Hallå tråden!
Det verkar som att ni missat detta intressanta inlägg.
Jag har kollat på några avsnitt nu och för mig tydliggör skildringen av de drabbade personerna och deras familjer hur otroligt komplext förhållandet mellan hjärna och kropp är. Slutsatsen var att dessa personers fysiska lidande är ett obestridligt faktum - man ser verkligen att de inte är simulanter - samtidigt som symtomen orsakades av tidigare känslomässiga trauman, stress och relationsproblem.
I serien visas de mest horribla alternativa (och svindyra) behandlingar som utifrån är löjeväckande, men som för de drabbade fyller nån slags funktion. Det sorgligaste av allt var personernas isolering från omvärlden och hur deras lidande drabbade de anhöriga hårt.
Om Bjärred-föräldrarna fastnat i en liknande situation när de tolkade sina döttrars trötthet var tillvaron säkert mardrömslik i villan. Självmord var något som ett par av personerna i dokumentären tog upp som en möjlig utväg.
Citat:
Ursprungligen postat av
Tey44
http://www.lakartidningen.se/Aktuellt/Kultur/Kultur/2018/08/Pseudodiagnoser--och-akta-lidande/
Citat från Läkartidningen:
"På streamingtjänsten Netflix kan man nu se en helt fascinerande amerikansk dokumentärserie [1] som i sju delar skildrar sju olika patienters Golgatavandring från den ena pseudovetenskapliga behandlingen till den andra. En resa utan slut, så länge pengarna räcker.
Seriens engelska namn »Afflicted« kan närmast översättas med »drabbad«, vilket säger mer än den svenska titeln »Mystiska sjukdomar«. Att patienterna och deras anhöriga lider svårt råder det ingen tvekan om, men vad lider de egentligen av? I varje fall inget som vanliga läkare lyckats lindra, för dessa patienter har inte i den normala vården fått några förklaringar de kunnat acceptera."
Är det någon som sett serien Mystiska sjukdomar på Netflix? ME tas upp där bland annat. I första avsnittet säger en ung kvinna med överkänslighet för mögel:
Det finns en gräns för hur mycket smärta jag kan stå ut med. Om det fortsätter så här och jag inte kan hantera det så vill jag sluta på ett fridfullt sätt. Det hjälper mig att kunna säga: "Vet du vad? Du behöver inte stå ut för evigt."