Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Det märkliga är att flera studier visat att skjutvapen vid filicide är vanligare i Sverige, något forskarna själva var brydda över med tanke på våra striktare vapenlagar. Jag delar ditt sistnämnda men det finns en hel del forskning som visar att kvävning, strypning och läkemedel är klart vanligare hos kvinnor vid filicide och suicid (läkemedel) än vad det är hos män.

Här är mer statistik (scrolla ned)

https://www150.statcan.gc.ca/n1/pub/85-224-x/2008000/fv3-eng.htm

I de undersökta fallen är är det ungefär fem gånger större risk att förövaren är pappan än mamman vid filicid på barn i åldrarna 7-17 år.

Man kan även ta fram statistik på att män mördar fler familjemedlemmar samtidigt i högre grad än kvinnor, män begår familicide i högre grad än kvinnor och män tar livet av sig själva efteråt i högre grad än kvinnor.

Nu faller just detta fallet inte in i statistiken men om vi fortfarande hade varit tvungna till gissningslekar så har Oskar definitivt statistiken mot sig.

Liten detalj

"Fathers are more likely to kill when there is doubt about paternity and when the child is viewed as an impediment to their career."

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC5282617/

Alla de där frågeställningarna har lyfts kring Bjärredfallet - om det så är vänner, anhöriga, utredning via skola eller aktuell förundersökning.

Det är det allmänna och det har inte framkommit brister, varningssignaler och det finns ingenting som pekar på att barnen for illa så sett. Det fanns vårdplaner, det fanns insatser från skola och det fanns täta kontakter med föräldrar som inte har en historik att vara inkompetenta. Det var insyn i hemmet, föräldrarna arbetade - arbetskamraterna såg inte det här komma, dvs lika lite som nån annan.

För övrigt hade föräldrarna behövt låsas in inom psykiatrin - om man nu vetat hur skevt de resonerade. Det hade varit perfekt om det fanns tecken som kunde föranleda orosanmälan.

Barnen är i centrum för insatserna om det så är initivativ via föräldrar, utredningar sjukdom och diagnos eller insatser från skola - att föräldrar enbart skulle föra talan, att barnen (Agnes var 14 år) inte var inkluderade finns inte en chans. Det beskrivs att lära känna ny kurator och lär innebära att ha känt en sådan innan. Det samma gäller diagnostisering - barnet är i centrum för läkaren och med på undersökningarna, symtombeskrivning och anamnes.
De sitter liksom inte i bilen på parkeringen och väntar på besked eller är isolerade som det påstås i tråden.
Det hade givetvis varit enklare om man kunnat projicera skuld externt och i den riktningen vill nog hjärnan gärna gå, att leta externa syndabockar vill säga. Diskutera problematik som tydligen inte återfunnits.

Att det är belastande att sköta två sjuka barn är det ingen som betvivlar. Att de behövt stöd likaså.
Men HUR?
HUR når man två inte retarderade skevskallar om jag ska använda dramatiskt ordval?
Här kokar det snarare ner till föräldrarna som sitter på kammaren och gör problemlösning som heter döden. Deras vilja och önskan. Deras pakt.

De var tydligen tillräckligt kompetenta att dölja sina dödsplaner men inkompetenta att be om hjälp för sitt eget välbefinnande och coping.
Runt barnen är det dock full rulle; allt fokus har gått till sjuka barn enligt förundersökningens resultat som inkluderar 50-tal förhör inom 10 dagar, kanske fler.

Edit.
Frågan har väckts om det öht finns två syskon med ME och jag sprang igår på ett föräldrarpar då jag läste annat.
Det är två döttrar med ME men jag har inte fördjupat mig mer.
https://me-pedia.org/wiki/Richard_Simpson

I flera studier jag har läst så menar man att statistiken visar att kvävning/strypning/dränkning är vanligast när det gäller yngre barn medan äldre barn mördas med tillhyggen eller vapen.

Kvinnor mördar övervägande yngre barn så frågan är om det är barnens ålder eller förövarens kön som avgör mordmetoden.

Det ett gytter när det kommer till forskning att först försöka reda ut vad undersökningen rör sig - om forskningsmaterialet ens ska vara intressant, för att inte tala om beteckningarna (neonaticide, filicide, familicide, murder-suicide, maternal filicide-suicide, paternal filicide-suicide). Det gör statistsiken vansklig som påföljd. En annan faktor är vad som klassas som familj. En ensamstående mor ramlar in i flera statistikgrupper som exempel (forskarens urvalskriterier) och sen finns då subtyperna utöver detta - vad som aktiverar gärningen. Där verkar dock mammorna leda ligan (mercy killing, altruistic) procentuellt även om männen dominerar gällande familicide.

Statistik, förbannade statistik och lögner som Twain sa. Det är med andra ord vanskligt.

Dramat kring ME kan ju behöva belysas. När skribenter i tidningarna svarvar på bläcktårarna så har de väl tänkt sig att någon också borde ställa sig vid stupet. Det måste ju gå att se klarsynt på även komplicerade saker. Det har gått förr.

Vad gäller riskfaktorer så kanske man borde addera någon då. Anställ en antropolog med lite genuskunskaper eller nåt och börja om. ME är som det verkar all narcissisms plötsliga och obönhörlig slut, så finns såna vimplar så kan man räkna med att någon stryker med på kuppen.

Sen undrar jag om man i Sverige borde stirra sig blind på ”familjeutrotning” om det är problem kring Me och liknande sjukdomar man vill förstå sig på. Vi vill inte ha mer familjeutrotning från människor som så gärna vill kommunicera omfånget på sitt känsloregister.

Till sist undrar jag om det inte finns gråzoner som man borde fullt ut adressera istället för att som ”glittertind” jämföra dig med en stackars dansk som cyklat ikull och pga det blev utkastad ur familjehemmet av ilsken fru och x antal ungar. Frågar man sig vad man vill förhindra så är det inte familicid man är ute efter utan att folk får hedern nött lite i kanten i situationer som var lätt extrema eller i alla fall påtagligt påfrestande redan innan. Det är väl egot som får sig en törn.

Jag har grubblat på om det skulle löna sig — vad gäller ME-föräldrar i synnerhet, men filicid/familicid/ gemensam familjeutplåning i allmänhet — att fundera på om det finns vita fält i statisitiken av andra anledningar än ’brottets ovanlighet’. Dvs om det i verkligheten och i andra statistiska kategorier döljer sig en problematik kring uppfattat gravt sjuka barn som då lett fram till någon hos föräldrarna gemensamt överenskommen ”problemlösning” (och för all del partiellt gemensam ö.k.), som dock aldrig registreras som sådan. Här kan man ju tänka sig ett fält med viss vidd, från registrerade försvunna hela familjer till emigrerad separerad förälder och barnen satta på hem, dvs helt inom lagens råmärken. Frontalkrocksolyckor? Barn förvunna i skogen? Båten välter på sjön/familj går ner sig på isen och alla drunknar? Familj försvinner på fjället, faller från stup/trillar av finlandsfärjan, bastar onödigt länge? Familj utflyttad till Australien som sen alla går och drunknar? Bilen stannar på spåret? Igensatt skorsten på huset? Självmord och mord påtagligt åtskilda i tid? Gossen påkörd av traktorn och flickan fastnad i sågen tre år senare?

Om man vill (och det är inte säkert man vill) så bör man då följa olika vägar för att närma sig det som man verkligen söker svar på: dvs familjer som upplever så pass svår nöd (relaterat till sjuka el. ME-sjuka barn) att de anser det omöjligt att fortsätta leva, och gör något åt det.

Det lär ju inte bli en så tillförlitlig statistik ändå, och svar kring just ME lär ju förmodligen vara antingen mycket lätta eller mycket svåra att få. Men det kanske kan ge mer än ett enda fall på Sveriges grund, återfunnit i Bjärred.

Det finns enligt min mening ett betydande potentiellt tankefel begravt bakom tanken att famuljeutplåningen i Bjärred är en och en enda. Och tankefel är aldrig bra. Vill man inget göra så behövs då inget. Historiskt så skulle jag tippa att familjen på ett plan helt enkelt saknat fantasi, eller mage, eller den rätta desperationen. Jag skulle rent av vilja påstå att det sätt de valde var lite makabert och fantasilöst, om än kanske praktiskt och delvis nödtvunget. Historiskt sett. Olyckligtvis för omgivningens dom över dem hade de (åtminstone) ”en skånsk läkare” inom c:a femton—tjugo minuters bilresa från hemmet och kan inte likt somliga av sina föregångare skylla på svåra yttre förhållanden.

Men mer eller mindre lyckade försök att under en mer eller mindre utdragen tidsperiod ta livet av sina sjuka barn och/eller inte sig själva måste det finnas fler av i historien. Men man talar nog för all del inte om det så gärna. Av flera skäl. Och det kan särskilt förr ha varit svårare att leda i bevis.

(Detta ska inte förstås som tips eller rekommendationer kring hur barn bäst fostras, inte heller om ME är bra eller dåligt. Vid akuta behov och funderingar, tag 112.)

Ja, det pseudoaltruistiska spåret och mordsätten tillsammans pekar mot en kvinnlig förövare. Sen spelar det egentligen ingen roll eftersom det hela handlar om ett gemensamt beslut. Vem som råkade verkställa bådas vilja är underställt beslutet. Mitt enda syfte att lyfta fram det statistiskt feminina i morden var att inte ens det statistiska talar för de som vill gulla med Hanna - även om statistiken är obsolet när bevisen är framlagda och utredningsresultatet visar på att två makar är misstänkta för mord. "Det är nog så osannolikt att det nog inte ens har hänt"-resonemang funkar endast utan bevis.

Det är stort, det är komplext, det är faktorer som påverkar och samverkar. Det finns fall med tydlig sjukdom hos förövarna och det finns fall med riskfaktorer.
Men det är det du skriver om som jag undrar kring. Jag är inte ett dugg intresserad av allmänt svammel som media tårdrypande förmedlar eller quick fix som att destodinteutmer eller nåt halllujah svammel om att folk tvingas dö då de lider.
De har de facto dödat två barn.

Att folk hamnar i kriser är snarare en gemensam nämnare för mänskligheten och ska man bena ner det grovt är det två delar primärt:
Externa faktorer och interna - varav jag menar föräldrarna själva gällande sistnämnda.
Hur de allierat sig, hur de grottar ihop sig, copingstrategier, grundpersonligheter, lust att dö osv osv.
Har de påverkats av nån läsning eller är det frånvaro av positiv läsning och råd som saknas?
Jag vet inte.
Ska man fokusera på familicide, ME som sjukdom eller vad?
Det är en bra fråga som jag också undrar kring. Ledande forskning visar att vid murder-sucide så är det självmord som är primärt. Är det människor med ett synsätt som ser eutanasi som en lösning; att det underlättar för de hemska händelserna för ATT det är de facto föräldrarna det beror på.
Jag vet inte alls med jag undrar kring kriterierna.
Det påminner om det jag skrev nyss om forskning - dvs urvalskriterier när man ska diskutera Bjärred och jämföra.

Ja, det är väl de där vita fläckarna jag funderar kring när det kommer till själva pakten som jag anser är det mest letala. Här har det redan hamnat på livsfarlig rådgivning där två av nån grundläggande anledning (troligen ihop med kogntiv förvrängning) anser sig resonerar så klarsynt. Man vill dö och man är så väldigt övertydlig med hur välgenomtänkt detta beslut är på gemensam bas.
Paradoxen skitsmart och samtidigt skev i skallen. Personligen tror jag som sagt depression ställer till det där vissa inte har en aning om att de är i fel synapsvägar och rör sig.

Ja. Sätt spotlight på problematiken. Hyschpysch har aldrig lönat sig.
Nu går vi vidare och...... i värsta fall sker det igen. Vart fan är diskussionerna kring prevention? Vart är diskussionerna om krishantering, vart man vänder sig när döden verkar som en optimal lösning?
Jag ser då inte värst mycket av den varan. ME-föreningens sida skriver basic om krisreaktion som anhörig.
Jättefint - men det är så sketet basic att det vet man redan via skolgång.
Vart är verktygen? Vart vänder man sig? Vad kan man kräva som förälder? vad har man rätt till?
Vad SKA man göra när man märker att det glider ur händerna? Vad gör jag när jag krisar? Vart ringer jag om det börjar dra mot självmordstankar? Eller är det nåt man inte pratar om?
Skriver man om krisreaktioner så vore det tacknämligt med information om hur man hanterar det och inte bara informativ grundfakta.
Jag kanske är blind eller så är inte informationen lättillgänglig. Det finns sen länkar till engelska sidor.
Jag klickar vidare till rubrik vänner och familj:

Ja, det är tankefel och hur hamnar man så jävla snett.. men två mördade barn är för mycket och likaså ett tätt in på kommande assisterat självmord nu inom drygt ett år.

Ja, så är det.
Men två av frågorna jag skulle vilja ha svar på, varav den ena jag tyvärr tror kommer förbli obesvarad, är:

* vad förstod lärarna som undervisade flickorna hemma?
* hur mkt förstod flickorna själva att någonting var väldigt fel?

Ja otroligt besvärligt och så på med genusperspektivet också där å ena sidan filicid med manliga förövare verkar underrapporterat i litteraturen men de å andra sidan tenderar att dömas i högre utsträckning än kvinnliga förövare osv osv.

Plus då den ovanliga omständigheten att det i Bjärredsfallet rör sig om två stolleprov.

Om statistiken har som utgångspunkt att söka svar på vilken av föräldrarna av endera känt kön som begått brotten, så kommer svaret naturligtvis bli endera könet. Kunskapen kan anses vara värdefull vid olika typer av ställningstaganden (i vårdkonflikter, adoption i samkönade äktenskap (!), olycklig normering hos ena könet som kan behöva adresseras med särskilda åtgärder), men analysen fallerar i andra avseenden, vilket Bjärred då förstås blixtbelyser. För den som vill få kunskap av annat slag måste man då inse och omfamna att de räknade händelserna vid närmare betraktande kan vara mycket olika till sin karaktärer, och att andra sociala etc faktorer starkt inverkar. Vilket somlig statistik inte kan eller vill uppfatta.

Vid en sedan länge redan inträffad och utredd händelse av närmast unik karaktär kan O omöjligen ha ”statistiken emot sig”. Det kan han möjligen ha innan händelsen inträffat. Vilket enligt ett så pass deterministiskt perspektiv är illa nog.

Enligt varenda snutt av mänsklighet mänskligheten adderar till naturens gång så måste O själv välja att begå eller inte begå denna handling. Innan den inträffar. För vilket han hålls ansvarig. Ska vi tro statistiken så kan statistiken själv knappt ens uttrycka hur pass ovanligt det är att män, kvinnor, eller kvinnor och män, begår just denna handling som defacto skett här.

Ingenting enligt förundersökningens resultat då förundersökningledaren besvarar dessa frågor från journalisterna.
De har inte kommit fram till att barnen såg vad som skulle komma vilket lär basera sig på förhör samt undersökning av vad som kan beröra skrift.
Sen kan man ju alltid fortsätta att spekulera kring det i all oändlighet likt om Hanna ångrade sig efter hon signerat testamente nån dag innan hos vännerna.
Svaret berör vad som utretts.