De kanske har ME? Diffust orkeslösa? I vanligt tal, utarbetade.
Den som borde haft en diagnos är Oskar. Han var helt slut för att döttrarna var slut, för att...?
Det finns läkare, hör och häpna, som gärna lyssnar på förslag och och idéer om diagnoser på barn. Föräldrar har i allmänhet googlat fram en diagnos de tycker stämmer. Vilken läkare har tid, vill eller orkar fråga "Hur har ni det det hemma, hur fungerar ni tillsammans med era barn?"
Stämmer det att Moa är den yngsta i Sverige som fått en ME-diagnos, så står lämpligheten klart i detta för den som vill eller orkar se hur detta avlöpte. (Men observera, jag tror att polisen inte talat med sjukvården! De refererar till föräldrarnas avskedsbrev. Där anges ME. Det kan ha stått "trött" i intygen bara. Vi vet inte. )
Vill Sverige fortsätta utdela kroniska diagnoser till 11-åringar, så varför inte? Flera i tråden verkar uppskatta detta som en naturlig utveckling. Andra säger: NEJ! Så kan det inte fortsätta.
Ingen 11-åring ska stämplas som trött för resten av livet. Inga barn. Vi har barnsjukvård av en anledning och vuxensjukvård. Så tröttsamt med vuxna ME-sjuka som hoppar in för att slå ett slag för ME-lobbyn. Nu pratar vi om BARN!
Barn är helt beroende av sina föräldrar för sin psykiska och fysiska kraft och förmåga. Vad äter de? Hur mycket är de ute? Stöd? Krav? Skola? Föräldrarnas relation?
Föräldrar kan inte skilja sig från sina barn, så orkar man inte mer, så måste kriser i familjer alltid stöttas utifrån. Alltid! I några kulturer har man byråd och byäldste, i vårt samhälle står familjer ensamma, om inte staten eller kommunen griper in. Det är så vi valt att ha det. Det är därför skolan har en så viktig roll. De tog inte sitt ansvar!
De satt på läktaren och tittade på, gjorde allt som O sa. Tog inga egna initiativ, ställde inga egna krav! De var duperade. O behöver bara ha varit inbilsk, det räcker för att familjen skulle gå under.
Alla diagnoser är i viss mån självuppfyllande. Den som är rädd för något undviker inte bara det som kan utlösa symptom utan livet i sig. Rädsla är en mycket större fara för liv, än allt annat. Se hur det gick.
Det var rädsla inför framtiden som var den egentliga orsaken till morden. Inte ME i sig.
Så vem satte diagnosen? Om det säger polisen INGENTING. Vissa försöker förvränga PT, där polisen refererade till föräldrarnas brev. En förhoppningsfull gissning är att polisen, innan de slår igen utredningen, verkligen kör ett varv med sjukvården - men är det deras uppgift? Hur kan denna utredning nå IVO? Kan man verkligen anmäla till dem som utomstående? Det tror inte jag!
Så hur kan ett mördat barns eventuella feldiagnos eller missriktade diagnos utredas hos IVO? Målet bör vara att inga barn ska få kallas för kroniker förrän de passerat hormonstormarna runt tonåren och innan familjens psykosociala miljö utretts grundligt. Detta har definitivt inte gjorts! Omtag runt ME-diagnoser för barn är ett krav. Att skapa ME-kliniker för livslång rehab är ingen lösning! En stigmafabrik!
Sen har vi de som anser att tråden är konspiratorisk. Nej, den är fylld av hypoteser, normalfuntade förstår att flera misstag begåtts på vägen mot barnens tragiska död, brotten föräldrarna begick. Detta kan man inte acceptera som en avskild gärning, det är ett systemfel som ligger bakom. Vad systemfelet handlar om, vill många veta. De som inte vill, gör något annat.
Frågor:
Hur unga ska kunna få livslånga, kroniska diagnoser som saknar fysiska bevis?
Vilken vårdinstitution satte diagnos på barnen, var det verkligen ME eller bara "trötthet" de hade?
Vad kunde skolan ha gjort, exempel?
Vad kunde vården ha gjort, exempel?
Eftersom ME-lobbyn är stark gäller det att peka ut rimliga vägar framåt. Fler föräldrar ska inte flänga runt med sina barn i jakt på diagnoser om det är skolsystemet som fallerar eller familjen i sig självt. Barn kan ha många sjukdomar, men trötthet är inget de ska stämplas med, för evigt!