Citat:
Jag skulle beskriva projicerad introaggression som ett självhat som i försvar mot den egna personen vänds mot ett yttre objekt (äldsta dottern). Användning av denna primitiva försvarmekanism kan leda till våldsamma skuld och skamkänslor som ökar föraktet mot självet som i sin tur ökar intensiteten i och behovet av projektion av yttre objekt (även den yngre dottern). Gå igenom denna cykel några gånger, blandat med befogad självömkan och förtvivlan så kan nog tidigare intellektualiserande kring barmhärtighetmord till slut både kännas som en sund och konstruktiv möjlighet som en befriare.
Efter några månaders kretslopp av "självdestruktion-objektdestruktion-självdestruktion" uppblandat med självömkan och förtvivlan och med dess lockande lösning i barmhärtighet, kan nog faktiskt en hög odiskade tallrikar/rädsla för indrag av hemundervisning/flunsa hos föräldrarna/oro för jobbet vara det som fungerar som både droppe och tuva.
Ja, nog kommer olika discipliner att göra sina mer eller mindre kvalificerade gissningar på föräldrarnas inre psykiska dynamik. Jag tror dock att vi aldrig kommer komma närmare än en kvalificerad gissning. Om inte annat vittnar tidigare studier på barnamord om detta och är väl orsaken till att vi är så många som fortfarande sitter och diskuterar detta ett år och tre månader efter familjeförintelsen.
Efter några månaders kretslopp av "självdestruktion-objektdestruktion-självdestruktion" uppblandat med självömkan och förtvivlan och med dess lockande lösning i barmhärtighet, kan nog faktiskt en hög odiskade tallrikar/rädsla för indrag av hemundervisning/flunsa hos föräldrarna/oro för jobbet vara det som fungerar som både droppe och tuva.
Ja, nog kommer olika discipliner att göra sina mer eller mindre kvalificerade gissningar på föräldrarnas inre psykiska dynamik. Jag tror dock att vi aldrig kommer komma närmare än en kvalificerad gissning. Om inte annat vittnar tidigare studier på barnamord om detta och är väl orsaken till att vi är så många som fortfarande sitter och diskuterar detta ett år och tre månader efter familjeförintelsen.
Nu kan man ju tänka sig att ett föräldrapar av bättre bakgrund och akademikertyp förmår hålla ifrån sig somliga impulser till invändig o utvändig aggression, men det är ju inget som säger att de inte fastnade för ett (eller varsitt) alternativ till denna ”perfekta storm”, som då framstod som desto förnuftigare, och genom vilket de kunde uppleva sig bibehålla värdigheten...
Saken är förstås den att även med efterlämnade kryssboxformulär så skulle det fortfarande röra sig om kvalificerade gissningar. Ja, även om de levde så skulle det kräva en del att nå fram, kanske deras accepterande och en form av terapeutisk respons på ett accepterande. Eftersom kunskapen inte rör det enkelt mätliga.
.
