Citat:
Ursprungligen postat av
sno
Varför kan du inte diskutera frågan utan att gå till personangrepp?
Om man anstränger sig ”hårt” för att ta sig till rättssalen och sen inte yppar ett ord där – då skulle man lika väl ha kunnat stanna hemma helt utan ansträngning.
Alla brottsoffer känner sig säkert ledsna och tomma inuti. Det är inget särskilt för just den här gruppen. Dessutom hade hon ju stöd av åklagaren, så helt ensam var hon ju inte i rättssalen gentemot den tilltalade och hans biträde.
Hon hade därutöver redan fått stöd i Tingsrätten så man kan inte påstå att hon borde ha känt någon sorts hopplöshet inför rättsapparaten. Hon kunde förvänta sig att rättsapparaten skulle stå på hennes sida – bara hon öppnade munnen.
Hon har själv vittnat om att hon var ”kär” och därför inte kunde slita sig loss från sin förövare. Vanligtvis använder man ju argument som att man tänkte på ”barnen”, ”ekonomin” osv men Josefin kunde ju inte luta sig mot de argumenten, eftersom hon var självförsörjande och utan barn. Så då blev det ”kärleken” som höll henne kvar.
Det klingar ju bättre än t.ex. ”ett gemensamt missbruk” eller ”gemensam mörk uppväxt” eller ”berg- och dalbana sexliv” - som skulle ha bundit paret ihop. Trots att det troligtvis var närmare sanning än ”kärlek”.
Och för att komma till ämnet så ogillar jag också dessa folkdomstolar som 20 år senare ska skrida till verket och ”protestera” samt sparka en pensionär. Dessa ljusmanifestationer står mig upp i halsen.
Självklart kan Dramaten inte ha kvar en medarbetare som övriga är rädda för, spela roll att det är en pensionär! Jag har inget alls emot ljusmanifestationer eller att media skriver om detta, men, hur många av dessa som står med ljus i handen stöttar på riktigt om någon i deras närhet råkat illa ut? Inbilla dig inte att vi delar några åsikter eller värderingar. Det är bra om detta ämne luftas så att man kan röka ut sådana råttor som dig.
Det är en slump vem våldet drabbar. Det skär genom klasser, personligheter, bakgrund. Våldsamma män finns överallt, i villor och lägenheter.
Du har så mycket att lära, men jag förstår av ditt svar att du är ett efterblivet ego. Om du har den minsta kontakt med människor i ditt yrke råder jag dig att byta jobb. Du kan skada människor med din vidriga attityd. Fokusera du på sex, så tar människor med omdöme ansvar för viktigare saker i det här sammanhanget. En människa som blivit misshandlad tänker inte på sex. Du har förväxlat det med par som bråkar och har försoningssex, det du kallar berg- och dalbanesex.
Josefin bröts ned och kom aldrig tillbaka. Jag undrar hur mycket hon orkade arbeta? När började missbruket? Misshandlade kvinnor döljer sig ofta bakom tappade karriärer och liv. Det är så fruktansvärt tragiskt och bättre blir det inte när okunniga egoister börjar yra om sex. Jag blir heligt förbannad.
Domen som ÖR fick speglade dåtidens förlegade och okunniga syn på vad våldsamheter innebär för offret. Att ta hänsyn till förövaren är vedervärdigt. Han ska ha sitt straff i domstol, vad omgivningen gör ska inte vägas in.
Varför jag vänder mig mot (obs sno, detta är inte en diskussion med dig nu) fullständig utrökning av förövare i media och slaskwebb är att det kan bli ännu svårare för kvinnor att vilja anmäla misshandel om de vet att maken till deras barn, exempelvis, förlorar sitt arbete och alla kontakter. Det innebär att barnens far inom några år blir sjuk på grund av utstötning och då är allmänhetens dom mot förövaren en dödsdom. Vilken sund kvinna vill skänka sin man en dödsdom?
Misshandel kan variera från knuffar till blåmärken och livslånga skador. Det gemensamma är rädslan, att gardera sig mot angrepp för offer vet aldrig när förövare
går för långt. De flesta offer som stannar gör det för att de tror att de kan kontrollera mannen, smita undan om det blir farligt. Det är en kalkyl där kärlek och omtanke läggs i ena vågskålen och misshandeln i den andra. Vid "måttlig" misshandel, hot och blåmärken med enstaka slag, så lämnar sällan kvinnor in, tror jag. Det är lättare att gå om det blir riktigt svår misshandel. De borde självklart få stöd att lämna in, men om priset är en saboterad make eller partner, vad blir valet då? De blir kvar.
Att utdöma straff, men ändå låta förövaren ingå i samhällsgemenskap är faktiskt viktigt för att kvinnor ska vilja anmäla. Det var antagligen därför JN också var tyst. Hon ville se en dom, men var inte beredd att fälla livslångt, tänker jag. Att hon själv dog i förtid, var inget hon visste om. Om hon vetat det, hade saken kanske sett annorlunda ut, precis som om tingsrätten inte tagit hänsyn till ÖRs liv. Det var en annan tid. Man kan inte diskutera JNs agerande utifrån metoo, hur offer gör nu, eller vilket stöd de har. Att anmäla då var
oerhört starkt.
Jag vill hedra Josefins minne och jag hoppas att det kommer förslag på lämpliga åtgärder som gör att kvinnor vill anmäla och därmed komma ur förövarnas grepp.
Bland annat är det oftast förövarna som får stöd och samtalsterapi. Offren går iväg ensamma, ofta med skövlad ekonomi och självkänsla.
Så, om det ska vara jämlikt, erbjuda alltid offer terapi för att bygga upp självkänslan igen. Vad fick Josefin för hjälp?! Ingen, misstänker jag. Hon satt ensam med skuldkänslorna, tror jag. Det är dubbelt att anmäla någon man älskat, men också är rädd för. Hon var garanterat varken "nöjd" eller glad för domen. Hon var slut som människa.
Misshandel som innebär fängelsedom innebär per automatik att förövaren kan förlora sitt arbete. Jag tror till exempel att tjänstemän som döms kan bli av med sina jobb om straffskalan innehåller dom över fem år.
Så hur gör man det "attraktivt" och "effektivt" för kvinnor att anmäla? Vitsen måste ju, utöver straff, vara att både offer och förövare får sina liv återställda så gott det går. Har samhället råd och resurser för all terapi som skulle behövas? Vilket stöd ska omgivningen ge?
Jag ser att typer som Sno föraktar offer och beskriver dem som "psykfall". Så vem skulle vilja berätta för "Snotyper" att de far illa om rådet blir "lämna idiot" när det kan innebära fara för liv att lämna och att både offer och förövare sänks ned i depressioner, ensamma.
Skulle vilja påstå att misshandel i nära relationer skapar stigma hos båda och den ensamhet som offer och förövare känner leder ofelbart till psykiska svårigheter, depressioner och i värsta fall, förtida död. Både offer och förövare blir utfrysta, lämnade ensamma. Föraktet mot den som stannar kvar, eller inte har kraft att lämna en misshandlare, är djupt. Den dagen en person berättar för släkt och vänner om att de far illa, hur ska då släkt och vänner hantera detta? Bjuda in som om inget har hänt=Negligera. Fördöma båda=Sätta både offer och förövare ensamma med varandra.
Det enklaste är förstås att säga att man finns där, alltid. Så fungerar det inte. Det är som sagt bara att läsa vissa inlägg i tråden och inse hur mycket rädsla det finns. Vem vill bjuda hem någon man vet har förmågan att bruka våld? Många är inte sugna på det.
Våldsamma män misshandlar sällan på första dejten, utan först när paret etablerat sina känslor för varandra. Det är då våldet kommer in, som ett sätt att hantera känslor i just nära relationer. Våldsamma män ska helt enkelt inte ha nära relationer med någon partner, däremot kan de fungera på arbetsplatser där man inte måste frottera sig mot varandra för mycket. Skådespeleri faller bort då...
Misshandel i nära relationer är verkligen ett svårt ämne, men att vända bort blicken och förakta offer, det är verkligen det sista man ska göra. Jag tror däremot inte att skriverierna i media leder till att fler anmäler, tror snarare att uppmärksamheten gör att ännu färre anmäler, särskilt om förövaren är känd. Det som är positivt är om kunskaperna om våld i nära relationer fördjupas, det kan möjligen leda till att offer får bättre stöd i sin nära omgivning, men när bollen väl är satt i rullning så kommer kraven på offret. Stressen ökar, offret mår ännu sämre. Stressa aldrig våldsutsatta! Bara finns där, stäng
aldrig dörren. Ställ inga krav. Att det ska vara så svårt för vissa?!
Allt ovan borde media ta upp, så att det inte stannar vid manifestationer eller tips på vart man ska vända sig. Det som behövs är folkbildning. Hoppas media tar den bollen fullt ut nu. Indignation är bra, men i skarpt läge räcker inte det. Ilska mot förövare, och ibland, offer, är det sämsta tänkbara alternativet. Jag blir rädd och oroad av "talkörer" utanför arbetsplatser, men om nu HR-avdelningarna sovit i alla år, så är det dags att vakna. Ingen ska behöva vara rädd på sin arbetsplats, varken för chefer eller kollegor 2019.
