Citat:
Ursprungligen postat av
develi
Förvisso unikt men vad lär vi oss gällande "hjälpapparaten" och samverkan?
Det som skett från skolan är givetvis bra, vid viss procents frånvaro en automatisk orosanmälan.
Jag undrar eftersom jag är äkta intresserad av det du skriver dvs hur man kan undvika familjeutrotning såsom det kommit till uttryck hos fam Henkow-Brenton.
Enligt Fu så verkar allt koka ner i föräldrarna själva och deras brister, troligen förstärka via ett vansinnigt allierande där de i all hemlighet beslutat sig för mord och självmord - varav ett verkar assisterat vilket är förbjudet i Sverige.
Gällande sk. assisterat självmord - som snarare heter dråp eller mord i Sverige r/t lagstiftning - så verkar det finnas mer lärdom i fallet med Kramfors jämförelsevis.
Där beskrivs behov av hjälp av alla de vis men avslag av kommun och sen avslag överklagan.
Edit.
Med all tydlighet är Hanna med på det här ska tilläggas - de kan nog inte mer övertydligt förklara hur äckligt överens de är båda föräldrarna - och det verkar kvinnan i Kramfors också vara sett till det som hittills kommit fram i media - viljan att dö alltså.
Samarbetade skolan (skolhälsovården, rektor och lärare) och sjukvården? Hade man regelbundna träffar där företrädare för olika professioner deltog - och föräldrarna så klart? Hade man en helhetssyn på familjens och barnens behov, diskuterades dessa ur ur olika aspekter? Diskuterade man vad barnen behövde på grund av sina medicinska behov, utifrån sociala behov och psykisk mående? Anpassade man insatser och upplägg utifrån hur sjukdomen och måendet varierade? Hade man samarbete med barnens behandlande läkare på sjukhuset? Samarbetade man med barn- och ungdomspsykiatrin?
Av de protokoll från skolmöten som redovisats i tråden, finns inget som tyder på samarbete mellan sjukvården och skolan. Men det kan ju ha förekommit ändå; alla protokoll lär väl inte ha publicerats här.
Såg man i något sammanhang M och A som hela individer, eller tog skolan hand om undervisningen, sjukvården tog hand om värken, den inhyrda kamraten/barnvakten tillgodosåg de sociala behoven, och så vidare?
Kunde föräldrarna någonsin känna att de inte var ensamma med allt det svåra? Kände de att det fanns stöd, uppbackning och hjälp? Fick familjen någonsin någon input som kunde stärka dem? Talade man i något sammanhang om föräldrarnas behov av avlastning?
Att hjälpa barn handlar mycket om att hjälpa föräldrar. För att föräldrar ska kunna ta hand om sina barn på bästa sätt behöver även föräldrarna "tas om hand", det vill säga känna stöd. Vem såg föräldrarna? Vem såg barnen?
Att två syskon stannar hemma från skolan och får omfattande undervisning i hemmet - den ena under mycket lång tid - är för mig ett ganska stort experiment. Jag skulle inte vilja ta ansvar för det experimentet om jag vore rektor; jag skulle vilja dela det ansvaret med flera andra sakkunniga.