Mordet på Olof Palme - 28 februari 1986

”N”
I mitten av mars 1997 uppsökte svenska ambassadören i Mocambique,
Helena Ö, PU. Hon ville träffa spaningschefen, men eftersom denne
inte var tillgänglig berättade hon för en av utredningsmännen att hon i
februari blivit kontaktad av en engelsktalande man, som sade sig vara
född i Zambia och ha en bakgrund i den sydafrikanska säkerhetstjänsten.
Mannen hade berättat att han sedan en tid tillbaka kände sig
hotad av en f.d. vän, sydafrikanen N. N hade vid något tillfälle pratat
om mordet på Olof Palme och i detta sammanhang nämnt en finsktalande
person, som skulle vara inblandad i ett spår som rörde ”bodybuildning”
och två flickor som gjort iakttagelser på mordplatsen.
Helena Ö:s uppgiftslämnare hade tidigare sammanbott med N men
relationen hade försämrats med åren och uppgiftslämnaren kände sig
numera hotad, eftersom han misstänkte att N på något sätt kunde vara
inblandad i mordet på Olof Palme. Han hade vid ett tillfälle, 1993 eller
1994, ”tjuvtittat” i en sportväska tillhörig N. I väskan hade han hittat ett
band med en inspelning från svenska riksradion på engelska.
Programmet rörde just uppgifterna om den finsktalande personen med
474 Enskilda uppslag SOU 1999:88
walkie/talkie och de två flickorna på mordplatsen (jfr kapitel 4,
Dekorimamannen).
Dagen därpå besökte Helena Ö Lars Jonsson. Hon kompletterade
sina tidigare uppgifter och berättade att uppgiftslämnaren trodde att N
var av nordiskt ursprung, möjligen finländare med släkt i Sverige. Han
och N blev bekanta 1986. N hade då skrutit om sina kopplingar till
sydafrikanska säkerhetstjänsten. De hade därefter umgåtts relativt
mycket och 1992 hade de startat ett bolag som drev färjetrafik i
Maputo. N hade haft mycket pengar men dessa hade tagit slut 1994.
Han hade då flyttat in i en husvagn i uppgiftslämnarens trädgård. Under
hösten 1996 hade N försvunnit från husvagnen. Han hade lämnat kvar
en väska och en låda. I lådan fann uppgiftslämnaren den mikrokassett
som innehöll ovan nämnda radioprogram. N skulle vidare inneha en
mängd vapen, bl.a. en revolver med kaliber 22, en AK 47:a och en
Glock-pistol 9 mm. Uppgiftslämnaren, som följt mediernas rapportering
om Sydafrikas eventuella inblandning i mordet på Olof Palme,
trodde att Dirk C:s uppgifter om att Anthony W skulle vara mördaren
egentligen avsåg N. N skulle prata svenska.
Samma dag upprättade PU ett promemoria över landet
Mocambique.
I början av april 1997 skickade Helena Ö vissa kompletteringar till
PU från ambassaden i Maputo. Hon hade på nytt uppsökts av sin
uppgiftslämnare, som berättat att N arresterats av mocambikansk polis
den 24 mars. Han hade dessutom överlämnat en del material, som bifogades.
Helena Ö hade tagit reda på att polisen bland N:s tillhörigheter
hittat tre pass av sydafrikansk och brittisk nationalitet som alla var
utställda i olika namn men föreställde N. Helena Ö skrev också att det i
en nyhetstidning den 1 april publicerats en notis om arresteringen, som
polisen beskrivit som ”mycket allvarlig”.
Den 9 april 1997 publicerades i tidningen Mediafax i Maputo en
lång artikel med rubriken ”En mycket speciell misstänkt. Vem är den
sydafrikan som hålls fängslad av PIC? Kan han vara Olof Palmes
mördare?”. PU erhöll artikeln via ambassaden i Maputo.
Därefter tog PU kontakt med kommissarien Jan K (se ovan) vid
Sanningskommissionen i Sydafrika. Jan K meddelade i mitten av april
att det inom Sanningskommissionen fanns en akt på och ett intresse för
N. Ett par dagar senare rapporterade Jan K att han kunde gå vidare med
N för Sanningskommissionens räkning. PU höll därefter tät kontakt
med Jan K, som bl.a. utredde N:s rätta identitet.
I slutet av april 1997 åkte Jan K till Maputo. Han kontaktade kort
därefter PU och meddelade att han haft två möten med den lokala polismyndigheten.
Han hade därvid fått uppgift om att N skulle ha en
revolver Smith & Wesson .357 Magnum.
SOU 1999:88 Enskilda uppslag 475
I början av maj 1997 kontaktade Jan K på nytt PU. Eftersom han
talade i telefon ville han inte tala i klartext, men han framhöll att han
ansåg N vara mycket intressant med utgångspunkt från mordet på Olof
Palme. Jan K lämnade följande uppgifter. N hade koppling till Sverige
och innehade rätt vapen. Han hade adopterats av en svensk familj vid
två års ålder, talade svenska och hade besökt Sverige vid flera tillfällen.
Han innehade åtminstone en Smith & Wesson .357 Magnum sedan
1983. Denna skulle förvaras i ett kassaskåp i Sydafrika. Eventuellt
skulle han inneha ytterligare ett sådant vapen, som han dock inte officiellt
hade kvar. N hade varit och var fortfarande verksam i sydafrikanska
säkerhetstjänsten. Han skulle ha använts för operationer utomlands med
liknande tillvägagångssätt som vid mordet på Olof Palme. Han skulle
ha bekanta i Sverige som han enligt egen uppgift besökt 1981 och
1988. N satt för närvarande arresterad i Maputo misstänkt för spioneri.
Mikrobandet om mordet på Olof Palme hade såvitt framkommit
försvunnit. N hade haft besök av representanter för sydafrikanska
säkerhetstjänsten och dessa hade eventuellt tagit med sig bandet. Jan K
uppgav avslutningsvis att han skulle försöka skicka mer detaljer via
kurirpost och han framhöll också att man borde ligga lågt i kontakterna
med Sydafrika, eftersom han tyckte det var underligt att svenska
myndigheter inte hade underrättats om mannen ifråga.
PU företog därefter registerslagningar och en förfrågan till säkerhetspolisen
om N:s tre identiteter gjordes. Det fanns emellertid inga
uppgifter om N.
I mitten av maj 1997 inkom en detaljerad skriftlig rapport från Jan
K. Rapporten hade skickats med en bekant till Jan K, anställd vid SAS.
I rapporten skrev Jan K att sydafrikanske medborgaren N gripits i
Maputo den 24 mars 1997 på grund av en anmälan mot honom av en
bekant om bl.a. mordbrand. Utredningen hade visat att den misstänkte
innehade ett antal vapen och olika identitetshandlingar med anknytning
till Sydafrika. Det konstaterades att han under lång tid arbetat för den
sydafrikanska säkerhetstjänsten. N satt för närvarande anhållen i
Maputo, misstänkt för spioneri. Jan K hade sammanträffat med utredningsmän,
underrättelsefolk och den misstänkte. På grund av rådande
omständigheter hade utredningsarbetet, enligt Jan K, inte kunnat bedrivas
så grundligt som önskvärt och uppgifterna i promemorian hade
därför inte i detalj kunnat kontrolleras. Möjligheterna att bedriva en
mer ingående undersökning var emellertid goda, eftersom det fanns ett
stort intresse för den misstänkte från Sanningskommissionens sida och
Jan K hade erhållit Sanningskommissionens uppdrag att utreda N.
Av N:s egna uppgifter och av handlingar hade bl.a. följande framkommit.
Han var född 1949 i Sydafrika. Han hade växt upp på barnhem
och två år gammal adopterats. Av adoptivföräldrarna var pappan
476 Enskilda uppslag SOU 1999:88
brittisk medborgare och mamman svensk. Mamman hade varit
missionär i Svensk Lutherska kyrkan i Sydafrika. Bägge adoptivföräldrarna
var avlidna. Vid tre tillfällen hade han besökt Sverige; i
början av 1950-talet, 1981 och 1988-89. 1981 hade han hälsat på släktingar
som han delvis namngav. Vid besöket 1988-89 hade han också
besökt släktingar. Vid bägge tillfällena hade han varit i Stockholm.
Beträffande det ljudband, där ett radioprogram rörande mordet på Olof
Palme spelats in och som anträffats vid gripandet uppgav N att detta
hade han själv spelat in. I samband med de Kocks uppgifter hösten
1996 hade Sydafrikas eventuella inblandning i mordet på Olof Palme
diskuterats i Maputo. En svensk man i Maputo hade frågat N vad
diskussionen rörde. Tidigare samma dag hade N hört en radioutsändning
om detta mord och han lovade därför den svenske mannen att
banda nästa nyhetssändning, vilket han också gjort. Bandet hade
emellertid blivit liggande bland hans tillhörigheter. Vid husrannsakan
hos N efter gripandet hade polisen hittat tre vapen. Av en passhandling
framgick att N var registrerad för ytterligare vapen; en revolver Smith
& Wesson .357 Magnum. N förstod och pratade en del svenska. Till
lokala utredare hade han sagt att han talade både svenska och finska. N
hade bekräftat att han arbetat för den militära underrättelsetjänsten i
Sydafrika sedan 1984 i ”The Directorate of Covert Collection” (DCC).
Enligt Jan K hade det funnits misstankar att DCC inte bara sysslade
med underrättelseinhämtning utan också deltog i aktiva operationer
såsom mord m.m. Bl.a. hade DCC omnämnts vid mordet av Dulcie
September i Paris 1988. Av en källa hade Jan K inhämtat att N beskrivits
som ”Mr 200%”, dvs. mycket duktig både på att hämta in
underrättelser och på att utföra operationer.

Efter Jan K:s rapport utställde Riksåklagaren en ”fullmakt” för Jan
K att bedriva undersökningar i utredningen av mordet på Olof Palme.
Genom N:s beskrivning över var han bott vid sina vistelser i
Stockholm lyckades PU sannolikt fastställa vilka hotell det rört sig om.
Dessa hotell kontaktades men inget av dem hade sparat några förteckningar
över hotellgäster från denna tid. PU:s egen databas med
hotelluppgifter kontrollerades utan resultat.
De svenska släktingar som N uppgivit att han hade besökt eftersöktes
och deras identitet kunde fastställas. Förhör hölls. N:s uppgifter
bekräftades, men inget av direkt intresse för mordutredningen framkom.
PU försökte vid denna tid genom Radio Sweden fastställa när den
inspelade radioutsändningen ägt rum. Detta visade sig inte vara möjligt
eftersom Radio Sweden inte fick tillräckligt många sökparametrar.
I juni 1997 besökte Jan K PU. Han överlämnade en rad handlingar,
bl.a. protokoll över polygrafundersökning (polygraf=”lögndetektor”),
SOU 1999:88 Enskilda uppslag 477
sju fotografier funna i en bankbox i Durban, flygbiljett, kopior av fyra
pass och vapenkort.
N hade polygrafundersökts i mitten av april 1997 i Maputo. Av
protokollet över denna framgår att N bl.a. reagerat över frågorna om
han deltagit i mordet på Olof Palme respektive om han misstänkte
någon särskild för mordet. N hade vid detta tillfälle sagt att han var
definitivt säker på att mordet var en sydafrikansk operation och att han
hade sina misstankar om vem som var inblandad.
De sju fotografierna som återfunnits i N:s bankfack föreställde bl.a.
en ung kvinna med långt ljust hår. Några bilder föreställde Eriksdalsbadet
i Stockholm och en bild föreställde en SAAB ombyggd till husbil
med sovplats ovanpå bilen.
Flygbiljetten som funnits i N:s bankbox var en tur och retur resa
Johannesburg – Stockholm, utställd i Durban den 9 maj 1986. Utresan
var bokad till den 23 juni och återresan till den 3 juli. Av biljetten
framgick att den ombokats först på resebyrån i Durban, oklart när, och
därefter på resebyrån på Vasagatan i Stockholm den 10 juli. I anledning
av biljetten kontaktade PU SAS som meddelade att ingen dokumentation
sparas längre än fem år.
I mitten av juni 1997 kom PU i kontakt med ytterligare personer i
Sverige som träffat N. Kontakterna ledde emellertid inte till något.
I slutet av juni 1997 meddelade Jan K att det var klart för provskjutning
med N:s Smith & Wesson-revolver. I anledning härav skickade
PU över 50 kulor av den typ som användes vid mordet.
I mitten av augusti 1997 meddelade Jan K per telefon bl.a. att
provskjutningen av N:s Smith & Wesson var på gång, att det anträffats
dagboksanteckningar som tydde på att N varit i Sverige vid jultid 1988,
att han fått en uppgift om att N skulle ha haft svenskt pass 1995, vilket
ambassaden i Maputo höll på att undersöka samt att kvinnan på
fotografiet eventuellt skulle ha arbetat på svenska skolan i Maputo och
att PU i den saken skulle kontakta en kvinna vid UD vars barn gått på
skolan.
I september 1997 inkom protokoll över den provskjutning som ägt
rum med N:s revolver. Av en utredningsanteckning upprättad av en
utredningsman vid PU samma dag framgår att ammunitionen, tio kulor,
inkom med budpost. De två inre kuverten hade hål och locket på plastburken
som kulorna var lagda i hade lossnat. När utredningsmannen
öppnade plastpåsen föll en av kulorna ut från det yttre kuvertets hål. På
det yttre plastkuvertet fanns en notering om att det var säkerhetskontrollerat.
Vid kontakt med Jan K hade denne uppgett att han inte
öppnat det inre kuvertet från laboratoriet, utan bara lagt det i ett större
kuvert. Efter diskussioner med Jan K kunde utredningsmannen också
konstatera att det större kuvertet fått en extra tejpremsa i bottenkanten.
478 Enskilda uppslag SOU 1999:88
Därefter överlämnades kulorna till tekniska roteln för vidarebefordran
till SKL i Linköping. – Den 29 september 1997 uttalade SKL i
ett sakkunnigutlåtande:
De båda kulorna jämfördes mikroskopiskt sinsemellan, varvid goda överensstämmelser
iakttogs beträffande förekommande spårdetaljer. Vid motsvarande
jämförelse med de s.k. OP-kulorna iakttogs inga överensstämmelser

En 22-årig konststuderande vid namn Sanna Törnemann hade på mordkvällen sett en man komma småspringande i riktning från mordplatsen, förbi nattklubben Alexandras bakdörr på Smala gränd, troligtvis omkring kl 23.30-23.40. Mannen hade hajat till, fällt upp kragen och skyndat vidare mot Snickarbacken, för att därefter vika av mot Birger Jarlsgatan. Han var 35-45 år, smärt och vältränad med hopkrupen gång. Sanna Törnemann hade hunnit få en bra bild av hans ansikte som var smalt och manligt med tättsittande mörka ögon, kraftiga mörka ögonbryn och en lång smal rak näsa. Håret var mörkt, kortklippt och hängde ned något bakom öronen. Han bar en mörkblå halvlång rock med smal krage, ljusare tröja och mörkblå byxor.
Väl hemma hörde Sanna Törnemann om mordet på radion och gjorde därför en teckning av mannen som hon lämnade till polisen.

Det kvinnliga vittnet Sanna Törnemann hävdade nämligen bestämt att Fantombilden inte hade något att göra med vad hon sett. Experterna hade i själva verket förvrängt hennes teckning och trots att inget vittne uppgivit att mördaren hade ett utländskt utseende fastnade spaningsledningen direkt för ”en svartskalle”. Så uppstod en falsk bild av mördaren och polismän som kvällspressen tog kontakt med skakade på huvudet.