Detta lustmord på Annie Lööf av Professor Stefan Hedlund bör ni alla ta del av:
Jag kan hålla med om allt Hedlund skriver liksom den känsla av förakt som genomsyrar hans text. Samtidigt är Annie Lööf en del av ett sammanhang och hennes gärning måste ses i skenet av att det svenska politiska systemet skapat henne och fört fram henne till den position som hon har.
Att få bort Annie Lööf skulle förmodligen inte lösa den svenska politiska dysfunktionaliteten även om det skulle kännas bra för stunden att se henne förpassas bort från allt politiskt inflytande.
Citat:
https://detgodasamhallet.com/2019/02/27/skordetid-for-annie-loof/
Oavsett hur det till slut går för Annie Lööf, kan redan nu konstateras att hon har skrivit in sig i svensk politisk historia, och det med eftertryck. Den skada hennes extremt narcissistiska spel om makten har vållat allmänhetens tilltro till det svenska politiska systemet är av sådan kaliber att det ligger nära till hands att tala om bibliska proportioner.
Hon har egenhändigt orkestrerat den mest bisarra regeringsbildningsprocess landet någonsin har skådat – från att avsätta Stefan Löfven till att tillsätta Stefan Löfven, via allehanda falskt klingade piruetter om att ”jag vill ha en alliansregering”.
Hon har effektivt gjort slut på många år av framgångsrikt borgerligt allianssamarbete, och i denna process samtidigt lurat sin knähund, Jan Björklund, in i ett vågspel om makten vars slut kan bli att Liberalerna tvingas bort från Riksdagen, ut på en politisk ökenvandring man sannolikt aldrig skulle komma att återvända från.
Hon har krattat manegen för Jonas Sjöstedt att vitalisera och mobilisera landets av väljarna marginaliserade vänsterkrafter, där inräknat en del av socialdemokratin, till en kraftfull ideologisk kampanj emot regeringsalliansens högersväng, detta efter ett val som resulterat i en bastant borgerlig majoritet i Sveriges Riksdag.
Hon har genom sin utpressning drivit en kil djupt in i Socialdemokraterna, som både kommer att leda till ett flöde av arbetarväljare till Sverigedemokraterna och till att återstoden av socialdemokratin väljer att allt mer desperat fria till allehanda islamistiska grupper, i syfte att trygga en ny väljarbas av klanröstande bidragstagare.
Sist men inte minst har hon givit Jimmie Åkesson gott hopp om att sammanbrottet för Alliansen skall leda till skapandet av ett högerkonservativt block med goda förutsättningar att styra landet under lång tid framöver.
Ensam kvar i mitten av detta skarpt polariserade landskap står Annie Lööf, som nu inte skyr några medel för att blanda bort korten kring det egna misslyckandet att tilltvinga sig posten som statsminister.
(...)
Mest av allt kommer Annie Lööf sannolikt att minnas för att hon gav väljarföraktet ett ansikte. Det mycket tydliga budskap hon har förmedlat till svenska väljare är att det inte spelar någon roll vad ni tycker eller hur ni röstar, det är ändå jag som bestämmer hur politiken skall utformas.
De som väljer att rösta på Sverigedemokraterna skall ha klart för sig att deras röster aldrig kommer att räknas. De som röstar på ett borgerligt parti i förhoppningen om att detta skall ge en borgerlig regering skall veta att detta är helt avhängigt vad jag tycker, och de som röstar för en reducerad invandring skall veta att min moral i denna fråga står högre än väljarnas dom.
Det är svårt att tänka sig någon annan svensk politiker som har gjort mer för att göda politikerförakt och att därmed skada själva grundvalarna för det politiska systemet.
Hon har egenhändigt orkestrerat den mest bisarra regeringsbildningsprocess landet någonsin har skådat – från att avsätta Stefan Löfven till att tillsätta Stefan Löfven, via allehanda falskt klingade piruetter om att ”jag vill ha en alliansregering”.
Hon har effektivt gjort slut på många år av framgångsrikt borgerligt allianssamarbete, och i denna process samtidigt lurat sin knähund, Jan Björklund, in i ett vågspel om makten vars slut kan bli att Liberalerna tvingas bort från Riksdagen, ut på en politisk ökenvandring man sannolikt aldrig skulle komma att återvända från.
Hon har krattat manegen för Jonas Sjöstedt att vitalisera och mobilisera landets av väljarna marginaliserade vänsterkrafter, där inräknat en del av socialdemokratin, till en kraftfull ideologisk kampanj emot regeringsalliansens högersväng, detta efter ett val som resulterat i en bastant borgerlig majoritet i Sveriges Riksdag.
Hon har genom sin utpressning drivit en kil djupt in i Socialdemokraterna, som både kommer att leda till ett flöde av arbetarväljare till Sverigedemokraterna och till att återstoden av socialdemokratin väljer att allt mer desperat fria till allehanda islamistiska grupper, i syfte att trygga en ny väljarbas av klanröstande bidragstagare.
Sist men inte minst har hon givit Jimmie Åkesson gott hopp om att sammanbrottet för Alliansen skall leda till skapandet av ett högerkonservativt block med goda förutsättningar att styra landet under lång tid framöver.
Ensam kvar i mitten av detta skarpt polariserade landskap står Annie Lööf, som nu inte skyr några medel för att blanda bort korten kring det egna misslyckandet att tilltvinga sig posten som statsminister.
(...)
Mest av allt kommer Annie Lööf sannolikt att minnas för att hon gav väljarföraktet ett ansikte. Det mycket tydliga budskap hon har förmedlat till svenska väljare är att det inte spelar någon roll vad ni tycker eller hur ni röstar, det är ändå jag som bestämmer hur politiken skall utformas.
De som väljer att rösta på Sverigedemokraterna skall ha klart för sig att deras röster aldrig kommer att räknas. De som röstar på ett borgerligt parti i förhoppningen om att detta skall ge en borgerlig regering skall veta att detta är helt avhängigt vad jag tycker, och de som röstar för en reducerad invandring skall veta att min moral i denna fråga står högre än väljarnas dom.
Det är svårt att tänka sig någon annan svensk politiker som har gjort mer för att göda politikerförakt och att därmed skada själva grundvalarna för det politiska systemet.
Jag kan hålla med om allt Hedlund skriver liksom den känsla av förakt som genomsyrar hans text. Samtidigt är Annie Lööf en del av ett sammanhang och hennes gärning måste ses i skenet av att det svenska politiska systemet skapat henne och fört fram henne till den position som hon har.
Att få bort Annie Lööf skulle förmodligen inte lösa den svenska politiska dysfunktionaliteten även om det skulle kännas bra för stunden att se henne förpassas bort från allt politiskt inflytande.