Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Jag instämmer i det mesta, inte minst det sista.

Risken att veckla in sig i rubriceringar är uppenbar, men man måste ofta kunna vara ödmjuk även inför de oödmjuka och de kanske alltför ödmjuka.

Problemen med suicid och assisterade suicid är nog inte alltid att folk dör eller att folk bryter mot lagen — för folk kommer att dö och folk kommer att bryta mot lagen — utan problemet är mer det principiellt grisiga området som dessa saker utgör. Där, tror jag, punkt nummer ett är att folk inte ska leva med döden för ögonen, för sin egen och framför allt för sina anhörigas skull, och för gemenskapens skull. Det bör uppfattas som ett råd i all välmening. Att välja att vilja leva måste vara det rätta. Ungefär som att välja att vilja arbeta. Som utgångspunkt. Sen är folk som vill dö kanske mer än man tänker sig insyltade i andra människor (och inte bara helt ensamma på jorden), där påståendet att man vill dö kanske bör ses som ett resultat av en psykologisk eller känslomässig dynamik mellan flera, och inte ett rent individuellt förhållande. Det kan dessutom finnas en och annan psykodynamiskt kunnig bland hugade självmordsassistenter och glada arvtagare...

Kort sagt: det är ett jäkla gungfly. Där folk måste erbjudas samhällets och statens stöd att leva, inte detsammas stöd att dö. Vilket jag vet åtminstone vissa skulle kunna uppfatta som en förolämpning, eller direkt kränkande.

Där nånstans kan (omvänt) även ett antal sinnelag passa in som ser på självmordet inte sällan motsägelsefullt som å ena sidan en ren privatsak (som ingen borde lägga sig i) och å andra som någon form av revansch på livet eller omvärlden, som ska basuneras ut och som man gärna vill ha assistans med. (Som om livet vore ett sämre hotell som man checkar ut ifrån när det inte levererar, för att lära portiern och ägaren en läxa. Med hopp om bättre service i ett nytt och varmare land i nästa liv då.) Få önskemål om att få dö är troligtvis rena privatsaker, trots hyllandet av självmordet som det yttersta tecknet på människans fria vilja.

Låt vara att det alldeles säkert finns mycket lidande o smärta...

Men i Bjärred står vi inför faktum att den här kvinnan har inte planerat att fortsätta leva. Att föreställa sig H sitta ut livstiden på Hinseberg kan man ju göra om man vill. Och gärna då ögonblick för ögonblick under tjugofem—trettio år. Och få eller inte få besök av bror och föräldrar och kusiner. Och byta till sig cigg av sina medinterner. Sätt igång och sluta inte!

Men det finns ingen riktig realism i att hon lever eller nånsin kommer åter till livet. Hjälper det om man säger att O o H var tillräckligt vuxna och mogna och förstod så mycket av livet att de kunde med säkerhet både veta och inse vad de gjorde och behövde göra i relation till hur samhället uppfattar detta och vad det skulle innebära? Fullt medvetna om sina handlingar och deras effekter? Sånär som på följande i alla fall...?:

Lagar mot assisterat självmord behövs inte precis just för att hejda O i hans framfart mot H, utan för just precis för alla andra människor på jorden (än mer tydligt efter O o H:s frånfälle). Hade just den lagen hindrat O o H redan långt tidigare så hade det ju varit bra, men där fanns det en annan lag som borde ha hindrat dem båda förr...

Om det är något som O o H borde ha förstått så vore det lagarnas anda och karaktär av stark rekommendation och råd. Som mänsklighetens och samhällets råd till dem som upplever sig rådlösa. I det ljuset säger lagen att mord och självmord kan framstå som en utväg, men är en ren chimär och är förbjuden av det skälet. Det är inte förbjudet att döda sig själva och sina egna barn fr.a. för att det är ondskefullt utan för att det är knasigt. Nu är det sagt...

O o H behövde inte veta att assisterat självmord är förbjudet. Det visste de. De behövde veta varför både familicid och ass. självmord är förbjudet. Inte primärt för att det ont, utan för att det i bästa fall är dumt o stolligt. Det är klassat som ont just för att det är dumt o stolligt och kan bli ruskigt tokigt.

Så att dividera om assisterat självmord i fallet H skulle jag betrakta som dimridåer som bidrar till fördumningen som bidrar till att sånt här händer.

(Sen att euthanasi etc måste flyta upp för att diskuteras ibland det måste man alldeles säkert acceptera, för det finns nog alltid behov att lära pånytt. Men man kunde allt diskutera fler saker också...)

Det som talar emot att hon rev det gemensamma brevet var att hon nån dag innan morden skrev på ett bevittnat testamente som redogjorde för hur ett arv skulle fördelas om barnen vore döda. Dessutom var hon, i likhet med sin make, fullproppad med sömnmedel, något som också tyder på gemensamhet. Vilka bevis som fanns på den framlagda USB-stickan kan vi bara spekulera om. Polisen verkar ju i alla fall helt säker och jag har ingen fakta som skulle kunna motsäga deras slutsats

Jag tror som du att de anhöriga fick ta del av mycket mer ur utredningen än vad allmänheten fick, bla vem som dödade vem. Enl. Missan som ringde och försökte sätta griller i huvudet på gamla mormor, så hade polisen sagt till mormodern att deras bedömning var att Hanna var skyldig.

Fast det där med titlar kan vara marigt. Jag känner tom till en gruppchef för rättstillämpning som brukar titulera sig åklagare när hon godtyckligt ringer upp utvalda och ger dem mer information än vad både pressträff och fup gett vid handen.

Det är riktigt som du skriver. Men för Hs efterlevandes del kanske de ändå vill veta om H handgripligen var med om morden på barnen. Även om beslutet var gemensamt. Men det vet de kanske? Att polisen har delgett dem detta.

Det finns dock en liten risk att H ville "riva" det gemensamma brevet, att hon ångrade sig och att det då utbröt kaos och morden begicks. Men det får vi nog aldrig veta.

Bryr mig mest om barnen och det förfärliga i att bli mördade av sina egna föräldrar. Att de var "hårt ansatta" och att "allt deras fokus låg på barnen" har jag svårt att tro eftersom båda jobbade på sina karriärer. De kunde ha tagit ett steg tillbaka och ändrat sina livsmönster och prioriteringar. Varför de inte gjorde det vet vi inte.

När det nu med all övertydlighet finns gemensamt och i samråd via två väldigt omständiga föräldrar med tanke på allt som är efterlämnat - så undrar jag ju hur tanken på att just Hanna ska vara så ångerfull uppstår.

Varför skulle hon inte kunna vara den som initierat allt? Deprimerad hönsmamma som inte vill leva längre. Som inte ens orkar prata om sjuka barn, som drar sig undan kollegor men innan pratat om frisk barn om man ska förlita sig på tråduppgift om bl.a Tjoa-Moa.
Som likaväl kan ha formulerat testamente och avskedsbrev. Det vet vi inget om men det finns suspekta skrivfel som är intressanta.
Som absolut inte är ångerfull ett par dar innan då testamente skrivs.
Den som snarare uppvisar tecken på en normal process vid självmord och att det inte alls verkar spikat sen tidig höst är däremot Oskar. Även sett till en ambivalent framförhållning.
Ju mer undandragen med tanke på resultatet, ju mer suspekt vid självmord.

Att de var hårt ansatta råder ingen tvivel på med tanke på det som kommit fram via media. Sökt med ljus och lykta efter behandling, avsagt sig evenemang pga sjuk dotter.
50-tal förhör har beskrivit hur de haft det - vilket sen presenteras via Fu och pressträff.

Det är snarare via att försöka hålla ihop flera områden samtidigt som leder till just ansatthet och krisreaktion. I förlängningen risk för depression.
Speciellt om man inte ber om hjälp och fortsätter som om det vore hanterbart. Ju starkare integritet, ju mer fasader, ju större tillslutenhet - desto farligare.

Vad de borde ha gjort kan vilken snusförnuftig person som helst räkna ut med arslet retroaktivt:
- faktum är att de inte gjorde som de borde.
Den stora frågan är då:
Varför.

I detta "varför" är det sen väldigt komplext beroende på personlighet, livssituation, psykisk ohälsa, självmordstankar, parkonstellationen osv osv osv osv.

Oavsett kokar de ner i att de var överens och är hon så pantad att hon skriver så starkt testamente - barn uteslutna - så kan man undra varför hon skulle ångra sig i sista minuten.
Låter inte ens sannolikt.

Ja, den stora frågan är ju vad som gjorde att de såg allt i svart, något måste ju ha tagit allt livsmod från dem, vad skickade ut dem på sin golgatavandring?

De tappade ju allt på väldigt kort tid, vad var det för besked som fullständigt ryckte bort mattan under deras fötter?

M,s diagnos?

Ja, den stora frågan är ju vad som gjorde att de såg allt i svart, något måste ju ha tagit allt livsmod från dem, vad skickade ut dem på sin golgatavandring?

De tappade ju allt på väldigt kort tid, vad var det för besked som fullständigt ryckte bort mattan under deras fötter?

M,s diagnos?

Det är riktigt som du skriver. Men för Hs efterlevandes del kanske de ändå vill veta om H handgripligen var med om morden på barnen. Även om beslutet var gemensamt. Men det vet de kanske? Att polisen har delgett dem detta.

Det finns dock en liten risk att H ville "riva" det gemensamma brevet, att hon ångrade sig och att det då utbröt kaos och morden begicks. Men det får vi nog aldrig veta.

Bryr mig mest om barnen och det förfärliga i att bli mördade av sina egna föräldrar. Att de var "hårt ansatta" och att "allt deras fokus låg på barnen" har jag svårt att tro eftersom båda jobbade på sina karriärer. De kunde ha tagit ett steg tillbaka och ändrat sina livsmönster och prioriteringar. Varför de inte gjorde det vet vi inte.

Tänkvärt i sin helhet.
Fortsättningsvis kan man slutligen återgå till det som det handlade om i begynnelsen -om man nu ska diskutera Hanna specifikt:
Hon ville dö och hon ville att självmordet skulle utvidgas. När det sen har utvidgats enligt önskemål så lär hon knappast ha önskat överleva när döttrarna dödats av paret.

Sen så är den centrala delen två helt oskyldiga barn som absolut inte gett nåt samtycke och berövats en framtid - som föräldrarna i sin melankoli målat helt i svart. Utan hopp. Ett liv utan nån egentlig mening.

Detta är klassisk depression som pratar och som ligger som ett tungt ok över hela konstellationen.

Eutanasi är en diskussion som poppar upp. Vanskligt ordval nyss via Bodström i mitt tycke. Nu har maken dödat frun, nu är det bra han är frisläppt så att familjen ges den viktiga tiden att sörja i lugn och ro. Eller de som säger att de lider så varför ska rättvisan nu behöva jag dem också?
Men ursäkta?

Dock funderar jag hela tiden på hur föräldrarna såg eutanasi för i just självmord finns som sagt den där kanten som de suicidala ska ta sig över och som Joiner beskriver.
Pro döden, där döden är en lösning på lidande.
Att vara positivt inställt leder givetvis inte till att människor blir mördare, dvs lika lite som att depressiva dödar barn:
Men kan det finnas nåt via grundpersonligheten och då i en kombination? Personlighetstypen är en riskfaktor (sårbarhet, copingförmåga, pessimism, osäker självbild, krav, emotionell instabilitet osv)

Frälst av den farliga kanten handlar om tillvänjning; att exponeras; att älta självmordstanken.
Andra gör det via att upprepa tidigare självmordsförsök, självskadebeteende, forna trauman etc.
Dvs acquired capability.
Eller som jag citerade svenska suicidforskaren som stod och blickade ner i svart vatten och funderade över den fria viljan - varav hon beskrev psykisk ohälsa som komponenten. Vi har en inbyggd överlevnadsinstinkt med andra ord men gränsen tenderar att suddas ut.

Banan till självmord är nämligen inte linjär - det är ett idisslande eller med ett finare ord ruminering; att älta.

Paret ältade garanterat i sin bubbla - varav Oskars fasad verkar visa tecken på att det sipprar igenom. Att han inte var nån bra rådgivare säger sig självt om han snarare bekräftade ältandet och givetvis var six feet under själv.

Ur Kognitiv Suicidprevention - Ett nytt sätt att förstå suicidalitet av Jan Beskow Professor, psykiater och socialmedicinare.

Som jag förstår det var det Ms diagnos. De skrev ju att det var döttrarnas diagnos, deras sjukdomssituation, som avgjorde beslutet. Jag tycker det är förfärligt att barns sjukdom skall avgöra om föräldrar skall ta livet av dom. Det säger mycket om föräldrarna.

Ja, det är nog det som är den kritiska punkten med tanke på att det sammanfaller med tidpunkt i avskedsbrevet - vilket jag då inte tycker ter sig som ett fast beslut överhuvudtaget då det går så lång tid och allt skrivande sker på slutet.
De allierar de sig över tid i den klassiska idisslandet som föregår su. Det är en sak att vilja kasta in handuken, det är säkerligen nåt helt annat att förmå sig döda sina barn. Hur mycket man än inbillar sig att man är altruistisk och uppförstorar farhågorna för barns framtid - vilket då indirekt påverkar deras egen tillvaro (”Ingen av oss kommer någonsin kunna leva ett liv i egentlig mening”).
Det är väl inte barnens diagnos i sig det rör sig om utan snarare situationen.

Annars vore det mer som det som även diskuteras parallellt: nån hemkokt version på snedvriden utvidgad eutanasi. Där ser man väl en mer välorganiserad avfärd?
FUP vid aktiv dödshjälp vore intressant att ta del av slog det mig, hur sådana diskussioner ältas mellan två vuxna, för exit till de sälla jaktmarkerna är det ju oavsett som diskuteras i Bjärred.

Jag fetar det du skriver sist i ditt inlägg: Att de var "hårt ansatta" och att "allt deras fokus låg på barnen" har jag svårt att tro eftersom båda jobbade på sina karriärer. De kunde ha tagit ett steg tillbaka och ändrat sina livsmönster och prioriteringar. Varför de inte gjorde det vet vi inte.

Ja, det är väl just detta som är så svårt att förstå - att de inte förmådde att tänka om, att de inte kunde låta livet få en annan utformning där de sjuka barnen rymdes. Om O helst av allt ville ha sin professur, och fortsätta arbeta med sin akademiska karriär och dessutom den framgångsrika konsultfirman - ja, då förstår man ju att två sjuka barn kunde vara ett "hinder." Det hade kanske ha varit en stor förlust och till och med tragedi för honom att ge upp delar av karriären för att orka med familjelivet också - men de flesta människor torde klara av att göra sådana livsförändringar när de är piskade till det, inte minst för sina barns skull. Man undrar ju varför detta verkade ha varit omöjligt för O. Och för H var det lika svårt att tänka om?

Det är märkligt - för den där delen är för min del den mest begripliga dvs vägen fram till att personer kraschar:

- Flerårigt fokus på ett barn som är har insjuknat. I all välmening försöker de hjälpa barnet.
- Överdrivet hopp om tillfrisknande följs av djup besvikelse.
- Försöker likt många andra föräldrar att få tillvaron att gå ihop på de olika arenorna som heter fritid-arbete- hemsituation.
- Viss förändring sker (ställer in evenemang, går ner i tid, jobbar hemifrån, vabbar troligen) - men det är inte tillräckligt.
- Föräldrar med skev uppfattning om föräldrarollens ansvar kan inte hantera tillvaron.
- Har inte copingstrategier, agerar fel i en krisreaktion - glömmer bort sig själva.
- Krisreaktionen fördjupas, övergår i depression.
- Synen på sig själva förbättras knappast (känsla av misslyckande).
- Gör fel. Drar sig undan, upprätthåller fasader, försöker stötta varandra.

Vad det beträffar det återkommande ordet "karriär" vore det intressant om det specades med tanke på föräldrarnas redan befintliga jobb. Oskar söker inte professur förrän i september.

Nu börjar tillvaron bli kritisk. Ännu ett barn insjuknar i samma sjukdom vars tillvaro då tolkas med depressiva ögon och garanterat utifrån den äldsta dotterns besvär och lidande.
- Här ballar de ur fulllständigt.