Citat:
Ursprungligen postat av
Bukakekockaburra
För det första; Kan inte auktoritet bygga på argument?
Jag tror inte du har läst så mycket religion. Om du lär dig Islam grundligt och ärligt utan att lägga till eller dra bort så ser du helheten och nyttan. Och när du ser den kan du förstå varför. Med förståelsen kommer tilliten.
Jag får även göra dig uppmärksam på att de varför du håller så varmt om hjärtat också baseras på åsikter. Och åsikter kan vara fel. Du kan inte heller med argument bevisa varför något skulle vara gott.
Det där är inget giltigt argument. Och om du fortsätter hävda det måste du bevisa att det är så. Vilket du så klart inte kan. Som sagt, vem avgör vad som är rätt och varför ska den eller de ha mer bestämmanderätt (auktoritet) än andra? Du för ett väldigt ihåligt resonemang.
Om du vill påvisa stora brister i religiös etik får du ju bevisa att ditt sätt att tänka är vattentätt (vilket blir mycket svårt för en utilitarist).
Du missförstod mig, så låt mig använda ett konkret exempel för att förtydliga vad jag menar:
Låt oss utgå från din hypotes att homosexualitet är moraliskt förkastligt. Om det stämmer att homosexualitet är omoraliskt då måste det också finnas goda skäl till att homosexualitet är omoraliskt. Om det
inte finns några goda skäl till påståendet finns det inget skäl att tro att påståendet är korrekt. Om ditt
enda argument för att homosexualitet är moraliskt förkastligt är
därför att Gud säger det, då har du
per definition begått ett logiskt felslut och då är ditt argument ogiltigt.
Alltså, måste du presentera
något eller
några andra argument till att homosexualitet är moraliskt förkastligt om du vill uppge goda skäl till det du tror på. Kan du presentera hållbara argument mot att homosexualitet är förkastligt utan att hänvisa till Gud och vilka är isåfall dessa?
Detta är var den stora skiljelinjen mellan religiös etik och sekulär etik går: inom sekulär etik räcker det inte att hänvisa till ''bättre vetande'' utan varje påstående måste
byggas upp med argument som i största möjliga mån är logiskt hållbara. Medan inom religiös etik är argumentet för varje påstående ett hänvisande till bättre vetande – nämligen Gud.
Det är just därför jag säger att sekulär etik är överlägsen religiös etik – oavsett vilken sekulär etisk teori vi utgår från – sekulär etik avser att finna förklaringar till varför något är omoraliskt, medan religiös hänvisar till en auktoritet istället för att förklara.
Citat:
Ursprungligen postat av
Bukakekockaburra
Det har jag inte. Du missade andemeningen.
Det är många som trampar folk på tårna hela tiden utan att berättiga varför de gör det.
Nyttomaximeringsidealet gör det omöjligt att inte trampa på tårna. Ta till exempel bögar och muslimer. Vilka finns det flest av? Ur ett utilitaristiskt perspektiv, Vilken av desssa grupper skulle få ge vika? 😁
Den enda som är rutten här på att legitimera sina påståenden är du.
Okej, det gör frågan tydligare.
Till att börja med leder din fråga till en absurd konsekvens. Vilket var skälet till varför du ställde till mig (antar jag). Låt oss byta ut
bögar och muslimer mot
muslimer och icke-muslimer. Det finns fler icke-muslimer i Sverige än muslimer. Vilken grupp måste ge vika givet hedonistisk utilitarism?
Svar: Ingen.
Utilitarism definierar det goda som maximerande av lycka
och minimerande av lidande. Handlingsregeln är att vi skall välja det alternativ som maximerar största möjliga lycka minimerar lidande. Denna lycka är inte enbart relevant i nutid – utan även i framtiden – vilket bland annat leder till att vi måste ta hänsyn till framtida konsekvenser. Det är därför jag som utilitarist ser klimatförändringar som ett problem: det sätt på vilket vi lever nu orsakar förvisso lycka för oss
nu (vi har mycket bekvämligheter i samhället idag på bekostnad av att vi orsakar klimatförändringar) men på lång sikt orsakar klimatförändringar enorm skada, inte enbart för framtida människor – ja hela städer och kontinenter - utan även för icke-mänskliga djur. Sammanslaget är det sätt på vilket vi lever nu inte etiskt försvarbart.
Vidare till din fråga. För det första finns ingen lyckoforskning som påvisar att muslimer förlorar lycka om homosexualitet accepteras i samhället.
För det andra
om det var sant måste muslimernas minskande av lycka sättas i
perspektiv till det lidande som homosexuella åsamkas om homosexualitet inte accepteras i samhället. Det lidande som orsakas homosexuella av ett samhälle som inte accepterar dem finns det empiriska belägg för - och det lidande som homosexuella åsamkas i ett samhälle som inte accepterar dem är mycket stort (precis som med i stort sett alla minoritetsgrupper som hamnar i kläm inklusive muslimer).
För det tredje, även
om muslimers lycka minskar när homosexualitet
är accepterat (vilket det saknas belägg för), kommer denna lycka att i framtiden att återställas. Låt mig dra en parallel: det fanns motstånd mot kvinnlig rösträtt i USA. Det gjorde en del av människorna som var emot kvinnlig rösträtt blev tillfälligt olyckliga när kvinnor fick rösträtt. Men denna olycka var alltså tillfällig, kortsiktig. Idag är det knappast någon i USA som är olycklig på grund av att kvinnor har rösträtt. Idag skulle de flesta bli olyckliga om kvinnors rösträtt togs bort. Samma sak i Sverige. Därmed har deras lycka blivit återställd i det långa loppet. Det är dock osannolikt att homosexuellas lidande någonsin kommer att minska i ett samhälle som föraktar dem.
Detsamma gäller muslimer och icke-muslimer. Det finns ingen forskning som påvisar att icke-muslimers lycka går på minus för att muslimer existerar i Sverige. Och om det fanns, måste det sättas i perspektiv till den skada det skulle åsamka muslimer som bor här om de utvisades.