Bevis för odödlighet (?)

Visst är vi på samma spår. Läs tråden...

Du är den fria viljan, livet är allt du upplever. Varje situation i livet avgör du med dina egna val. Du är projektorn, livet är filmen. Och när filmen är slut så är livet det också. Enligt Bibeln dör du inte för det utan själen skiljs från den fysiska kroppen som återgår till att vara jord igen. Du är "medvetandet" och livet är allt du upplever den tid du har. Därför säger man "mitt liv". Man säger även "min kropp", till och med "min hjärna". Kanske det är naturligt för oss att säga och se det så. Man säger "mina handlingar" också.

Text

Text

Kan bevis verkligen grunda sig på verklighetsfrånvända absurditeter?

Jag tycker som tidigar användare skrev, man förlorar inte livet, det tar helt enkelt slut. Det går mycket riktigt inte att förlora själva grejen "att man lever", men du kan sluta leva och förmultna, och dina atomer kan separeras. Right?

Edit: Jag anser förövrigt att det är lika bra att tråden dör ut eller något, eftersom TS tydligt tror sig stå över den gemene mannen och ha fått en "uppenbarelse" som gör att han ser saker på ett sätt inte vi gör. Ett tips är att försöka ta om det från scratch, och anta att du har fel

Jag är inte så duktig på logik dock

Bevis måste grunda sig på verklighetsfrånvända absurditeter

Jag säger inte att det är åtskilt från vart annat. Bara att det är två olika saker.

Jaget identifierar sig med t ex sitt kön, sina ägodelar, en nationalitet, en ras, en religion, ett yrke.. etc. Det identifierar sig även med roller, som mamma, pappa, make, hustru och så vidare. Kunskaper och åsikter man samlat på sig, saker som hänt "mig" i det förflutna, och minnet av dessa händelser definierar ytterligare min uppfattning om mig själv som "jag och min historia".

Men allt detta är i själva verket ingenting annat än tankar som hjälpligt hålls på plats av det faktum att de alla har ingjutits med en känsla av identitet. Denna mentala konstruktion är vad du normalt syftar på när du säger "jag". De flesta människor identifierar sig helt och hållet med den ständiga strömmen av tvångsmässiga tankar, av vilka de flesta är meningslösa upprepningar.
Albert Einstein kallade detta för "en optisk medvetandeillusion".

Livet, som är jag, blir medvetet när man avidentifierar sig från sina tankar och går från att vara innehållet i dessa tankar till att vara medvetenheten i bakgrunden.

Vi är inte våra tankar.
När du är medveten om att du tänker, är denna medvetenhet inte en del av själva tänkandet. Det är en annan dimension av medvetandet.
Om det inte fanns något annat än tankar i dig skulle du inte ens veta om att du tänkte.

Den medvetenhet som uppstår när du blir medveten om att du tänker är den medvetenhet som säger:
"Jag är".

Jag säger inte emot dig om att hypotesen inte blir helt bevisad. Men ingenting som du kan få reda på om dig själv är du. Ingenting som du kan veta om dig själv är du. Därför går det inte heller att bevisa det här fullt ut. Det behöver dock inte betyda att det inte är sant.

Man ska inte förväxla kunskapen man har om sig själv med att känna sig själv. Genom t ex en psykoanalys kan du få reda på allt som handlar om dig, innehållet i ditt sinne som är betingat av det förflutna. Men det är inte du. Det är innehåll, inte essens. Det som gör det möjligt för innehållet att finnas är medvetandets inre rymd, vilket är du.


Jag tycker att andra människors filosofiska tankar och analyser kan vara väldigt intressanta att läsa, men enligt mig måste man söka i sig själv för att finna de förklaringar man söker. Det du pratar om här är objektmedvetenhetens dimension. Denna dimension måste balanseras med rymdmedvetenheten, som innebär att du inte bara är medveten om objekt utan att du också är medveten om att du är medveten. Det är denna medvetenhet som jag anser är ditt sanna jag. Vi har alla den i oss, men tyvärr är få medvetna om den. Jag ska förklara vad jag menar..

Det finns en dröm, och det finns en drömmare som drömmer den. Drömmen är en kortvarig lek i formens värld. Den är världen, relativt verklig men inte absolut verklig. Sedan finns det drömmaren, den absoluta verklighet i vilken formen kommer och går. Drömmaren är inte personen. Personen är en del av drömmen. Drömmaren är det underliggande lager i vilket drömmen uppträder, det som gör drömmen möjlig. Den är det absoluta bakom det relativa, medvetandet bakom formen. Drömmaren är själva medvetandet, den du är. Den jag är. Vi delar alla denna medvetenhet och den är för evigt. Den är universum.

För det första vill jag bara klargöra att jag inte är en religiös människa. Mina tankar kan dock knytas till de flesta religioner tror jag, beroende på hur man tolkar dessa. Men jag anser att i de flesta fall är det just religion som skiljer människor, medan andlighet för oss samman. Det är en betydande skillnad.

Det jag kallar rymdmedvetenheten/livet, kallar du för den fria viljan vilket jag kan samtycka i.. Det är ju när man är närvarande i nuet, alltså medveten om att man är medveten, som man kan påverka sitt liv fullt ut och göra sina egna val. Då är det ditt sanna jag som tar besluten och inte egot.

Du anser dock att du kan förlora ditt liv, vilket jag inte gör, eftersom livet enligt mig inte sitter i kroppen(objektet). Det snarare omsluter kroppen. Det är denna medvetenhet som vi alla delar, fast få är medvetna om. Livet kan aldrig sluta vara livet. Däremot är det under ständig förändring.

Nej, det finns inga vetenskapliga bevis och man minns inte tidigare liv men jag tycker detta kan vara värt att diskutera ändå.

Varför det inte går att bevisa har jag skrivit lite om på föregående sida. Ingenting som du kan få reda på om dig själv är du. Ingenting som du kan veta om dig själv är du. Jag ska förklara närmare vad jag menar..
Man minns givetvis ingenting av tidigare liv eftersom minnesfunktionen sitter i kroppen(objektet) och inte i det djupaste medvetandet, som är livet.
Rymdmedvetenheten(ditt sanna jag/livet) är hela tiden närvarande i nuet, vilket är det enda ögonblick som ständigt är. För detta medvetande existerar inte tid, eller minnen. Bara närvaro.
Framtid och dåtid finns bara i tanken, alltså i objektmedvetenhetens dimension, och det är tyvärr få människor som inser sitt högre medvetande - rymdmedvetenheten.

Men om du verkligen blir medveten om att du är medveten kommer du att inse att ditt sanna jag, medvetenheten bakom tanken, är tidlös. Odödlig.
För mig handlar det inte om tro, trots att jag inte kan bevisa det.

Det man har nytta av genom att få insikt om att man är medvetandet bakom tanken är att man då kan styra "sig själv", "sitt liv" och "sin verklighet" till en betydligt högre grad än annars. Möjligheterna är oändliga.