligen?!

Jag är så Arg på omvärlden.

Movh,
Stolt kroniker

Berätta gärna om egna dåliga erfarenheter också. I'm bored af.

Min erfarenhet av en bra psykolog är att det är som en spegel – du får en bättre blick över dig själv, dina brister, vilka dina nuvarande spel är och hur du skulle vela förändras.

Om man redan har komplett självinsikt, för det mesta är stolt över det man själv gör, men helt enkelt inte passar in i världen? Vad ska psykologen göra? Klippa i pusselbiten? Aj.

Det är ju ett spel där du luras att upptäcka dig själv och sortera och lösa upp knutar. Metoden är att verbalisera, resonera och pröva. Det kan leda till nya och bättre strategier för vardagen och livet. Dessutom är det emotionellt avlastande att prata.

Du skriver att du är arg. Du kan prata med en psykolog, ställa dig vid havet och skrika, skriva en bok eller konfrontera den du är arg på, vad som helst. Poängen är att få ut ilskan och kanske förstå den för att bli mer lugn och må och fungera bättre.

Personkemin är viktig, att du känner någon tillit till behandlaren och behandlingen. Du kan lägga problemet hos dem, men det är nyttigt att se på sig själv också, vad är det hos mig som gör att det skaver som fan att sitta och älta. Ni kan också ägna ett möte åt just det, vad meningen är med behandlingen och hur ni ska jobba ihop.

Lycka till!

Det gör man ändå. Varje dag.


Inte med någon som antecknar, analyserar och skriver journaler. Sätter diagnoser (synonym - stämplar). Usch.

Problemet med behandlingen ligger i namnet behandling.

Du får gärna sätta ett eget ord på det, kalla det inte behandling utan vägledning, sortering, coachning, egentid, resurstid eller precis vad som helst.

Men förutom namnet behöver du ju förstå nyttan med hela grejen och försöka motivera dig. Även ett jobbigt arbete kan vara nyttigt och nödvändigt och ge vinst längre fram.

Men om du inte alls tror på det kan du tacka nej, du är kund och har makten att välja och välja bort.

Är bara sur på att det generellt är vad man hänvisar alla ledsna till i dagens samhälle.
Vill veta varför. Kramar är annars nice.
(Senaste meningen - mkt djupare än vad it comes off as) ...

Det är för att det inte finns någon annan att prata med idag. Samhället är genominstitutionaliserat men kristendomen är död liksom folktron/den traditionella kulturen.
Återstår dessa offentligfinansierade nissar varav de flesta inte fattar halvsju.

Bättre du går upp i ottan och ut i naturen. Gör lite anteckningar när du kommit hem.

Har faktiskt träffat psykolog o jag undrar fortfarande om inte den personen borde söka psykolog ?

Kan vara bra för barn eller andra som har svårt att få ur sig saker som får dom att må dåligt. Ibland kan man behöva bolla med någon för att kunna komma på vad som är den riktiga orsaken till sitt mående. Någon använde sig av uttrycket "som en spegel". Vad som menas där (min tolkning) .. är att eftersom att vi alla är människor så utgår vi alla utifrån den grundläggande plattform som människan enbart kan befinna sig på. Vi kan inte t ex utgå grundläggande utifrån en fågels plattform. En människa är en människa, TYVÄRR !

Men som vuxen så måste man ha varit med om något existentiell kris eller vara lite hämmad om man måste gå till en psykolog. Hämmad behöver inte vara dåligt i detta fall.. utan mera för att falla in under "rätt" ram. T ex; har du ocd så kanske du inte ska vara under samma ram som en med ptsd. Men samtidigt som dessa ramar finns så förgör dom även chansen till att landa rätt då människan blir manipulerad till att tro att det är så hen ska vara på grund utan någon anledning / orsak.

Men ja, jag håller fullkomligt med dig Ts! Har själv varit på samtal i tron om att det är det man måste och ska göra då man blivit hjärntvättad av att man "måste prata" med en "professionell".

Så här sitter man ansikte mot ansikte med en kvinna som lekte antagligen med dockor som barn och växt upp i trygg tillvaro. Hon ska sitta och berätta för mig vad som är normalt och inte normalt. Menar, har man blivit utsatt för x antal mordförsök som ska se ut som en olycka som barn så visst, vi båda är människor stöpta ur liknande form, och reptilhjärnan är vår grundplattform, men denna plattformen som man nu sitter ansikte mot ansikte med stämmer överhuvudtaget inte alls! O det har gjort mig precis som du, arg! Har ansett att det hela är ett skämt. Buffel o båg! O en "utbildning" på detta är bara ett hån (om det inte är specificerat och personen i fråga har varit med om liknande "hinder" i sitt liv.) Men att bara skicka någon på samtal för att det är så det ska vara i samhället gör mig arg!

Mötte häromdagen en gammal kompis mamma som vet om att man har haft det tufft till en viss liten liten del. Orden hon sa till mig efter att ha frågat ut mig lite rann var; Gå och prata med någon, alla har vi ett ansvar att ta tag i våra problem. Jag svär, jag ville bara slå ner henne till backen där och då. Men.. sen kom jag på.. dessa människor förstår inte bättre. De är formade helt efter en "nutida samhälls-mall". De kan aldrig komma i närheten av ens egna plattform för de har inte kunskapen i att överleva just dina hinder. De kan aldrig förstå vad du varit med om även att var och varannan gärna vill påvisa att de visst har en sådan kompetens oavsett utbildning eller ej att de visst förstår. Det är inte som att dra ihop en dragkedja..där det bara kan gå åt ett håll för att stänga eller öppna, utan denna dragkedja är allt annat än rak, hel, inom syn håll från de andras tanke bas, kunskap och förstånd och dessutom även känslomässigt!

Brukade använda spegel och titta mig i ögonen och prata till mig själv till slut istället.
Men det absolut bästa är att lugna ner sig och ha en bästa vän som inte ens befinner sig i närheten utav samma bas av sin egna ras. Så litar du inte på människor, känner dig inte förstådd men samtidigt vet om att du är jättesnäll "innerst inne" (kallas det ju för men om sanningen ska fram så låter helt enkelt inte den mänskliga omgivningen en till att nå dit) och skulle du aldrig göra illa ett djur eller ett barn, så skaffa något utav det ! Ännu hellre ett djur för man ska aldrig tynga ett barn med sina bekymmer! Vilket är lätt hänt då man har grundläggande plattform och så småningom liknande tankeplattform!

P.s. Legalisera Cannabis ! D.s.

Problemet med psykologyrket är inte att det existerar utan hur det är utformat, dvs vilka som utför yrket och hur det utförs.

För att lista några problem...
1. Psykiska diagnoser har aldrig definerats ordentligt utan förblir luddiga och flummiga.Det är för mig obegripligt att samfundent inte styr upp det här. Tex så kallar man utbrändhet, sorgearbete, medfödd ångest,ensamhet,ilska över misslyckanden och frustration över sin livssituation gemensamt för "depression". Det är för fan 5 helt olika kriser och skall givetvis diagnoseras och behandlas olika.

2.Psykologer är nästan alltid personer utan relevanta livserfarenheter vilket leder till att dom saknar vad patienten skulle kalla sunt förnuft. Dom är helt enkelt arbetsskadade och har ju sällan ens haft ett vanligt jobb. Tex att det är helt normalt att vara stressad då man känner sig kontrollerad av chefen fattar inte vanliga psykologer utan försöker hitta flummiga diagnoser och problem i barndomen som aldrig funnits. Å andra sidan har jag sett dom här tendenserna hos läkare generellt. Du blir ingen bra läkare utan erfarenhet som patient.

3.Psykologer träffar väldigt sällan helt vanliga människor som patienter vilket gör att dom saknar förståelse för hur mycket problem folk i allmänhet har och hur människor löser problemen. Dom människorna som söker psykologhjälp är ofta människor som av olika anledningar har svårt att styra upp ett liv på egen hand. Återigen, psykologer saknar ofta sunt förnuft och relevant livserfarenhet.

4.Trots att psykologyrket är ett yrke som bygger på relationer människor emellan så är psykologer extremt känsliga över att skapa förtroende genom att blotta sina egna problem och livserfarenheter. Precis som med läkare är makthierarkin i förhållandet till patienten viktig för psykologer.

Sedan så tycker jag det är högst relevant att prata med människor med relevanta livserfarenheter om sina problem men det måste då finnas en bättre matchning mellan patienter och psykolog. De yngre har pratat med äldre erfarna människor i alla tider och det är definitivt inget fel i det men att man idag skall låta en 60-åring som precis förlorat sin livspartner och drabbats av cancer prata av sig med en 30-årig bimbo tjej fungerar givetvis inte i praktiken.