Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Isåfall skulle nog den starkare ha snyggat till efter kampen. Nu fanns inget att dölja så varför tänka på städning när familjen skulle dö.

Jag tänker så här. Människor som får en plötslig sjukdom som ME (influensa som aldrig går över) tenderar att dämpas i sitt humör. Om de sen dessutom blir sämre eller i alla fall inte blir bättre och så småningom får sin diagnos fastställd, har det gått ganska lång tid av lidande(minst 6 mån oftast mer). En tid där ansträngning leder till utmattning och smärtor. Livet blir plötsligen begränsat och fyllt av förluster i varierande grad. Det är då inte konstigt att depressionen kommer som ett brev på posten som andra livssituationer när livet plötsligt tar en ny vändning, särskilt när förluster är inblandade (sorg, få barn (förlust av tidigare liv), bli av med jobbet, livskris (förlust av tidigare jag), skilsmässa, flytt, sjukdom). Skillnaden mellan dessa senare och ME är att ME kräver inaktivitet som är svårförenlig med den beteendeaktiveringen som nästan all depressionsbehandling bygger på. Medicin och ändrade kognitiva tankemönster i alla ära, men inget slår beteendeaktiveringen. Lägg därtill försämrad sömn och aptit som följd av MEn så har du en mängd saker som upprätthåller och kanske förstärker depressionen. Så jag tror att MEs symtomatologi med dess uttröttningsbarhet är depressionsskapande och depressionsvidmakthållande.

Sen kan det säkert finnas några som slinker in från andra hållet dvs via psykisk ohälsa som man misstolkar som ME, men det tror jag inte är majoriteten. Man bör naturligtvis vara försiktig vid diagnossättning så att man inte ger människor fel diagnoser och därmed fel behandling, något som sannolikt är lättare vid sjukdomar utan biologiska markörer.

Det är antagligen helt omöjligt för polisen att föreställa sig att man kan lägga in ett papper i skrivaren med två namnunderskrifter och sedan skriva ut. Precis som när man lägger in ett förtryckt brevpapper. Nu borde väl O inte vara så galen att han ber frugan att skriva på ett tomt papper och hon bör väl inte heller ha varit så dum att hon skrev på ett tomt papper, om inte hon eller någon annan var hotad.

Att paret skulle ha planerat detta sedan Moa fick sin diagnos är absurt, svårt att tro det, för i så fall är föräldrarna riktigt onda. Då kan de lika gärna ha satt barnen på svältkost preppad med sömnmedel. Allt för att få medgörliga barn, antingen för att de ska fixa att bli mördade eller något annat, medan de levde.

Galenskaperna tar aldrig slut med polisen vid tuschpennan. Finns inget att lära, fler barn kommer att boxas in med ME.

Mycket bra poänger.

Vad hindrar dem från att presentera vilken enhet/expert/myndighet el. dyl. som har gjort analys av brevet där de kunnat fastslå att att underskrifterna tillkom efter utskrift - och inte tvärtom. Det minsta de skulle kunna göra är att presentera en rapport där det beskrivs hur en sådan analys och efterföljande slutsats går till. Vilka vetenskapligt underbyggda metoder ingår i en sådan analys och konklusion? Finns där inom polisen experter som vid blindtest kan skilja dokument som printats efter underskrift på tomt papper, från de där underskrifterna tillkommit efter utskrift?

Hur har de för övrigt kunnat fastsälla att "mailkorrespondansen" mellan föräldrarna, som ligger till grund för slutsatsen om samförstånd, inte skickats av samma person från två olika mailkonton?

Där vill man ju gärna till exempel se att de kontrollerat att t.ex. H var på arbetet den dagen och tiden hennes mail skickades, medan O skrev sitt svar från hem-wifit, eller tvärtom. Har de kunnat fastställa att de två personerna skrev mailen från olika platser och wifi-anslutningar till exempel, för at därmed kunna utesluta att det är en och samma person som iscensatt denna "mailkorrespondens med fullkomlig konsensus inför dådet".

FUP:en har gjort mig väldigt tveksam till hurvida denna utredning skötts rätt, om den varit grundlig och detaljerad i karläggningen av bevis, och om utredarna lyckats arbeta förutsättningslöst och utan förutbestämda teorier. En god utredning har en inte en färdig slutsats som man sen samlar styrkande bevis till. En god utredning i detta fall skulle utgå från att "brevet och samförståndet" är en schimär eller en efterhadskonstruktion av gärningsman. Sedan skulle man låtit bevisen leda vägen, tills man kan dra en objektiv slutsats baserad på bevis som man nagelfarit, vänt ut och in på, och kritiskt granskat innan man lägger till dem som faktiska bevis.

Det är orimligt att det är sekretess på att redovisa hur polisen kommit fram till utredningsresultaten. Vem skulle skadas av det?

En djupt deprimerad person kan inte arbeta, sova, äta eller ta hand om sig. Att båda föräldrarna gick in i djup depression samtidigt tror jag inte på.

Fantasier. ALLA flickor i samma familj fick ME i SAMMA ÅLDER ska det vara. Låt se nu.
- Alla barn. Vilket sammanträffande.
- Samma ålder. Vilket sammanträffande.
- Samma diagnos. Vilket sammanträffande.
- Hemskolning. Vilket sammanträffande.

"Familjen extrem slump" såg sedan till att jobba på precis som vanligt, tog jullov och sedan avslutade de flickornas liv ungefär som när man avlivar en katt och kastar säcken i vatten. Ett kliniskt förfarande där barnen/katterna stoppades om så att bara huvudet syntes. Även frun såg likadan ut när hon hittades. Bara huvudet stack upp. Kanske så man bäddade ned varandra i denna familj eller om det var herr Henkow som tyckte att det var rationellt att bädda in sina familjemedlemmar noga en sista gång.

Det verkar som att du tror på slumpen i alla fall. Tvi, tvi, tvi.

Ja så funderar jag.
1. Fysisk sjukdom.
2. Stor risk för följdtillstånd pga av omständigheterna (depressionsskapande)

Om man försöker hävda att man minsann har en fysisk sjukdom om det sen tillstött en depression blir det skevt.
Utmattad efter ansträngning, aldrig utsövd, värk, ljus/ljudkänslig, skinn som bränner och sen inte kunna umgås normalt eller röra sig ut. Inte göra det man vill, behöver förlita sig på omgivningen. Jag blir nedstämd av bara tanken..
Finns ju ingen nedstämd som skulle säga: Jag har bara Stroke. Det är inte depression.
Eller tvärtom bedyra att det är inte unikt för just Stroke.
Man kan ju inte hantera tillvaron, fysisk sjukdomstillstånd bättre direkt, inte tänka klart om psyket ballar ur också - och det påverkar ju anhöriga än mer.
I den här meningen talar han emot sig själv i mitt tycke:
"– Men det sunda förnuftet säger väl att den som lider av någon form av svårare kronisk sjukdom löper en ökad risk att drabbas av depression och tankar på att ta sitt liv. Men det är ett sekundärt problem och inte unikt för ME (..)."

Det är minsann inte unikt för ME (bedyrandet..) - det är nåt subtilt försvar som hela tiden är med?
Det är rakt inte sekundärt om folk dör.

Bra analys! Bland det mest destruktiva jag någonsin läst bland allt ME-relaterat var det där blogginlägget "Att duscha med ME", där det föreslog att man ska ha pulsklocka på sig så man kan se till att pulsen absolut inte höjs. Jag kan möjligen köpa att utmattande fysisk belastning och överdriven fysisk aktivitet kan göra ME-sjuka utslagna en dag eller två - medan en frisk individ inte blivit golvad av i flera dagar efter sådant. Men att stirra på en pulsmätare och helt stänga ner i sängläge om man ser minsta antydning till pulshöjning - ett sådant förhållningssätt skulle GÖRA exakt vem som helst sjuk efter en tid. Kroppen mår bra av att pulsen höjs litegrann genom t.ex. måttlig konditionsträning. Konditionen ökar stegvis och kroppen stärks och orkar mer. Naturligtvis har även ME-sjuka en kondition, muskel-hälsa och ett hjärta som stärks av konditionshöjande pulshöjning regelbundet. Om du inte redan vore sjuk så skulle du BLI sjuk efter några månader av totalt undvikande av minsta lilla som kan höja pulsen ett snäpp. Alltså: är de inte redan sjuka så kommer de bli det med det förhållningssättet. Kroppen mår ju SKIT om man TOTALT undviker alla former av aktivitet en längre tid. Är du redan ME-sjuk så kanske du inte skall ge dig på vilda flängiga träningspass, sure, men naturligtvis kommer du må ÄNNU sämre och faktiskt bryta ner allt som fortfarande är friskt i din kropp (hjärta, muskler, lungor) genom att så totalt undvika allt som höjer pulsmätaren och allt som innebär att du långsiktigt behåller den muskelstyrka du fortfarande har. Såna totala dumheter det där med att ha pulsklocka vid dusch och genast avbryta duschen och inta sängläge om pulsen höjs det minsta. Oerhört självdestruktivt för både kroppen och psyket att leva med det förhållningssättet. INGEN, Me-sjuk eller inte ME-sjuk, mår bra av det. Någonsin.

Jag upplever att en del (OBS, EN DEL, inte alla) använder sin ME-diagnos som en förevändning för att aldrig någonsin behöva göra någonting. Det är väl också därför de är så emot att klassas inom den pskosomatiska/psykiatriska kategorin: då hade de behövt genomgå t.ex. KBT-behandling, där man långsamt velat exponera den sjuka för allt de där de tycker är oerhört jobbigt. Däribland ljud, ljus, sociala sammanhang, stökiga miljöer, fysisk ansträngning och annat. Man hade mycket sakta velat träna dem på att utsätta sig för allt det här i pyttedoser som stegvis sakta ökar över tid. För att stärka individens mående långsiktigt hade man gjort som ovan, för att sakta träna upp och utöka toleransen för sådant som är jobbigt. Vilket i det långa loppet skulle leda till ett rikare och mindre funktionsnedsatt liv. Det är såklart oerhört jobbigt för individen i början att genomgå en sådan behandling. Man kanske då successivt tvingas träna på att faktiskt sitta kvar i duschen en minut till ÄVEN när ens puls höjs. Vilket såklart leder till stora ångestpåslag för en en individ som har en hög ångestnivå och därför hela tiden letar symptom, hela tiden och varje minut är fokuserad på att "känna efter". Man "känner efter" varje vaken minut, och matar därmed sin ångest, eftersom man tänker "har jag inte lite begynnande huvudvärk? är jag inte ganska trött i benen? stegrar inte min puls just nu? Joo, usch och hjälp, MÅSTE GENAST LÄGGA MIG I SÄNGEN i tystnad med släckta lampor och vila - ANNARS KAN DET BLI ÄNNU VÄRRE". Om då en terapeut säger "stå kvar en stund trots att det är stojjigt i rummet och du börjar bli lite trött i benen", för att man ska lära sig att det faktiskt inte BLEV katastrof trots lätt huvudvärk, höjd puls och lite trötta ben. Men det är såklart så mycket enklare och mindre ångestfyllt att INTE tvingas jobba på att utöka sin tolerans.

Himla skönt, kan jag ibland (lite cyniskt tänka), att man har hittat den enda diagnos i världen ungefär som påstås missgynnas av alla former av ansträngning. I dag vill läkarna att man ska upp och gå redan samma dag som man vaknat upp efter en stor bukoperation eller annat - eftersom trots att kroppen är nyopererad och i dåligt skick, så mår ingen kropp bättre av totalt sängläge.
Vill Försäkringskassan att du skall komma på möte angående vilka få jobb man ändå kan tänka sig att du kan ha med din sjukdom? ME-sjuks respons: - "Kan inte komma, går inte, ME:n kan förvärras om jag reser mig ur sängen". Har en störig släkting bjudit in dig på hennes 50-årskalas? ME-sjuks respons: - "Kan inte komma, går inte, ME:n kan förvärras". Har du fått kallelse till terapeut som kan hjälpa dig förebygga en ofrånkomlig depression som ett resultat av sängliggande och isolering? ME-sjuks respons: -"Kan inte åka på sånt, går inte, ME:n kan förvärras". Har läkaren kallat dig till ett möte för at diskutera behandlingsåtgärder så du kan återgå till ett mindre passivt isolerat liv såsmångingom? ME-sjuks respons: -"Kan inte ta mig ur huset för det läkarbesöket, går inte, ME:n kan förvärras. Dessutom finns det ingen behandling för ME i hela världen så nej, går inte på det mötet".

Tänker också att det finns ett extra stort behov hos många föräldrar att få en ME-diagnos på sitt barn, hellre än att få en depressionsdiagnos eller en diagnos inom ångestspektra. Trots att symptomen för egentlig depression med starka ångestinslag är precis samma som för ME. Klart det är oerhört smärtsamt att acceptera att ens lilla barn/nästan tonåring är deprimerad. Att barnet kanske har en så bristande självkänsla att det inte kan hantera den press som de tidiga tonåren kan innebära socialt (särskilt för tjejer) om man är känsligt lagd. Att barnet har en så dålig självkänsla att det är oförmögen att hantera den ökade press, utvärderingar och betygs-sättning som man möts av i skolan i ökande grad under tidiga tonåren. Att man inte lyckats uppfostra ett barn som kan hantera detta med kompis-grupperingar i skolan, och prestationskrav gällande skolarbetet. Som oftare och oftare därför börjar vägra gå till skolan, klaga på huvudvärk, hävda att det känns som hon/han håller på att bli sjuk eller annat för att slippa gå till skolan, och istället få gömma sig för världen i sängen.

Det kan vara oerhört svårt för föräldrar att ta in att ens barn inte kan hantera de krav som ställs på en i livet, och att barnet lider av depression och ångest. Det slår väldigt hårt för en förälder, många tänker då att man misslyckats fatalt med sin uppgift som förälder, att det är ens eget fel att ens barn är oförmögen att hantera livet, är osäker med dålig självkänsla, och deprimerad. Man KAN nästan inte låta bli att tänka att man är en oförlåtligt dålig förälder om ens barn är djupt deprimerad. I ett undermedvetet försök att skydda sig själv, för att kunna behålla förståndet, gör en del då allt för att genom oändliga Internet-sökningar hitta en fysisk sjukdom som kan förklara alla problemen och symptomen. Till exempel då ME.

När någon utomstående då, efter att barnet fått ME-diagnos, insinuerar att kanske är barnet deprimerat, att det är därför den inte förmår gå till skolan eller behålla kompisar, slår man bakut och protesterar oerhört starkt. Barnet är absolut inte psykiskt sjuk! Barnet har ME. Symptomen och skolvägran är ett resultat av ME, inte nån psykisk sjukdom, herregud! Ungefär så menar jag att det kan gå till. Inte otänkbart att dessa två föräldrar fann sig med två deprimerade tonårsflickor (snart iaf) som inte passade in i klassen, som inte klarade av skolpressen. Och som därför låg kvar i sängen stora delar av dygnet, som ett resultat av en långsamt djupnande depression. Med ME-diagnoserna slapp barnen gå till skolan, som de kanske tyckte var helt oöverstigligt jobbigt, istället kunde man då få hem lärarna till villan. Och med ME-diagnosen slapp man också ligga sömnlös i våndor över om det är ens eget fel att ens barn lider av funktions-begränsande psykisk ohälsa.

Var i hela världen kom det där ifrån? Har jag med en bokstav nämnt din inkomst? Jag har, baserat på kunskapsnivån i dina inlägg och din uppenbart nedlåtande attityd mot sjuka och ansatta människor, hävdat att du ljuger om dina titlar.

Att stoltsera med titlar och höga löner på ett anonymt diskussionsforum som Flashback är helt enkelt något som en person med dessa titlar och denna hög lön inte gör eftersom man inser att det bara får en att framstå som en pajas när det inte kan bevisas. Det är som skolgårdens eviga diskussion om vems pappa som är starkast.

Det mest komiska är att denna typ av snoppmätande oreserverat förekommer bland killar och män. Att en kvinna som är överläkare skulle dra upp sin höga lön i en diskussion finns helt enkelt inte på kartan, särskilt när ingen annan på över ett år har skrivit något om andras inkomster eftersom det är fullständigt irrelevant.

Den beskrivna depressionen finns hos många som drabbas av sjukdomar som successivt eliminerar förmågor som man tidigare har ägt. Att man med ålder tappar en hel del ork och förmågor är en naturlig del av livet som man kan acceptera. Men vid sjukdom, när det sker onaturligt och relativt snabbt, så lägger sig depressionen som en våt filt över livet.

Många drabbade lägger sin sjukdom utanför sig, sjukdomen blir besjälad och benämns som ett föremål eller en varelse, när ”det” kom så förändrades/försämrades livet. Ofta blir det anhöriga och personer i omgivningen som får ta emot uttrycken av denna depression.

Människor med till exempel svår muskesjukdom har ibland personlig assistans som i all välmening ska bli den drabbades ”armar och ben”, men dessa blir samtidigt en ständig påminnelse om att den drabbade har ”förlorat” sina egna armar och ben. Det är en av utmaningarna när man möter denna depression, man vill hjälpa men förstår inte att man samtidigt gör det motsatta. Många personliga assistenter får ta emot denna massiva känslostorm från den drabbade. Det är därför möten med andra barn och andras familjelycka kan ha förvärrat föräldrarnas depression i stället för att bli den sorts andningshål som några efterlyser att man borde ha försökt hitta.

I Bjärred har det, som många beskrivit, gått så långt att föräldrarna har sugits in i en gemensam depression som har lagt sig som en våt filt över hela livet. Barnen som annars representerar framtid, hopp och lycka har av föräldrarna i stället uppfattats som det motsatta.

Det blir en logisk återvändsgränd om man försöker förstå händelsen med utgångspunkten att föräldrarna ville att barnen skulle vara sjuka eller gjorde dem sjuka. Man måste acceptera att det blev som det blev för att barnen blev sjuka.

Det bör för normalt resonerande människor gå att förstå att det inte innebär att man för den skull accepterar föräldrarnas handlande eller att man ursäktar händelsen.