Citat:
Det har upprepats (snart otaliga) gånger att tragedin inte handlade om barnens sjukdomar utan om föräldrarna. Det tycks ha varit föräldrarnas (den enas eller bådas) psykiska ohälsa som var anledningen till att det gick så illa. Frågan är om någon av föräldrarna hade sökt hjälp för sin egen sviktande psykiska hälsa?
Om inte – varför sökte /han/hon/de inte hjälp? Fanns det i familjen eller släkten (den enas eller bådas) en ”tradition” av negativ inställning till psykiatrisk hjälp/medicinering som var så stark att man hellre lät sig plågas av obehandlade depressioner (och/eller andra psykiska besvär) utan att ta emot den hjälp som finns att få? För plågsamt måste det ju ha varit för den eller de drabbade, även om polisen nämnde att det inte fanns något tecken på psykisk sjukdom hos någon av föräldrarna.
De allra flesta vuxna människor har kunskap om egenvård vid lättare åkommor, såväl fysiska som psykiska. De allra flesta har också en förmåga att bedöma när man inte längre klarar av att ta hand om den egna hälsan själv, på egen hand, och när man istället behöver vända sig till sjukvården. De flesta klarar av att vara delaktiga i sin egen behandling genom att samarbeta med läkare och följa de ordinationer och råd man får.
De flesta ser till att ta sig till läkare innan sjukdomen eller ohälsan gått för långt. Man tänker att ”så här kan jag inte ha det” och ”så här ska inte min familj behöva ha det.”
Varför fungerade ingenting av detta för Bjärredsparet?
Om inte – varför sökte /han/hon/de inte hjälp? Fanns det i familjen eller släkten (den enas eller bådas) en ”tradition” av negativ inställning till psykiatrisk hjälp/medicinering som var så stark att man hellre lät sig plågas av obehandlade depressioner (och/eller andra psykiska besvär) utan att ta emot den hjälp som finns att få? För plågsamt måste det ju ha varit för den eller de drabbade, även om polisen nämnde att det inte fanns något tecken på psykisk sjukdom hos någon av föräldrarna.
De allra flesta vuxna människor har kunskap om egenvård vid lättare åkommor, såväl fysiska som psykiska. De allra flesta har också en förmåga att bedöma när man inte längre klarar av att ta hand om den egna hälsan själv, på egen hand, och när man istället behöver vända sig till sjukvården. De flesta klarar av att vara delaktiga i sin egen behandling genom att samarbeta med läkare och följa de ordinationer och råd man får.
De flesta ser till att ta sig till läkare innan sjukdomen eller ohälsan gått för långt. Man tänker att ”så här kan jag inte ha det” och ”så här ska inte min familj behöva ha det.”
Varför fungerade ingenting av detta för Bjärredsparet?
Det är en mycket bra ställd fråga.
