Citat:
Jag läste på lite kring coroners och även hela rapporten om fallet Hunt. Jag hade gjort vissa felaktiga antaganden och varit lite korttänkt, vilket ledde fel, och begriper nu det hela bättre, tror jag.
Grundbulten tycks trots allt vara att coroner motsvarar rättsläkare (-myndighet), som alltså kopplas in vid nästan alla dödsfall för att säkerställa dödsorsak — oavsett, eller vid sidan av, ev. polisiärt intresse i dödsfallet. Traditionellt har detta inte legat under polismyndighet, och bör väl inte göra, utan sorterar ytterst (i Sverige) under rättsmedicinalverket. Det är då också att uppfatta som skilt från brottsutredningens (och alltså åklagarmyndighets) intresse av liket och dess skick och spår på detta. En rättsläkare kan sen då jobba i samma lokaler som kriminaltekniker, eller strax intill eller på ett sjukhus eller på en egen ”station”, beroende på behov och resurser etc. I detta tidiga skede är (utredning av) dödsorsak och dödssätt ett primärt statsintresse, skilt från räddnings- o ordningsmakt edyl. Och andra medborgare och tjänstemän är förpliktigade att anmäla dödsfall till rättsläkare om vissa kriterier gäller. Och det inte finns noll skäl att anta annat än en naturlig död. m.m.
Rättsläkare avgör då (i praktiken om inte annat) att brott inte kan uteslutas. Varpå polis/åkl. meddelas om detta.
I många fall må tågordningen i praktiken vara lite blandad, då brott är högst uppenbart, men formellt går det till så. (Tyvärr kan även det omvända ske, om det är kräftpremiär i trakterna kring Granliden och Uppsala, och då kan liket bli liggande o möller slipper straff.)
Detta är kanske uppenbart för många iofs....
Så, för att komma till saken, så är Coroner’s court of New South Wales, som utredde familjen Hunts hädangång, en delstatlig (australisk) form av rättsmedicinalverket, underställd delstatens parlament och dito högsta domstol, och skulle väl i Sverige då sortera under Länsstyrelsen på ett ungefär, och en domsaga/domkrets även om det blir lite ojämförligt. (Vill man lägga lite mer grädde på moset kan man konstatera att coronern i NSW även har en anstrykning av socialstyrelsen/ surgeon general eldyl över sig då den ofta finner anledning att rekommendera folk att inte bada med hårtorken, eller nästan så.)
Sen får man då vad gäller fallet Hunt konstatera att dödsfallen ”blivit kvar” eller återvänt till coroner-myndigheten då ingen funnits tillstädes för åklagarmyndigheten att åtala (vilket i det australiska fallet tycks kunna handla om mer än bevisligen döda GM — nämligen de som är utanför lagens räckvidd, vare sig i himlen eller i öknen, bland urbefolkningen, surfandes, eller i bergen eller i andra delar av samväldet, eller utanför.). Det finns alltså en viss möjlighet att tillskriva en död (eller försvunnen?) GM skuld hos coroner, i fall som aldrig skulle gått till åtal. Men inte (i NSW) att hålla någon (levande) rättsligt ansvarig, med följd av omfattande inskränkning av dennes civila rättigheter — i så fall går saken vidare till åklagare.
För det andra så leder inte alla dödsfall i NSW till en ”inquest” med publicerade handlingar som resultat. En ”inquest” är en undersökning med drag av både (rättslig) förundersökning och haverikommission där offentliga utfrågningar/hearings ingår, i egna rättssalar, som ser ut att handla om att jämka eller försona ev. divergerande synsätt mot ett övervägande, som blir coroner-myndighetens beslut och avgörande (”magistraten” är myndighetschef, ”state coroner” (delstatscoroner) är utredningsledare — nåt sånt). Materialet som obligatoriskt publiceras som avslutning efter ett inquest-avgörande är beskrivande, utförligt narrativt speglande och sammanfattande till karaktären, utan att dölja delade meningar etc., men med tillräckliga data för att läsaren ska kunna sluta sig till att beslutet är riktigt. Men det har formen av en dom, fast med ”förklaring” (till händelsen) i stället för anklagelse om lagöverträdelse. ”Fullständighet” i en objektiv mening som offentligt underlag för domstolsförhandling är det förstås inte fråga om.
Men det är utredningsmässigt sett i stort sett samma arbete som vid ett brott som ska leda till åtal, och kriminalteknikerna är sannolikt samma folk, även om coronern i NSW nyligen fått nya fina lokaler med många egna resurser.
Att Hunt-tragedin ledde till en inquest är lätt att förstå när man läser den. Därtill kan möjligen fallet även ha checkat i för vissa typer kriterier där inquest är ett krav i NSW — det fanns statligt anordnad handikapp-assistent hos familjen, paret hade regelbundet fått psykiatrisk konsultation som konstaterat förbättring och förordat minskad besöksfrekvens, mediciner hade förskrivits, tjänstemän hade beslagtagit och senare lämnat tillbaka skjutvapen, och media gjorde tidigt och länge tydligen sitt bästa för att vrida så mycket förbluffelse som möjligt ur historien, med misstankar riktade åt alla möjliga håll.
Dokumentet är ett under av sans och rasande pedagogiskt.
Men det är knappast något man skulle förvänta sig i Sverige. Av en ”rättsläkare” i alla fall. (Men en state coroner har mer karaktär av förtroendeman.)
Det är lärorikt:
http://www.coroners.justice.nsw.gov.au/Documents/Hunt%20Family%20Inquest%20Findingsv2.pdf
För den som behöver en betryggande sammanfattning så hade nog båda makarna Hunt, trots påfallande för att inte säga betydande, redlighet en rejäl skruv lös var, på ett ställe som nog passade alltför bra ihop med varann — och som man kanske bara behöver möta riktigt långt ut på prärien. Även till någon del säkert deras föräldrar i deras tur, vill man misstänka. Att allt flög under radarn kan man nog förstå också, även om det inte borde gjort så.
Och sen God save the Queen på det.
Grundbulten tycks trots allt vara att coroner motsvarar rättsläkare (-myndighet), som alltså kopplas in vid nästan alla dödsfall för att säkerställa dödsorsak — oavsett, eller vid sidan av, ev. polisiärt intresse i dödsfallet. Traditionellt har detta inte legat under polismyndighet, och bör väl inte göra, utan sorterar ytterst (i Sverige) under rättsmedicinalverket. Det är då också att uppfatta som skilt från brottsutredningens (och alltså åklagarmyndighets) intresse av liket och dess skick och spår på detta. En rättsläkare kan sen då jobba i samma lokaler som kriminaltekniker, eller strax intill eller på ett sjukhus eller på en egen ”station”, beroende på behov och resurser etc. I detta tidiga skede är (utredning av) dödsorsak och dödssätt ett primärt statsintresse, skilt från räddnings- o ordningsmakt edyl. Och andra medborgare och tjänstemän är förpliktigade att anmäla dödsfall till rättsläkare om vissa kriterier gäller. Och det inte finns noll skäl att anta annat än en naturlig död. m.m.
Rättsläkare avgör då (i praktiken om inte annat) att brott inte kan uteslutas. Varpå polis/åkl. meddelas om detta.
I många fall må tågordningen i praktiken vara lite blandad, då brott är högst uppenbart, men formellt går det till så. (Tyvärr kan även det omvända ske, om det är kräftpremiär i trakterna kring Granliden och Uppsala, och då kan liket bli liggande o möller slipper straff.)
Detta är kanske uppenbart för många iofs....
Så, för att komma till saken, så är Coroner’s court of New South Wales, som utredde familjen Hunts hädangång, en delstatlig (australisk) form av rättsmedicinalverket, underställd delstatens parlament och dito högsta domstol, och skulle väl i Sverige då sortera under Länsstyrelsen på ett ungefär, och en domsaga/domkrets även om det blir lite ojämförligt. (Vill man lägga lite mer grädde på moset kan man konstatera att coronern i NSW även har en anstrykning av socialstyrelsen/ surgeon general eldyl över sig då den ofta finner anledning att rekommendera folk att inte bada med hårtorken, eller nästan så.)
Sen får man då vad gäller fallet Hunt konstatera att dödsfallen ”blivit kvar” eller återvänt till coroner-myndigheten då ingen funnits tillstädes för åklagarmyndigheten att åtala (vilket i det australiska fallet tycks kunna handla om mer än bevisligen döda GM — nämligen de som är utanför lagens räckvidd, vare sig i himlen eller i öknen, bland urbefolkningen, surfandes, eller i bergen eller i andra delar av samväldet, eller utanför.). Det finns alltså en viss möjlighet att tillskriva en död (eller försvunnen?) GM skuld hos coroner, i fall som aldrig skulle gått till åtal. Men inte (i NSW) att hålla någon (levande) rättsligt ansvarig, med följd av omfattande inskränkning av dennes civila rättigheter — i så fall går saken vidare till åklagare.
För det andra så leder inte alla dödsfall i NSW till en ”inquest” med publicerade handlingar som resultat. En ”inquest” är en undersökning med drag av både (rättslig) förundersökning och haverikommission där offentliga utfrågningar/hearings ingår, i egna rättssalar, som ser ut att handla om att jämka eller försona ev. divergerande synsätt mot ett övervägande, som blir coroner-myndighetens beslut och avgörande (”magistraten” är myndighetschef, ”state coroner” (delstatscoroner) är utredningsledare — nåt sånt). Materialet som obligatoriskt publiceras som avslutning efter ett inquest-avgörande är beskrivande, utförligt narrativt speglande och sammanfattande till karaktären, utan att dölja delade meningar etc., men med tillräckliga data för att läsaren ska kunna sluta sig till att beslutet är riktigt. Men det har formen av en dom, fast med ”förklaring” (till händelsen) i stället för anklagelse om lagöverträdelse. ”Fullständighet” i en objektiv mening som offentligt underlag för domstolsförhandling är det förstås inte fråga om.
Men det är utredningsmässigt sett i stort sett samma arbete som vid ett brott som ska leda till åtal, och kriminalteknikerna är sannolikt samma folk, även om coronern i NSW nyligen fått nya fina lokaler med många egna resurser.
Att Hunt-tragedin ledde till en inquest är lätt att förstå när man läser den. Därtill kan möjligen fallet även ha checkat i för vissa typer kriterier där inquest är ett krav i NSW — det fanns statligt anordnad handikapp-assistent hos familjen, paret hade regelbundet fått psykiatrisk konsultation som konstaterat förbättring och förordat minskad besöksfrekvens, mediciner hade förskrivits, tjänstemän hade beslagtagit och senare lämnat tillbaka skjutvapen, och media gjorde tidigt och länge tydligen sitt bästa för att vrida så mycket förbluffelse som möjligt ur historien, med misstankar riktade åt alla möjliga håll.
Dokumentet är ett under av sans och rasande pedagogiskt.
Men det är knappast något man skulle förvänta sig i Sverige. Av en ”rättsläkare” i alla fall. (Men en state coroner har mer karaktär av förtroendeman.)
Det är lärorikt:
http://www.coroners.justice.nsw.gov.au/Documents/Hunt%20Family%20Inquest%20Findingsv2.pdf
För den som behöver en betryggande sammanfattning så hade nog båda makarna Hunt, trots påfallande för att inte säga betydande, redlighet en rejäl skruv lös var, på ett ställe som nog passade alltför bra ihop med varann — och som man kanske bara behöver möta riktigt långt ut på prärien. Även till någon del säkert deras föräldrar i deras tur, vill man misstänka. Att allt flög under radarn kan man nog förstå också, även om det inte borde gjort så.
Och sen God save the Queen på det.
Du har verkligen pluggat på. Hunnit ner o kolla på deras nya lokaler också...
Tack, väldigt intressant att läsa det du kommit fram till.
Väldigt bra utredning/redovisning. Man får förstå mera om upptakten till tragedin. BRA att du läste hela! She had it coming... En del människor passar bäst isär.