själen jämte individen

en tanke om husdjur , en livfull individ är ofta helt underbar på just sitt sätt , skulle denna individ dö plötsligt så blir kroppen väldigt sorgligt ynklig direkt

detta gäller alla husdjur jag ägt under mitt liv , jag anser att livfullheten / själen är vackrare än en ståtlig kropp .
att livets gnista kan förändra en individ så mycket ?
saknar min vän !!

vad har ni för tankar om detta ?

att begrava sin vän tycker jag är mest ledsamt på grund av själen/gnistan är borta för gott
att begrava själva kroppen är mindre sorgligt , man tar farväl och sen är det bra .

hur resonerar ni om detta ?

Skulle du kunna utveckla detta mer?

och just ägandet av sitt husdjur , inte så viktigt igentligen , då jag anser att ansvaret är att min vän får ett så bra liv som det går , är viktigaste än just ägandet i sej , just då att man aldrig kan äga någon annans liv .
har alltid låtit mina vänner ha maximal frihet , utan problem .

och bara njutit av att få ta del av deras liv

hur tänker ni om detta ?

begrava sin vän , va menat angående husdjur om du inte förstod ?

Ursäkta för att jag inte förtydligade.

Jag förstod inte riktigt hur det skiljer sig mellan att begrava vännen och den fysiska kroppen. Du gör uppenbarligen en distinktion mellan dem två som jag inte förstår riktigt.
Jag förstår att det du kallar "vän" är mer än den fysiska kroppen, men hur begraver du "vännen"?

jag begraver kroppen rätt enkelt , och behåller vännen levande i mitt minne så länge jag lever

där av sorgen av att mista någon anser jag

Då förstår jag.
Efter upprepad läsning av inlägget i fråga förstod jag vad du menade. Jag misstolkade dig i början.

ok , hur resonerar du i detta då ?

Jag har faktiskt inga egna erfarenheter eftersom jag aldrig haft husdjur. Men jag kan föreställa mig sorgen som en förlust av en vän, oavsett dess existensform, kan innebära.

När kroppsfunktioner avstannat, ser man tydligt att t.ex. ögonen mister "livsgnistan". Det för mina tankar till medvetandets natur. Jag tycker att det är högst intressant hur stor betydelse medvetandet har när man bevittnar övergången mellan dess varande och frånvaro.

ja varje individ är ju unik i sätt och sinne , skaffar du tex två likadana hundar tex så är de helt olika i själen ,
det är just det som man fäster sej vid , att det bara finns en . . det är rätt häftigt igentligen , men just det skapar också sorgen /saknaden i ämnet

när kroppen dör så är det inte bara ögonen som tappar gnistan , hela kroppen blir mindre , päls ser annorlunda ut , fjädrar blir rufsiga tex övergången är tydlig , men det kan jag hantera bra

som att man lättare kan acceptera att kroppen tar slut .

djur som man inte har i sin direkta närhet , som dör , får jag inte samma känsla inför
där är det mer känslan att det viktiga är att det går snabbt och humant .

har du tex sett elefanter som sörjer sina döda i dagar , med tårade ögon
undrar hur de tänker i detta ? sörjer de individen eller kroppen ?

Ehm ja, medvetenhet och upplevelserna är ju vad som skiljer det levande från det döda/icke-levande, så det är väl inte så konstigt att du känner så. Har för övrigt aldrig sett någon som jag känt död (inklusive husdjur), så jag kan inte direkt relatera. Om den döda personen blundar med stängd mun utan att ha några synbara skador/förändringar på kroppen så ser det väl mest bara ut som att denne sover? Sedan lär väl vetskapen om att denne är död spela in naturligtvis. Att se en död bekantskap med öppen mun och öppna ögon lär ju knappast vara så vidare trevligt.