Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Det tror inte jag var problemet. Jag tror att just dessa föräldrar nog både krävde och fick många besked - men inte de besked de ville ha.

Jag tror att föräldrarna, bägge eller bara den ene, hade som absolut mål, eller kalla det krav, att barnen skulle botas. Det var inte lindrande behandling eller stöd, förklaring eller info de eftersökte i första hand - de ville ha besked om hur barnen skulle bli friska.
Men deras problem var att vetenskapen ännu inte kan erbjuda någon effektiv botande behandling av ME - och det var möjligen bara besked om bot som de kunde acceptera.

Visst gör sjukvården dåliga saker ibland, och visst kan det vara jättesvårt att komma till rätt instans, men i allmänhet får faktiskt de allra flesta både adekvat hjälp och gott omhändertagande.
I vart fall borde de fått det på någon klinik föräldrarna varit i kontakt med.

Tror inte att detta föräldrapar var tysta gråa möss som vackert satt tysta och väntade på att få hjälp eller besked., tvärtom faktiskt.

Läser man runt på internet om flickornas sjukdom verkar det som att ganska många av dessa patienter behandlas som labbråttor. Så man ska nog inte avvisa skadan som sjukvårdens kan ha haft för familjen innan man vet mer. Sen ska man ju inte överdriva den heller. Det är ju såklart inte sjukvårdens fel att föräldrarna dödade sina barn.

Nja... Jag tror de hade höga krav på hur livet skall vara. Inte ett par som tyckte det var okej att slänga sig i soffan framför Real Housewives of Atlanta en hel söndag. Eller äta McDonalds om man inte orkar laga mat.

Ta det med glittret, det var hen som inledde debatt med att hävda att sjukvården inte kan lämna några garantier att man verkligen blir frisk. Vilket kändes som ett märkligt uttalande efter tretusen år eller så av en läkar-ed försvuren åt patientens tillfrisknande i en byggnad med rött kors kallad sjukhus.

Vore det inte bättre att försöka arbeta med folks tillfrisknande? På alla plan?

Sjuka barn har definitionsmässigt föräldrar, som behöver konstruktivt stöd, för att samtliga ska må bättre. Garantier eller inte är ju knappast frågan, utan det där som kallas ”vård och omsorg”.

När patienterna dör så är det väl inte läge att bläddra efter definitioner ur ordboken?

Vad du tror intresserar mig i fallande proportion till din förmåga att ställa rätt diagnos på de inlägg du besvarar.

Du har mest envetet (ungefär) av alla här inne hävdat att flickorna skulle tillfriskna på ett par års sikt. Vad hände nu med det? Skulle eller skulle inte läkarna berätta detta för flickorna och föräldrarna? Skulle eller skulle inte läkarna ’främst syssla med lindrande behandling’? Varför då om flickorna skulle tillfriskna?

Varför kunde inte flickorna och deras föräldrar få besked och en vård så att de kunde tillfriskna på ett par års sikt?

Vad du tror intresserar mig inte eftersom det inte botar vår undran. Döda undrar förstås ingenting.

Har inte hängt med i alla de resonemang som postas, men har läst ikapp en del.

För att få en rättvis bild av familjen bör man titta längre tillbaka i tid till när A blev sjuk. Hur familjen sökte bot i Sverige och utlandet för den äldre dottern. Hur såg förhållandena ut inom familjen då och hur gick diskussionerna både internt och med sjukvård?
Under denna tid (före diagnos) var M helt frisk och hade en del aktiviteter inbokade varje vecka. Hur sköttes detta och vem tog ansvaret för M respektive A med skola, aktiviteter, fritid mm.

Jag har förstått av uppgifter i tråden att O kan ha tagit ansvaret för att träffa läkare och hitta alternativa lösningar för ett eventuellt tillfrisknade utanför Sveriges gränser. Detta måste naturligtvis ha påverkat även M dagliga liv.

När väl diagnosen uppdagades hur tog familjen, framförallt H emot detta? Hur såg diskussionerna ut mellan barn och föräldrar.

Någonstans längs vägen har man sakta men säkert givit upp hoppet om att finna bot för A.

Att utreda endast från december 2017 kan inte bringa klarhet i varför eller hur detta kunde hända. Vägen fram till händelserna januari 2018 har påbörjats redan 2015 när A fick sin diagnos.
Efter detta har föräldrarna sakta men säkert hamnat på botten.

För att göra en lång historia kort, tror jag att en utredning genom att gå igenom journalanteckningar, mötesprotokoll från BUP, skola och sjuvård tillsammans med förhör av familj, vänner och arbetskollegor, läkare mm. kanske kan ge en någorlunda inblick i hur detta makabra kunde hända. Tror jag.

Frågar mig fortfarande varför barnen över huvud taget drabbades av ME. Inte bara A, utan även M.

Vad jag har förstått är sjukdomen tämligen ovanlig och jag undrar också om någon här har kunskaper om vilka, i det här fallet barn, som främst drabbas. Kommer de oftast från välbärgade hem? Från mindre bemedlade familjer? Vet man detta genom forskning? Är det barn med mycket höga krav på sig? Är det barn som utsätts för misshandel? Etc etc.

Har letat och hittat mycket om ME men hittar ingenting särskilt om just detta.

Kan tänka mig att man har svaren men inte vill att det ska komma till allmänhetens kännedom, av anledningar jag inte vet. Jag skulle själv inte vilja att mitt privatliv dissekerades om mitt barn och/eller barnbarn dött på det viset bjärredfamiljen gjorde. Om det är rätt eller fel tar jag dock inte ställning till.

Däremot blir naturligtvis spekulationerna kring morden och självmorden fler ju mindre allmänheten vet. Tror dock att de anhöriga vet betydligt mer än vad vi gör, även om det inte är speciellt uppseendeväckande saker.

OK. Onödigt att dra in hela sjukvården med alla sjukdomar eftersom de är så differentierade. Det finns många sjukdomar som ingen kan garantera ett tillfrisknande ifrån. Båda föräldrarna kan väl inte missat hur föräldrar lever länge i ovisshet och också att de flesta går det bra för? Även för ME-sjuka barn. Det är något mer än oron för sjukdomar som är felet i Bjärred.

Det är just det: inte tar man livet av barn som kan tillfriskna. Glittret hävdar att de nog kommer tillfriskna. Det finns inga starka indikationer på att föräldrarna var så snurriga att de tar livet av friska barn. Så var exakt klämmer skon?

Är det H som krackelerar?

]



Du behöver inte bli otrevlig. De flesta av oss här skriver vad vi tror, mycket få personer vet något om händelsen och upprinnelsen i Bjärred.

Jag blir alldeles förundrad över vad både du och Reimer skriver kring att sjukvården borde kunna lämna garantier...??
Hur tänker man då?

Det är ju levande varelser - människor- med andning, hjärtslag, urinproduktion, tarmaktivitet och immunförsvar mm. Det går inte att lämna några garantier för någonting när det gäller levande komplexa system.
Finns ingen läkare som skulle garantera något alls någonsin när det gäller tillfrisknande, operationsresultat eller prognoser - i vart fall inte garantera något positivt. Inget läkemedel, ingen operation eller behandling lämnar några som helst garantier.
Inte ens garanterat att man vaknar efter en vanlig narkos. Precis allt kan hända i en levande organism, alla organ kan svikta eller redan vara sjuka.

Man meddelar att resultat brukar bli si eller så, att prognosen brukar se ut så här eller att sjukdomen vanligen utvecklas på ett visst sätt eller försvinner. Men inga garantier!!!
Man uttalar sig som läkare om prognoser baserat på erfarenhet, vetenskapliga studiers statistik och en sammantagen bild av patientens symptom, allmänna status och hälsa.
Men några garantier finns inte.

Om man läser stora studier om ME hos barn framkommer ett mycket starkt statistiskt samband mellan en ansträngande icke optimal hemmiljö några år innan och debut av barn- ME. Allt från depression hos förälder, missbruk, skilsmässa, överkrav mm.
Hur skulle någon läkare då kunna garantera att barnet blir friskt om hemmiljöpåverkan fortfarande består och är dålig för barnet?

Det är så mycket konstigt med det här fallet så du måste tänka lika konstigt; Dvs föräldrarna kan ha tänkt precis tvärtom. Målet eller kravet var att ingen skulle bota barnen. Inte ens riskera att en skolsköterska skulle blanda sig i. Föräldrarna var inga gråa möss men röt säkert högst för att få hemundervisningen och inte lika högt mot läkare/sjukvård. Diagnoserna var nog. Efter Moa fick sin så verkade O levt upp. Skrev en saga, gjorde flera föreläsningar, ansökte om professur. H vet vi som vanligt ingenting om. Vet inte hur föräldrarna jobbade med Moas rehabilitering eller den där behandlingsplanen som polisen berättade om.