Judar

Judar är en etno-religiös grupp som har spridits över världen från det område öster om Medelhavet som benämns Kanaan, Palestina och Israel. Enligt i huvudsak ortodox judisk religiös (halachisk) tradition är en jude någon som fötts av en judisk mor eller konverterat för en erkänd rabbin. Från ett sekulärt perspektiv är judendom däremot en vald identitet som den enskilda individen bekräftar eller frånsäger sig: en född jude kan därmed upphöra att vara jude om han eller hon så väljer.

Ashkenazer, även ashkenaziska judar eller ashkenazim, (hebreiska: אַשְׁכְּנַזִּים, Ashkenazi [ˌaʃkəˈnazim], singular: [ˌaʃkəˈnazi]; även יְהוּדֵי אַשְׁכֲּנַז, Y'hudey Ashkenaz, ”Tysklands judar”) är den grupp av judar som på medeltiden kom att bosätta sig i Tyskland och norra Frankrike, samt därefter i Polen och andra östeuropeiska områden.

Ashkenaziska judar anammade från bosättningens början den medeltida tyska som talades runt Rhendalen. Detta språk tog de judar som sedan flyttade till Polen, Ryssland och de baltiska länderna med sig och utvecklade till jiddisch. Man använde lånord från hebreiska när man talade om religion eller filosofi. Från slaviska språk lånade man ord för att tala om mat, till exempel khrein ("pepparrot") och petrushka ("persiljerot"; ryska för "persilja).

De ashkenaziska judarna kom att forma sin religion delvis efter egna seder och bruk. Den ashkenaziska gudstjänstformen (nusach) skiljer sig därför från sefardernas och de orientaliska judarnas, vars nusach påverkades av de judiska akademierna i Babylonien på 500–800-talet. Den sefardiska riten anses av många närmare besläktad med den som var gängse i och omkring det forntida Palestina.

De ashkenaziska judarna har traditionellt varit i majoritet bland judar i Central- och Östeuropa, samt även bland judar som utvandrat till USA, men de är också den judiska grupp som drabbats hårdast av förintelsen.

Sefarder, även sefardiska judar eller sefardim (hebreiska: סְפָרַדִּים eller יְהוּדֵי סְפָרַד, Y'hudey Spharad, bokstavligen ”Spaniens judar”), är de judar av spansk-judisk härkomst som förvisades från den Iberiska halvön sedan de kristna återerövrat Spanien från de muslimska morerna i slutet av 1400-talet. Ordet Sefarad (סְפָרַדִּים) är hebreiska för "Spanien".

På 700-talet samt därefter på 1000-talet hade många judar flyttat från Babylon till Spanien. Där hade de stora friheter, innehade höga ämbeten, deltog i alla industriella arbeten och ägnade sig med iver åt vetenskapliga och kulturella sysselsättningar. I Spanien mer än någon annanstans nådde judarna (efter 711) under araberna (så kallade morer) en hög grad av materiellt välstånd och andlig utveckling. Det var bland annat judar som översatte de arabiska tolkningarna av hebreiska och senare till latin och grekiska skrifter. De hade även stor betydelse inom läkekonsten. Högskolorna i Montpellier och Salerno upprättades av judar; flera kristna konungar, till och med påvar, hade judiska läkare. De utmärkte sig vidare som astronomer, och även de berömda tavlor som Alfons X av Kastilien lät utarbeta hade man judar att tacka för.

Den öppenhet som muslimerna i Spanien visade mot judar medförde att landet blev en medelpunkt för sefarder (ladinotalande judar). Detta efterlevdes senare även av de kristna kungarna i Spanien, flera av dem hade exempelvis judar till finansministrar. I de stora spanska städerna fanns blomstrande församlingar delvis i särskilda kvarter ("juderia"). Polen blev en annan medelpunkt för judar från 1100-talet och framåt, sedan stora mängder askenaser (jiddischtalande polska och tyska judar) flyttade dit från Tyskland.

Från början av 1400-talet förändrades det politiska läget. År 1391 tvingades många judar att låta döpa sig. Längre fram växte oviljan mot dessa nykristna (conversos eller marranos), eftersom deras rättrogenhet misstänkliggjordes och på grund av sådana idéer som senare har gjort sig kända som antisemitism.

De arabiska morerna besegrades slutligen 1492, efter belägringen av Granada i Emiratet av Granada, och drevs bort från den Iberiska halvön av de spanska kristna regenterna Ferdinand II av Aragonien och Isabella I av Kastilien. Samma år, den 30 mars 1492 meddelades det att alla judar i landet måste antingen konvertera till kristendomen och låta döpa sig, eller lämna landet. De som lämnande landet behöll det spanska språket, som kallas sefardi eller ladino. Stora grupper lämnade landet även om det exakta antalet inte går att fastställa. Flera utvandrade till olika medelhavsländer, inte minst på Balkanhalvön.

Judar är Alla dem som är Maktens Slavar..