Citat:
Ursprungligen postat av
MeggieCleary
Det var ju ingen som såg detta komma.
Nej, ingen såg det komma. Ingen kan någonsin föreställa sig att två föräldrar ska utplåna en hel familj.
Men, det räcker ju med att man vet att barn inte har det bra, för att man ska reagera (helt utan tanke på att barnen riskerar att bli mördade). Och man visste att det var en familj i kris.
Så: när man ser på händelsen i efterhand - fanns det trots allt tecken och signaler? I så fall vilka tecken? Vem såg? Vad gjorde de som "såg" -
vad gjorde de av sina iakttagelser och sina funderingar?
Vad hade man kunnat göra mer av eller mindre av?
Vad såg man, vad såg man inte - utifrån det upplägg man hade för flickorna? Hade ett annat upplägg gett en annan förståelse? Jag tänker på hemundervisning, kontakter med andra vuxna än föräldrarna, sociala aktiviteter, samarbete mellan sjukvård och skola och så vidare.
Vilken kunskap hade skolans personal om ME? En rektor har nämnt att det var olika lärare som vistades i hemmet och hon fick feed back från dem, så därför kände hon sig trygg i situationen. Där lades ett stort ansvar på de hemunderivsande lärarna tycker jag. Var det de som skulle hålla koll på barnens situation och rapportera till rektor om någonting inte verkade bra?
Det finns väl massor att gräva i gällande detta. Precis som att det fanns mycket att fundera över i fallet med flickan Yara eller pojken Bobby, och många andra barn som farit illa och dödats i sina hem. Så länge som sådana här situationer inträffar: att barn dödas i sina egna hem och av närstående vuxna, behöver vi fortsätta utveckla kunskap om vilka fallgropar som vuxna i barnens närhet trillat i (och nej, vi kommer aldrig att kunna förhindra helt och hållet att barn dödas i hemmen, tyvärr).
Diskussionen om vem som dödade vem är (för mig) mindre viktig - för när det hade gått så långt som att en eller två föräldrar bestämt sig för att släcka barnens liv, då var det redan för sent.