Citat:
Ursprungligen postat av
Remark
Om artikeln skulle hinna ingå och tryckas i denna Jubileumsskrift så utgår jag från att den skulle insändas någon månad i förväg. Normalt skickas tryckförlaga till författaren för godkännande. Innan tryck. Visserligen digitalt.
Inte heller tror jag det var några nya tankar han uttryckte.
Nej, det tror inte jag heller - men ville ändå pröva tankegången. - Läser man ett urval av det O skivit (inkl. den forskning som pågick och som LU fått anslag för) finns ingenting som stöder några dubbla agendor från hans sida. - Men att parallellt med ett krävande arbete som ställde stora krav på förberedelser och koncentration, också ha en orosfylld hemsituation med en; sedan två, sjuka barn och en orolig hustru, måste med åren ha inneburit att bägge makarna tagit stryk och fått ge avkall på mycket i sina resp. yrkesliv.
Vid tiden för momsskriften bör M:s diagnos ha varit nära förestående. - Enligt en (vad jag förstår trovärdig postare) besökte H onkologen i slutet av augusti. Den 26 aug skriver O till M:s pianolärarinna att M blivit långvarigt sjuk. - Problem och orosmoment bör vid den här tiden ha hopat sig; minskat motståndskraften samt hämmat förmågan att hålla huvudet kallt. Det kan ha rått katastrofstämning i hemmet (om än på det inre planet) som fick återverkan på hela familjen och deras resp. aktiviteter.
En utlösande faktor bör ha funnits: Kanske blev något av barnen sämre under julhelgen; kanske någon av föräldrarna. - Det här med att man fattat beslut tidig höst 2017 måste nog tas med en nypa salt; det är dock möjligt att man redan då börjat penetrera olika lösningar och utfallsscenarion.
Det hela kom som något av en blixt från klarblå himmel; ingen hade kunnat förutspå en hel familjs utplåning: ingen av lärarna som så gott som varje dag besökt hemmet (3 resp. 4 dgr/vecka) och vilka regelbundet rapporterat till skolledningen; olika uppföljningssamtal hade ägt rum med föräldrarna närvarande, osv. - Och med två barn hemma med en så pass svårtacklad och i värsta fall invalidiserande sjukdom, vore det väl konstigt om inte någon av föräldrarna förr eller senare skulle finna "skälig grund" att agera på ett mer rationellt och lösningsinriktat sätt?
Sedan vad man får, bör eller förväntas göra, är en sak; vad man de facto gör, en annan - och
varför är ytterligare en fråga som i det egna huvudet skiljer ont från gott.