Citat:
Ursprungligen postat av
Lonnrot
Det är nån slags patologi. Hormon-junkie. ”Allt är frid och fröjd”-överkompensation. Skuld-distraktion.
Det är bara att låsa in där.
I längden kan det vara svårt att ha honom gående lös sån där. Han kan slå i nåt mer. Halka på ratten. Missa rött ljus vid övergångsstället. Trycka på fel pedal.
Han är potentiellt farlig för sin omgivning.
(Givet att polisens misstankar stämmer....).
Något "knas" är det ju.
Å ena sidan verkar allt så roligt, härligt, fin dag, himla kul (att många kom), himla bra (tält), mingla och mysa, gofika, mysig Tigerjakt. Kramar som flödar av vännerna på alla events.
Å andra sidan två mindre trevliga anmälningar på sig och sedan misstänkt för ett mord. Och "det finns mer"...
Denna mörka sida verkar nästan bortträngd, undanskuffad. Som att LW aldrig hade funnits, finns inget att sörja, finns inga att ångra, finns inget att vara orolig för, finns inga hinder, finns inga bekymmer...
Allt är bara bra, bättre kunde det aldrig ha varit.
Jag tycker det liknar det oförenliga som jag läste om narcissisten. Å ena sidan självförhärligande, å andra sidan starkt behov av kontroll (som borde bottna i en dålig självkänsla?). Två sidor som inte går ihop.
De är oförenliga.
"(Givet att polisens misstankar stämmer....)".