Citat:
Samarbetade skolan (skolhälsovården, rektor och lärare) och sjukvården? Hade man regelbundna träffar där företrädare för olika professioner deltog - och föräldrarna så klart? Hade man en helhetssyn på familjens och barnens behov, diskuterades dessa ur ur olika aspekter? Diskuterade man vad barnen behövde på grund av sina medicinska behov, utifrån sociala behov och psykisk mående? Anpassade man insatser och upplägg utifrån hur sjukdomen och måendet varierade? Hade man samarbete med barnens behandlande läkare på sjukhuset? Samarbetade man med barn- och ungdomspsykiatrin?
Av de protokoll från skolmöten som redovisats i tråden, finns inget som tyder på samarbete mellan sjukvården och skolan. Men det kan ju ha förekommit ändå; alla protokoll lär väl inte ha publicerats här.
Såg man i något sammanhang M och A som hela individer, eller tog skolan hand om undervisningen, sjukvården tog hand om värken, den inhyrda kamraten/barnvakten tillgodosåg de sociala behoven, och så vidare?
Kunde föräldrarna någonsin känna att de inte var ensamma med allt det svåra? Kände de att det fanns stöd, uppbackning och hjälp? Fick familjen någonsin någon input som kunde stärka dem? Talade man i något sammanhang om föräldrarnas behov av avlastning?
Att hjälpa barn handlar mycket om att hjälpa föräldrar. För att föräldrar ska kunna ta hand om sina barn på bästa sätt behöver även föräldrarna "tas om hand", det vill säga känna stöd. Vem såg föräldrarna? Vem såg barnen?
Att två syskon stannar hemma från skolan och får omfattande undervisning i hemmet - den ena under mycket lång tid - är för mig ett ganska stort experiment. Jag skulle inte vilja ta ansvar för det experimentet om jag vore rektor; jag skulle vilja dela det ansvaret med flera andra sakkunniga.
Av de protokoll från skolmöten som redovisats i tråden, finns inget som tyder på samarbete mellan sjukvården och skolan. Men det kan ju ha förekommit ändå; alla protokoll lär väl inte ha publicerats här.
Såg man i något sammanhang M och A som hela individer, eller tog skolan hand om undervisningen, sjukvården tog hand om värken, den inhyrda kamraten/barnvakten tillgodosåg de sociala behoven, och så vidare?
Kunde föräldrarna någonsin känna att de inte var ensamma med allt det svåra? Kände de att det fanns stöd, uppbackning och hjälp? Fick familjen någonsin någon input som kunde stärka dem? Talade man i något sammanhang om föräldrarnas behov av avlastning?
Att hjälpa barn handlar mycket om att hjälpa föräldrar. För att föräldrar ska kunna ta hand om sina barn på bästa sätt behöver även föräldrarna "tas om hand", det vill säga känna stöd. Vem såg föräldrarna? Vem såg barnen?
Att två syskon stannar hemma från skolan och får omfattande undervisning i hemmet - den ena under mycket lång tid - är för mig ett ganska stort experiment. Jag skulle inte vilja ta ansvar för det experimentet om jag vore rektor; jag skulle vilja dela det ansvaret med flera andra sakkunniga.
Många bra frågor som skolan nere i Bjärred borde stå tills svars för öppet.
Behandlande läkare han har aldrig varit involverad med skolan.
Till er som verkligen här med erat hjärta bryr er om Agnes Moas död som vill veta mer och varför bevis hur kunde dethär hända.
https://www.flashback.org/leave.php?u=https%3A%2F%2Fminfil.com%2FkaL6k1xbb6% 2Ffub_b_pdf