__________________
Senast redigerad av rappytt 2019-05-09 kl. 13:15.
Senast redigerad av rappytt 2019-05-09 kl. 13:15.
Tack för din omtanke, men jag är rädd för att jag inte uppfattar dig som expert på fysisk och psykisk hälsa utan möjligen det motsatta, vilket får dina tips att falla rätt platt.
Din medverkan här verkar präglas endast av ditt ursinne över en grupp som inte bär samma psykosomatiska smärttillstånd som du själv bedrog dig med under lång tid. Jag kan i viss mån förstå att detta plågar dig men du bör försöka komma till insikt att du bara projicerar ut dina egna tillkortakommanden på din omgivning och att personliga anekdoter och dina egna känslor inte är applicerbart på någon annan än dig själv. Jag tror att både du och jag vet att det som du skrivit nedan är saker som du lärt dig via egna erfarenheter... men kanske också, handen på hjärtat, att kunskap i psykiatri, medicin, offentliga system egentligen inte är dina nischer.
Jag tror att du kan komma att inse att bara för att du antar ett underdog-perspektiv i vad du än företar dig, så betyder det inte att sjuka och drabbade inte lider när du svepande kränker dem genom att förevisa din okunnighet om deras tillstånd eller rekommenderar behandlingsmetoder som är direkt skadliga för dem.
Nu tror jag inte O eller H skulle lyssna på en sådan som dig om det träffade på en sådan under sitt vårdsökande, men om de ens hamnade i närheten av någon så ignorant, kaotisk och paranoid, lär känslan av desillusionering ökat kraftigt.
För övrigt tycker jag att det är synd att detta håller på att förvandlas till en ren ME-tråd. Alldeles oavsett hur mycket flickorna led av sin sjukdom och alldeles oavsett hur illa enskilda ME-förnekarförvillare eller de med en svartsyn om tillståndet påverkade föräldrarna, råder det ändå ingen tvekan om att det var O och H som dödade sina barn. Den största skulden ligger och kommer alltid att ligga på dessa.
Sen tror jag i likhet med dig att det finns all anledning att se över vården för ME-sjuka, men det är som sagt långt ifrån topic för tråden.
Din medverkan här verkar präglas endast av ditt ursinne över en grupp som inte bär samma psykosomatiska smärttillstånd som du själv bedrog dig med under lång tid. Jag kan i viss mån förstå att detta plågar dig men du bör försöka komma till insikt att du bara projicerar ut dina egna tillkortakommanden på din omgivning och att personliga anekdoter och dina egna känslor inte är applicerbart på någon annan än dig själv. Jag tror att både du och jag vet att det som du skrivit nedan är saker som du lärt dig via egna erfarenheter... men kanske också, handen på hjärtat, att kunskap i psykiatri, medicin, offentliga system egentligen inte är dina nischer.
Jag tror att du kan komma att inse att bara för att du antar ett underdog-perspektiv i vad du än företar dig, så betyder det inte att sjuka och drabbade inte lider när du svepande kränker dem genom att förevisa din okunnighet om deras tillstånd eller rekommenderar behandlingsmetoder som är direkt skadliga för dem.
Nu tror jag inte O eller H skulle lyssna på en sådan som dig om det träffade på en sådan under sitt vårdsökande, men om de ens hamnade i närheten av någon så ignorant, kaotisk och paranoid, lär känslan av desillusionering ökat kraftigt.
För övrigt tycker jag att det är synd att detta håller på att förvandlas till en ren ME-tråd. Alldeles oavsett hur mycket flickorna led av sin sjukdom och alldeles oavsett hur illa enskilda ME-förnekarförvillare eller de med en svartsyn om tillståndet påverkade föräldrarna, råder det ändå ingen tvekan om att det var O och H som dödade sina barn. Den största skulden ligger och kommer alltid att ligga på dessa.
Sen tror jag i likhet med dig att det finns all anledning att se över vården för ME-sjuka, men det är som sagt långt ifrån topic för tråden.
Citat:
Stryker under och halvfetar en viktig passage i ditt inlägg. Läs detta och ta sedan fram en spegel. Studera och säg: "Jag är manipulativ. Jag skall aldrig skada mina "patienter" eller andra. Det jag skrev skall jag leva efter." Läs tio gånger. Börja om din medverkan i sociala forum och i verkliga livet.
Så, nu har du fått din dos av dagens uppmärksamhet.
LP är möjligen humbug om man tar hutlöst betalt, tycker inte att det var särskilt förtroendeingivande presenterat. Däremot är humbug i den formen betydligt bättre än att acceptera livslång, obehandingsbar sjukdom som man ska vila sig frisk från nedsänkt i mörker, med dygnslång vila samt pulsklocka för de dagar där en dusch kan tas. (Och frisk, det tror ME-lobbyn inte att man kan bli!
) Vad är frisk, vad är sjuk för övrigt? Dessa begrepp missbrukas av lobbyn. Att kunna hantera ett vardagsliv är bättre att använda som begrepp än "frisk/sjuk" här.
Att ME härstammar från utmattningstillstånd är högst troligt samt att det även kan utlösas av fysisk överbelastning av alla slag. Vila och aktiviteter i lagom dos är vägen framåt, inte tunga receptblock där patienten görs till patient på livstid. Trötthet är inte farligt, inte heller utmattning så länge som hjärnan är oskadd. En hjärna behöver intryck, annars dör den, blir dement i förtid och annat otäckt.
Familjen i Bjärred var livrädd av någon anledning, en eller två vuxna. Inbillad empati är ett signum för narcissister och den uttrycks särskilt tydligt av en oförmåga att lyssna, där egot står i vägen. Just det där egot som narcissister har så vansinnigt svårt att acceptera att andra också äger, i normal omfattning.
Tror att sk. vårdande kan ha fallenhet för narcissism då deras överlägsna kunskaper ofta appliceras på alla som om de vore typfall. Alla är unika, men behandlingen är densamma: Kroppen är faktiskt det närmaste man kan komma en maskin. Den behöver lika stor omvårdnad som huvudet. Där misstar alla överambitiösa sig. Det kan leda till ME. Hos en själv, hos barnen, hos makar och makor. Det var en bit i Bjärredfamiljens utförslöpa kan tänkas. Brist på sömn är det första tecknet och det som kan filtrera bort alla försvarsmekanismer. Den som sitter och googlar på symptom nattetid, eller dygnet runt, kan hamna där.
Med tanke på ME-gruppernas vilja att "självforska" tror jag att många inte kan upprätthålla normalt liv. Att acceptera "livslång sjukdom" utan bevis på vad den bottnar i är så skadligt att det borde vara straffbart att ens diskutera i de termerna, eller försöka överföra det på "patienter/medmänniskor".
Ja, att acceptera smärta och fysiskt lidande kan vara ett bra sätt framåt. Nej, en sjukdom utan fysiska bevis kan alltid behandlas utifrån vad som är bra för en mänsklig kropp och själ. Att ME-lobbyn valt motsatt väg tyder på narcissistiskt martyrskap någonstans i vindlingarna runt att demonstrera "jag är inte hörd, ingen lyssnar på mig".
St*n H*lmfrid verkar vara en mycket stark debattör, fysiker, dyker upp överallt. Den personen hade kanske kontakt med H*nkow. Två akademiker, i denna slutna ME-grupp där många tagit sig för att bli självmordsnära med stöd av anhöriga. Det har bildats en subkultur som snarast behöver upprensning. Demagoger, domedagstyper flockas där. I Sverige har sex personer dött i kölvattnet av detta, om inte fler. Alla märks inte i media. Den här typen av trådar kan vara skadlig för en ME-drabbad om de inte respekteras för sina symptom, men även om de får höra att de är dömda för evigt och ska ligga i tyst rum för att bli bra. Klart man lägger sig platt om det inte finns bättre alternativ. Vem står för dem? Specialistkliniker som inte är tillgängliga för alla? Primärvården som pausar ordentligt sedan friköpsreformerna?
Det handlar om tiotusenstals liv som går till spillo, med hundratusentals anhöriga därute. Så stort är det. Att fyra dog är inte en perifer händelse. Det är ett tecken på att något måste göras åt den subkultur de hamnade i. Om det var så. Jag misstänker det.
När det gäller Os aktuella situation såg vid morden såg det ut så här utåt sett:
- Båda barnen hemma från skolan (skolan bekräftade att barnen inte kunde gå i skolan)
- Arbetsgivaren ville att han skulle gå ned i arbetstid, samt accepterade distansjobb på heltid (?) som arbetsform (arbetsgivaren bekräftade att O inte kunde arbeta som vanligt)
- O lämnade inte in sin deklaration (han visade på att han inte tänkte fullfölja sitt liv utan anmärkning/struntade i livet redan i april).
Under sommaren lyckades han övertyga både frun om att det var kört för familjen samt skola och sjukvård som bekräftade hans farhågor. Allt kretsade kring vad O själv uppfattade och tyckte. Ingen ifrågasatte.
Sund empati är att ifrågasätta tankesätt, utan att såra. Genomtänkta kommentarer. Ägde någon i Os omgivning den förmågan?
Det är ett problem att ME-lobbyn, patientföreningen och anhängare, bekräftar varandras inbillade hjälplöshet och utanförskap. Det är inte sunt.
Ovanpå alltsammans kommer säkert ett och annat empatistört brev från skola och myndigheter, där man inte förmår uttrycka sig på ett sätt som uppfattas som empatiskt. Kalla avslag kanske?
Vill verkligen veta vilka brev familjen fick och vad de skickade iväg. Vilka behandling erbjöds de, vad nekade de? Hände något eller inget?
Så, nu har du fått din dos av dagens uppmärksamhet.
LP är möjligen humbug om man tar hutlöst betalt, tycker inte att det var särskilt förtroendeingivande presenterat. Däremot är humbug i den formen betydligt bättre än att acceptera livslång, obehandingsbar sjukdom som man ska vila sig frisk från nedsänkt i mörker, med dygnslång vila samt pulsklocka för de dagar där en dusch kan tas. (Och frisk, det tror ME-lobbyn inte att man kan bli!
) Vad är frisk, vad är sjuk för övrigt? Dessa begrepp missbrukas av lobbyn. Att kunna hantera ett vardagsliv är bättre att använda som begrepp än "frisk/sjuk" här. Att ME härstammar från utmattningstillstånd är högst troligt samt att det även kan utlösas av fysisk överbelastning av alla slag. Vila och aktiviteter i lagom dos är vägen framåt, inte tunga receptblock där patienten görs till patient på livstid. Trötthet är inte farligt, inte heller utmattning så länge som hjärnan är oskadd. En hjärna behöver intryck, annars dör den, blir dement i förtid och annat otäckt.
Familjen i Bjärred var livrädd av någon anledning, en eller två vuxna. Inbillad empati är ett signum för narcissister och den uttrycks särskilt tydligt av en oförmåga att lyssna, där egot står i vägen. Just det där egot som narcissister har så vansinnigt svårt att acceptera att andra också äger, i normal omfattning.
Tror att sk. vårdande kan ha fallenhet för narcissism då deras överlägsna kunskaper ofta appliceras på alla som om de vore typfall. Alla är unika, men behandlingen är densamma: Kroppen är faktiskt det närmaste man kan komma en maskin. Den behöver lika stor omvårdnad som huvudet. Där misstar alla överambitiösa sig. Det kan leda till ME. Hos en själv, hos barnen, hos makar och makor. Det var en bit i Bjärredfamiljens utförslöpa kan tänkas. Brist på sömn är det första tecknet och det som kan filtrera bort alla försvarsmekanismer. Den som sitter och googlar på symptom nattetid, eller dygnet runt, kan hamna där.
Med tanke på ME-gruppernas vilja att "självforska" tror jag att många inte kan upprätthålla normalt liv. Att acceptera "livslång sjukdom" utan bevis på vad den bottnar i är så skadligt att det borde vara straffbart att ens diskutera i de termerna, eller försöka överföra det på "patienter/medmänniskor".
Ja, att acceptera smärta och fysiskt lidande kan vara ett bra sätt framåt. Nej, en sjukdom utan fysiska bevis kan alltid behandlas utifrån vad som är bra för en mänsklig kropp och själ. Att ME-lobbyn valt motsatt väg tyder på narcissistiskt martyrskap någonstans i vindlingarna runt att demonstrera "jag är inte hörd, ingen lyssnar på mig".
St*n H*lmfrid verkar vara en mycket stark debattör, fysiker, dyker upp överallt. Den personen hade kanske kontakt med H*nkow. Två akademiker, i denna slutna ME-grupp där många tagit sig för att bli självmordsnära med stöd av anhöriga. Det har bildats en subkultur som snarast behöver upprensning. Demagoger, domedagstyper flockas där. I Sverige har sex personer dött i kölvattnet av detta, om inte fler. Alla märks inte i media. Den här typen av trådar kan vara skadlig för en ME-drabbad om de inte respekteras för sina symptom, men även om de får höra att de är dömda för evigt och ska ligga i tyst rum för att bli bra. Klart man lägger sig platt om det inte finns bättre alternativ. Vem står för dem? Specialistkliniker som inte är tillgängliga för alla? Primärvården som pausar ordentligt sedan friköpsreformerna?
Det handlar om tiotusenstals liv som går till spillo, med hundratusentals anhöriga därute. Så stort är det. Att fyra dog är inte en perifer händelse. Det är ett tecken på att något måste göras åt den subkultur de hamnade i. Om det var så. Jag misstänker det.
När det gäller Os aktuella situation såg vid morden såg det ut så här utåt sett:
- Båda barnen hemma från skolan (skolan bekräftade att barnen inte kunde gå i skolan)
- Arbetsgivaren ville att han skulle gå ned i arbetstid, samt accepterade distansjobb på heltid (?) som arbetsform (arbetsgivaren bekräftade att O inte kunde arbeta som vanligt)
- O lämnade inte in sin deklaration (han visade på att han inte tänkte fullfölja sitt liv utan anmärkning/struntade i livet redan i april).
Under sommaren lyckades han övertyga både frun om att det var kört för familjen samt skola och sjukvård som bekräftade hans farhågor. Allt kretsade kring vad O själv uppfattade och tyckte. Ingen ifrågasatte.
Sund empati är att ifrågasätta tankesätt, utan att såra. Genomtänkta kommentarer. Ägde någon i Os omgivning den förmågan?
Det är ett problem att ME-lobbyn, patientföreningen och anhängare, bekräftar varandras inbillade hjälplöshet och utanförskap. Det är inte sunt.
Ovanpå alltsammans kommer säkert ett och annat empatistört brev från skola och myndigheter, där man inte förmår uttrycka sig på ett sätt som uppfattas som empatiskt. Kalla avslag kanske?
Vill verkligen veta vilka brev familjen fick och vad de skickade iväg. Vilka behandling erbjöds de, vad nekade de? Hände något eller inget?
__________________
Senast redigerad av Frank-Jesus 2019-05-09 kl. 13:34.
Senast redigerad av Frank-Jesus 2019-05-09 kl. 13:34.
__________________
Senast redigerad av develi 2019-05-09 kl. 13:26.
Senast redigerad av develi 2019-05-09 kl. 13:26.
Citat:
Efter att ha fått en lååång utläggning om eget ansvar och tankens kraft - så brukar dialogen tona ut när jag ställer denna enkla fråga om barn och cancer.Det blir liksom lite Errol över det hela: Öh, tänkt inte på det?
Det finns garanterat tillstånd där människors negativa tänk påverkar livssituationen och det behövs garanterat nya verktyg till att börja tänka rätt.
Öka självmedvetenhet, inte stressa runt som i ett hamsterhjul - men det gäller att inte blanda äpplen och päron så att det blir en svampig fruktsallad.
Det är frågan om vart denna terapiform riktar sig och det är tamejfan inte en unverisallösning när det kommer till sjukdom.
Då hade vi för länge sen utrotat sjukdom med samtal eller varför inte gudomligt välsignat vatten och stenar i sin yttersta utpost.
Sen handlar det om barn och barn ska vi vara väldigt rädda om - det torde barnläkare begripa.
Deras kognitiva förmåga och livserfarenhet är absolut inte på samma nivå att kunna hantera terapier som har ett sekteriskt beteende och risk för skuldbeläggande.
När det kommer till skuldbeläggande är jag inne på snarlika funderingar kring föräldrarna i Bjärred likaväl.
Att de tar på sig för stort ansvar i föräldrarrollen, är för symbiotiska med sina barn och överaltruistiska.
Känner DE skuld för att resultatet av bot uteblir? Lyckas de inte förmedla att sina barn tänker rätt?
Du.
Jag blir fanimej rent rosenrasande när det kommer till den här nivån och svårt sjuka. Speciellt när barnläkare och annat som ska klassas som professionellt sitter och tar dessa risker med barn.
Tredagars kurs och utmattningen fortsätter? Känner skuld och tänker STOPP så det brakar i skallen som redan har hjärndimma?
__________________
Senast redigerad av develi 2019-05-09 kl. 13:50.
Senast redigerad av develi 2019-05-09 kl. 13:50.
Citat:
Att går i terapi är ju bra ifall det handlar om att psykiskt kunna hantera en svår sjukdom. Men sjukdomen försvinner definitivt inte. Positiva tankar kan göra att man kanske kan förmå sig att hantera det på ett sätt som man kanske inte orkat - och det kan hjälpa att inte åka ner i depression. Men det gäller oftast vuxna människor. Kanske t o m barn i övre tonåren. Men fortfarande så läks inte sjukdomen av det. Här behövs forskning, mediciner, stöd från samhälle. Verktygen måste vara anpassade i ålder på den sjuke. Man sätter inte en borrhammare på en tvååring. Efter att ha fått en lååång utläggning om eget ansvar och tankens kraft - så brukar dialogen tona ut när jag ställer denna enkla fråga om barn och cancer.
Det blir liksom lite Errol över det hela: Öh, tänkt inte på det?
Det finns garanterat tillstånd där människors negativa tänk påverkar livssituationen och det behövs garanterat nya verktyg till att börja tänka rätt.
Öka självmedvetenhet, inte stressa runt som i ett hamsterhjul - men det gäller att inte blanda äpplen och päron så att det blir en svampig fruktsallad.
Det är frågan om vart denna terapiform riktar sig och det är tamejfan inte en unverisallösning när det kommer till sjukdom.
Då hade vi för länge sen utrotat sjukdom med gudomligt välsignat vatten och stenar.
Sen handlar det om barn och barn ska vi vara väldigt rädda om - det torde barnläkare begripa.
Deras kognitiva förmåga och livserfarenhet är absolut inte på samma nivå att kunna hantera terapier som har ett sekteriskt beteende och risk för skuldbeläggande.
När det kommer till skuldbeläggande är jag inne på snarlika funderingar kring föräldrarna i Bjärred likaväl.
Att de tar på sig för stort ansvar i föräldrarrollen, är för symbiotiska med sina barn och överaltruistiska.
Känner DE skuld för att resultatet av bot uteblir? Lyckas de inte förmedla att sina barn tänker rätt?
Du.
Jag blir fanimej rent rosenrasande när det kommer till den här nivån och svårt sjuka. Speciellt när barnläkare och annat som ska klassas som professionellt sitter och tar dessa risker med barn.
Tredagars kurs och utmattningen fortsätter? Känner skuld och tänker STOPP så det brakar i skallen som redan har hjärndimma?
Det blir liksom lite Errol över det hela: Öh, tänkt inte på det?
Det finns garanterat tillstånd där människors negativa tänk påverkar livssituationen och det behövs garanterat nya verktyg till att börja tänka rätt.
Öka självmedvetenhet, inte stressa runt som i ett hamsterhjul - men det gäller att inte blanda äpplen och päron så att det blir en svampig fruktsallad.
Det är frågan om vart denna terapiform riktar sig och det är tamejfan inte en unverisallösning när det kommer till sjukdom.
Då hade vi för länge sen utrotat sjukdom med gudomligt välsignat vatten och stenar.
Sen handlar det om barn och barn ska vi vara väldigt rädda om - det torde barnläkare begripa.
Deras kognitiva förmåga och livserfarenhet är absolut inte på samma nivå att kunna hantera terapier som har ett sekteriskt beteende och risk för skuldbeläggande.
När det kommer till skuldbeläggande är jag inne på snarlika funderingar kring föräldrarna i Bjärred likaväl.
Att de tar på sig för stort ansvar i föräldrarrollen, är för symbiotiska med sina barn och överaltruistiska.
Känner DE skuld för att resultatet av bot uteblir? Lyckas de inte förmedla att sina barn tänker rätt?
Du.
Jag blir fanimej rent rosenrasande när det kommer till den här nivån och svårt sjuka. Speciellt när barnläkare och annat som ska klassas som professionellt sitter och tar dessa risker med barn.
Tredagars kurs och utmattningen fortsätter? Känner skuld och tänker STOPP så det brakar i skallen som redan har hjärndimma?
Hur man än ser på saken - ME är neurologisk. Det är uppenbarligen bevisat. Den snackar man inte bort. Den tänker man inte bort. Har man tur så läks den, eller minskar. Så har jag förstått det.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera