Gör en likadan genomgång för utvecklingslaget/utmanarlaget (man verkar även från skidförbundets sida inte helt på det klara med vad laget kallas) som jag gjorde för A-laget och team Bauhaus. Antingen har man gått framåt, bakåt eller stått stilla. Kanske kan man ha med sig att åkarna i denna ålder förväntas gå framåt, så även ett stillastående är väl ett misslyckande, i varierande grad. Börjar med de äldsta och arbetar mig neråt i åldrarna.
Ida Dahl: Bakåt.
Dahl var en rätt okänd åkare ända fram till andra halvan av förra säsongen när hon började leverera resultat på en mycket högre nivå än tidigare. Kom då med i utmanarlaget inför i år, första gången hon fick vara med i något landslaget. Den här säsongen har dock inte blivit något steg i rätt riktning, det har varit svaga resultat genomgående.Tog inga poäng i skandinavisk cup i år, och resultaten på SM blev sämre än ifjol trots att det var bättre startfält förra året. Har också åkt en del långlopp och frågan är om det är där hon kommer ha sin framtid istället? Konkurrensen för svenskor inom den traditionella skidåkningen är ju mördande och kanske kan hon få en karriär som långloppa istället.
Elina Rönnlund: Framåt.
Rönnlund har som kontrast till Dahl alltid tillhört J-landslaget eller ”B”/U-landslaget. Nu gjorde hon sin sista säsong som U23-åkare, så från och med nästa säsong finns det inget att gömma sig bakom. Säsongen har också på det stora hela varit ett steg i rätt riktning. Resultaten redan i Bruksvallarna pekade mot en liten förbättring internt mot svenskorna kontra säsongen innan 10-13-14* i Bruks vs 18-12-24* (*kvalplacering) i Gällivare. Sedan kom hon trea i sprinten och vann distansen första Sverige-cup-helgen, första pallplatserna där. Insatsen i världscupen därefter blev dock riktigt misslyckad, med dåliga skidor har det antytts. I skandinavisk cup har resultaten annars också pekat åt rätt håll, det blev i år en 6:e plats totalt med 209 poäng kontra en 31:a plats med 82 poäng säsongen innan. Också på SM lyckades hon knipa ett brons när många av de bästa saknades. I Cogne trillade några få världscuppoäng in, men mtp det försvagade motståndet hade man kanske hoppats på lite mer, inte heller i Falun blev det någon succé där hon inte var nära att kvala i sprinten och sedan inte kom till start i distansloppet. Också U23VM blev lite svagare än väntat skulle jag säga, framförallt att hon så tydligt fick stryk av de två andra svenskorna i den långa masstarten. Allt som allt ligger ändå Rönnlund bra till för att vara/bli en stabil världscupåkare under åren som kommer, men frågan är om det kommer räcka för att ens få starta, annat än när vi har nationell grupp.
Moa Olsson: Stått stilla.
Min första spontana tanke om Olssons säsong, är att den varit svag. Men frågan är om det verkligen har något stöd i verkligheten/fakta, eller om det snarare bara bygger på hur stark hon var under ett par lopp på SM under slutet av förra säsongen – samt att jag hejar lite extra på henne eftersom hon framstår som väldigt sympatisk (då kan man lätt bli extra kritisk också). 11-32-38* bland svenskorna i Gällivare blev 23-39-25* i Bruks i år, förbättringen i sprinten kan nog helt tillskrivas att det var fristil denna gång, den stilart Olsson behärskar betydligt bättre nuförtiden. Annars alltså siffror åt fel håll. Därefter följde en första Sverige-cup-helg, återigen med svagare insatser än fjolåret trots bättre ”tur” med stilarten detta år. Totalt sett blev deltagandet i Sverige-cupen kvar ungefär på samma nivå, något fler poäng men deltog å andra sidan i två lopp mer vilket gjorde snittet sämre i år. Men, sen kommer en intressant grej, också fröken Olsson har likt Rönnlund förbättrat sig kraftigt i skandinavisk cup. Förra årets 41:a plats med 56 poäng byttes i år till en 8:e plats med 200 poäng. Dock ska påpekas att hela skillnaden kan tillskrivas helgen i Madona kontra helgen i Trondheim förra säsongen, där det lämpligt nog också var minitourer vilket ger stort poängutslag. Resultaten på tävlingarna i Finland och Sverige var snarlika fjolårets. Fick till ett ganska bra lopp på tremilen med en 11:e plats, betydligt bättre än under SM-veckan, framförallt om man tänker på att det var fler A-landslagsåkare till start på tremilen. Men sen har vi återigen det där med skillnaden i klassiskt kontra fristil. Nåväl, allt som allt en sisådär säsong. Kanske att det bara är internt mot svenskor som Olsson inte gått så bra, målet för nästa säsong måste väl iaf vara att ta en plats till U23-VM.
Emma Ribom: Framåt.
Öppningshelgen hade hon 16-14-15 mot 20-11-13 året innan, så där syntes inga direkta tecken på framsteg. Andra helgen kom hon sist i finalen i sprint i Sverige-cupen, och 7:a i distansloppet. Två okej resultat, men inget mot vad som kom senare. Efter det en sjukdom som gjorde att hon inte åkte mer innan jul och man tänkte väl att det är samma visa som varje år med Ribom, sjukdom förstör utvecklingen. Sen sköt det dock fart ordentligt, i skandinaviska cupen samlade hon in 240 poäng och slutade 4:a totalt att jämföra med 50 poäng och 44:e plats säsongen innan. Extra imponerande med tanke på att hon bara åkte 5 lopp mot 7 stycken föregående säsong. Precis som för jämnåriga Olsson var det framförallt helgen i Madona som gjorde det där hon slutade tvåa i minitouren. I den inhemska cupen är framstegen lika tydliga, Ribom vann den här säsongen med 334 poäng mot en 27:e plats och 98 poäng förra säsongen. Självklart deltog hon då också mer i år, men det är också ett gott tecken för efter sjukdomen innan jul tror jag inte det varit någon mer sjukdomsperiod för henne – och det känns som en nyckel. U23-VM hann hon också med, okej insatser med masstarten som höjdpunkt. Världscupdebut i Kollen ledde till poäng omgående, poäng också i sprinten i Falun. Just detta är imponerande, att hon är bra i allt. Samtidigt talar det emot henne i det korta perspektivet, det blir svårt att ta platser i världscupen när man inte har spetsen någonstans, men på sikt är det väldigt lovande för att kunna samla poäng i världscupen. Ribom har kort och gott flyttat fram sina positioner rejält både internt bland svenskorna och internatinellt.
Moa Lundgren: Framåt.
I och med att Moa är förstaårssenior går det inte lika lätt att jämföra med resultat från förra säsongen, men att hon har gått framåt känns solklart. JVM-guld blev till U23VM-guld, inte kvala i världscupen blev till semifinaler (låt gå för att hon misslyckades en gång denna säsong också, och att hon nog var ur form ifjol när hon fick chansen). Visade redan i Bruksvallarna att hon skulle vara att räkna med, och bortsett ett par sjukdomar och loppen precis efter det så var hon att räkna med hela säsongen egentligen. Imponerande slut också med att vinna minitouren i skandinavisk cup, ta sig till semi i världscupen, vinna sista sprinten i Sverige-cupen och sedan göra ett ordentligt och allvarligt försök till att ta medalj på tremilen i SM. Sistnämnda insatsen förvånade mig mest, just för att det var på tremil, annars har det stått klart hela säsongen att Moa är en stor talang i distans också även om det lär vara i sprint hon får mest framgångar (kortsiktigt solklart så). Blir oerhört spännande att följa nästa år, bofast i sprintlaget? (Vilket lär innebära pallkapacitet).
Johanna Hagström: Framåt.
Lika imponerande säsong som Lundgren egentligen. Lyckades inte riktigt lika bra, eller tog inte för sig lika bra, i Bruksvallarna i början av säsongen vilket gjorde att hon inte kom in i världscuplaget från start. Men varje sprint denna säsong har Hagström levererat. Efter jul vann hon direkt i skandinavisk cup och följde upp med två distanslopp som var bättre än tidigare, sen ramlade hon bort ett potentiellt guld på U23VM men såg istället till att komma 6:a i långa masstarten vilket var ett lopp på en helt annan nivå än de distansloppen hon gjorde på JVM ett år innan. Brons på SM följde (hon slog Maja, bara en sån sak) och ledde (äntligen) till världscup. Mycket stabila insatser i världscupen med en pallplats i Cogne som ordentlig höjdpunkt. Riktigt stark seger på 5 klassiskt i skandinavisk cup också, där hon var överlägsen (mtp den korta distansen). Att jobba på mot nästa år blir väl att inte ramla… Tre fall i viktiga tävlingar, påminner om en viss Stina Nilsson och hur det såg ut för henne första säsongen hon körde mot seniorer på högsta nivån, och det har ju blivit rätt bra.
Alicia Persson: Framåt.
Lite knepig att betygsätta då det är mer anonyma placeringar på henne, och dessutom tog hennes säsong slut redan i mitten av februari (skada, sjukdom?). Min bedömning är ändå att hon överlag varit en bättre skidåkare denna säsong än sista juniorsäsongen. Sprint i fristil har fungerat bäst där det blivit semi i Sverige-cupen, semi i skandinavisk cup och kvalade med marginal både i Bruks och på SM. Poäng i båda fristilsdistanserna i skandinavisk cup också. Möjligt att hon kunde gjort detta föregående säsong också, men jag väljer att inte tro det. Ingen supertalang som de två nyss nämnda men resultaten jag räknade upp är ändå stabila för en förstaårssenior, framförallt som nivån på damsidan i Sverige är All time high. Det finns framtidshopp här med.
Emma Larsson: Bakåt.
En tjej som haft det ruggigt tungt första senioråret. Dessutom ingen kontinuitet i tävlandet alls, flera avbrott under säsongen. Mycket sjukdomar? Kan inte hitta en enda positiv insats, och då är självklart inte kraven/förväntan att hon ska vara som Lundgren/Hagström utan mer i krokarna av Persson, för det var hon ju förra säsongen (bättre i en del, sämre i en del annat). Nästan 2 minuter efter just Persson i det enda distanslopp hon gjorde i skandinavisk cup, nere på en 68:e plats. Svårt att sia om framtiden här, lär väl åka ur laget till att börja med, men satsar hon vidare kan det såklart vända – men det bör nog göra det rejält redan nästa säsong. Med tanke på hur många lovande damer det finns i hennes ålder (+/- några år) har man inte råd icke-säsonger.