Lärare - Hur finner ni er motivation?

Lite bakgrund - jag tog studenten i fjol. På grund av den rådande lärarbristen fick jag en lärartjänst under hösten på en högstadieskola. (Jag har alltså inte pluggat en enda pedagogisk kurs i mitt liv, detta är ett sabbatsår). Jag var överlycklig, jag kände ingen annan i min ålder som lyckats snappa upp ett jobb som INTE innebar helger eller kvällsskift. Dessutom verkade jobbet både roligt och stimulerande - vilket det är, om man gör det bästa av tiden på jobbet.

Nu är smekmånadsfasen över jobbet över sedan länge. Jag har undervisat åk 6-9 i några månader och jag kan väl säga att det trots mina förutsättningar gått ganska bra hittills. Har inte fått några klagomål och ungarna (de flesta) verkar lära sig åtminstone nånting. De flesta eleverna är också helt ok, även om vissa ungar är en pina att ha att göra med om man ska vara krass. Och det är även detta som är problemet, jag fokuserar gärna på det negativa och blir gång på gång irriterad över hur bortskämda och slappa svenska ungdomar är idag, och det är inte ens skolornas fel. Allt ska serveras på silverfat och att tänka själva skrämmer livet ur dem. Att ta reda på saker på egen hand, att ta eget ansvar för material (penna, sudd, lärobok, laddad ipad) är för mycket begärt. Att inte hålla på att fippla med mobilen eller skolans ipad under lektionstid är också för mycket begärt, och det går inte upp för dessa ungar varför de inte har lärt sig någonting när de håller på som de gör. Käftar emot gör de också, inget är deras fel. Ibland går jag med tankarna om att de inte ens förtjänar en utbildning eftersom vissa av dem förstör såpass mycket för de elever som faktiskt försöker lyssna och lära sig. Vissa elever på högstadiet klarar inte att jobba eller vet vad de ska göra (trots att det står beskrivet på tavlan i detalj) om de inte har någon som sitter bredvid och hjälper dem KONSTANT. Så fort man går för att hjälpa någon annan får dessa elever inte gjort någonting. Det är oerhört frustrerande.

Så, jag har några månader kvar på mitt kontrakt. Hur hittar man motivationen? Jag vet vad jag vill plugga nu och jag vill bara ta mig vidare (och nej, jag kommer inte att bli lärare, men jag beundrar de personligheter som hanterar lekstugan till svensk skola år ut och år in utan att baxna). Räknar liksom ner dagarna och har ångest ibland. Får också dåligt samvete eftersom jag egentligen har bra kollegor, vissa elever är faktiskt härliga och jag har ett bra jobb. Det kunde varit värre. Ändå vill jag bara ta mig vidare och göra något annat, men jag är fast till juni då mitt kontrakt går ut. Hur gör ni lärare?

Ja, helt jävla lätt är det inte alla gånger. Jag ska precis byta arbetsplats eftersom jag har en klass som sakta med säkert dödar min livsglädje. Jag har dock inte haft så överjävliga klasser tidigare, utom när jag jobbade i Rinkeby en kort period.

Motivationen hittar jag vanligvis när jag undervisar elever som faktiskt tycker att man är till nytta för dem. Trevliga elever som till och med gör sina läxor. En solklar majoritet av mina elever är trevliga och arbetar med skolarbete under skoltid.

Jag har undervisat i 15 år i år 6-9. Nu ska jag börja undervisa lite yngre elever och hoppas att det ska ge mig en nytändning.

Ja, jag kan känna ångest inför arbetsdagen ibland, men de trevliga eleverna får ibland också övertaget och jag blir genast på bättre humör. Hade alla elever varit så hade det helt klart varit ett drömjobb. Jag tror även att min bristande motivation kan bero på att jag inte är helt intresserad i ämnet jag undervisar i - det råkar helt enkelt bara vara mitt modersmål. Ibland känner jag mig inte speciellt kreativ när jag ska planera lektioner heller, vilket leder till tankar om att jag kanske inte gör ett lika bra jobb som jag skulle vilja. Hade jag fått välja själv hade jag undervisat i NO-ämnena.

Jag har börjat känna att min ena klass är så jävligt att jag mår dåligt redan dagen innan jag ska ha dem, och att jag sedan mår dåligt resten av den dag då jag har haft dem. Det är liksom inte värt det längre. Senaste lektonen jag hade satt de och kastade saker i klassrummet. Jag blev träffad av något hårt i huvudet men orkade inte ens titta upp från min dator. Jag har liksom gett upp helt. Jag har testat alla grepp jag har lärt mig genom 15 års erfarenhet som lärare, men det går inte att få klassen att lyssna i ens en enda minut. Jag skriver på tavlan vad de ska göra och sedan går jag runt och knackar eleverna på axeln en efter en och pekar på tavlan i hopp om att de ska arbeta lite. Men ingen gör något alls. Deras föräldrar har inte heller makt att påverka situationen. Jag tror att alla i hela klassen har ADHD. Vissa har den utredd och andra outredd. Det är som att vandra i en jävla orkan. Jag brukar likna det vid hur det brukar se ut i amerikanska gangstafilmer.

Pratade med en äldre lärare som är säker på att dagens gymnasister, om det var i ettan eller så, har likadana kunskaper som vi tidiga 70-talister hade när vi gick sista året på mellanstadiet, alltså när vi gick i årskurs 6 och skulle fylla 13 år.

Ni lärare har det tufft. Jag själv har svårt att ta socialt handikappat folk när jag saknar mandat att bruka milt våld.

Beror lite på var man jobbar.
Är man lärare i Husby eller Rosengård så får man nog tåla en spark eller två från elever.
Är man lärare i Danderyd så är det nog uppfostrade elever som har respekt för läraren man har att göra med.

Så man får nog undersöka landet var de bra skolorna finns och så får man söka sig dit som lärare.
Jag hade ju själv inte jobbat på en skola i Husby om jag varit utbildad lärare, inte ens om jag fått 50 tusen i månaden skattefritt.

Jasså? Det var för mig en nyhet. Barn till högutbildade föräldrar tenderar att vara etter värre än någonting annat. Sedan får man dessutom dessa snobbiga föräldrar på halsen också.

Haha, nej. Tror du på det själv? Jag kan medge att skolorna i Rinkeby och Danderyd har problem av olika karaktär, men problem finns på skolor vart du än befinner dig i Sverige. Skillnaden är bara att i Rinkeby går eleverna runt med kniv på skolan och är våldsamma, och i Danderyd möter du söndercurlade snorungar med uppblåsta föräldrar. Gemensam nämnare är dock den bristande respekten för vuxna.
Kan tillägga att jag jobbar på en skola i ett mestadels etniskt svenskt, välbärgat område. Ungarna skryter glatt om att deras föräldrar köpte en jacka för de för 4000 i julklapp, och att de ska få ytterligare 10k om de får alla ämnen godkända i nian, varpå de ber mig att hålla käften när de fipplar med iPad under pågående lektion. När jag försöker ta iPad/mobil ifrån dem stoppar de elektroniken under tröjan, för då vet dem att jag inte kan göra någonting. Kan också nämna att min företrädare blev anmäld efter att ha lyft ut en stökig elev ur klassrummet.

Har en äldre kollega som känner samma sak. H*n säger att det är skillnad på eleverna bara man går 10 år tillbaka, och att man kunde göra mycket mer med elever förr.
Själv har jag alltid varit en högpresterande elev, och högstadiet tyckte jag var löjligt enkelt. Jag kommer däremot från en stark bildningskultur hemifrån, som jag upplever att extremt få barn har idag. Det är youtube, fortnite och snapchat som gäller, och jag har på allvar fått frågan om Peru är ett land från en niondeklassare :')

Jag är förvisso bara 20 år, så min egen generation är inte mycket bättre. Jag påbörjade mitt vikariat med någorlunda rosafärgade glasögon ändå, för min egen gymnasieklass var mot all förmodan mycket högpresterande. Vi var en sammanhållen naturklass, som alltid kom förberedda till lektionerna och ställde höga krav på våra lärare - vi krävde till och med att en språklärare skulle ha mer strukturerad undervisning och ägnade en hel lektion åt att föra fram konstruktiv kritik till denne. Trots detta proklamerade han vilken fröjd det var att ha oss som klass, vilket flera lärare bedyrade till oss. Besvikelsen blev ganska stor när man insåg att detta inte var normen för övriga klasser/årskurser.

Föräldrarna för barnen på den skolan i Danderyd där jag undervisade i var ganska måna om att sina barn utbildas. Så missköter barnen sig sig är det bara att ringa hem till föräldrarna, som oftast sätter sina barn på plats.

Det är viktigt att lärarna på skolan gör likadant och helst från början. Ett exempel är att ställa upp ungarna på led innan lektionen och att de där måste lämna in mobilen i ett mobilhotell. Vägrar de så är det bara säga att de inte är välkomna in. Dock är det här viktigt att du har skolregler som säger att det är mobilförbud samt att rektorn är på din sida.

Testat detta och är skolplikt på grundskolan så ingen elev får avvisas - viktigast är att alla är i klassrummet så att de inte stör och busar i allmänna lokaler. Lyder de inte - finn tiden att ringa alla föräldrar efter en dag där du vikarierat för frånvarande på var lucka du har. Noll tid till planering etc på skoltid. Du har tio förtroendetimmar vilket inte räcker till rättning då dagebs elever går kalabalik om de inte har inlämningsuppgifter om du undervisar i eng/sv.

Enklare i ma och no då ma ger snabbare rättning och no labb på lektionstid.
(Skrivet av utmattad lärare som sover när jag kommer hem)